Finska språkets rötter
4/2014

Charlotta af Hällström-Reijonen

Finska språkets rötter

Taru Kolehmainen: Kielenhuollon juurilla. Suomen kielen ohjailun historiaa. Suomalaisen kirjallisuuden seura, Helsinki. 439 sidor.

Boken Kielenhuollon juurilla fyller en lucka i språkforskningen, genom att grundligt ta sig an finsk språkvårdshistoria. Boken, skriven av pensionerade språkvårdaren Taru Kolehmainen med flera decenniers erfarenhet av finsk språkvård, tar avstamp i internationell språkplaneringsforskning och diskuterar centrala termer. Därefter ger Kolehmainen en överblick över språkvårdsideologins historia, och föga förvånande kan man se att finsk språkvård påverkats av samma samhällsströmningar som svensk språkvård. Där hittar vi förutom nationalromantiken t.ex. språkvetenskapens inverkan, där språkvårdsideologin i hög grad särskilt tagit intryck av historisk-komparativ språkforskning och av det sena 1800-talets junggrammatiker.

Ett mycket framträdande drag i den finska språkvårdsideologin verkar vara purismen, något som också finns i de flesta andra västerländska språks språkvårdsideologier. Den språkliga purismen, som i finskans fall främst riktat sig mot svenskt inflytande, är genomgående närvarande i boken. Svecismer (som i äldre språk och i finlandssvenskan även kallats sveticismer) har ända sedan 1800-talet ansetts vara något som ska undvikas. Ett exempel på denna purism är E.A. Saarimaas språkhandböcker Huonoa ja hyvää suomea (1930) och Kielenopas (1947), som haft närapå som huvudsyfte att motverka svecismer i finskan.

Dagens finska språkvård har en måttfullare syn på svecismer, där ordens och uttryckens ursprung inte ses som ett principiellt problem utan man ser mer funktionellt på vad som är rätt eller fel, på vad som fungerar i kommunikationen. Det är jag tacksam för.

Det går att dra paralleller från den finska språkvårdens syn på svecismer till den finlandssvenska språkvårdens arbete för att motverka fennicismer, även om jag vill påstå att fennicismjakten i finlandssvenskan aldrig varit lika hetsig och principiell som svecismjakten i finskan periodvis tycks ha varit. När jag i Kolehmainens bok läser att Saarimaa som förebild hade den tyska språkvården (Sprachpflege) på 1930-talet, särskilt så som den tog sig uttryck i tidskriften Muttersprache, blir jag inte alldeles överraskad. Det finska folket ville i likhet med det tyska stå på egna ben även språkligt:

”Saarimaan artikkelissa Saksan kielenhuollosta tulee esiin piirteitä, jotka näkyivät myös Suomen oikeakielisyystoimissa. Keskeistä oli kielen puhtauden tavoite eli purismi. Saarimaa, jota kiinnostivat erityisesti saksan kielen puhdistustoimet ranskan kielen vaikutusta vastaan, julkaisi itse pian ensimmäisen oppaansa Huonoa ja hyvää suomea (1930), jossa päätavoite oli suomen kielen puhdistaminen ruotsin vaikutuksesta eli svetisismeistä. Tarkoitus oli pitkälti sama kuin Saksassa, kansallishengen nostatus. Nuori Suomen valtio halusi kielellisestikin seisoa vahvasti omilla jaloillaan.” (s. 186–187.)

I boken får man ta del av förslag på nyord som skapats genom ordtävlingar. Där hittar jag både ord som överlevt och ord som aldrig slagit igenom, det ena fyndigare än det andra: hyrysysy (automobiili ’bil’), sinko (radio), karsku (näkkileipä ’knäckebröd’), kiintoisa (intressantti ’intressant’), kelmu (sellofaani ’cellofan’), solmio (kravatti ’kravatt’), mainos (reklaami ’reklam’), veikkaus (tippaus ’tippning’), hitiö (bakteeri ’bakterie’), järkeistää (rationalisoida ’rationalisera’), kuvanheitin (projektori ’projektor’) muovi (plastic ’plast’), marmelo (marmelaati ’marmelad’).

Boken är ett digert och mycket lärorikt verk där den som gillar språkliga detaljer verkligen får sitt lystmäte. Om man är intresserad av finsk språkvård och dess bakgrund är detta ett verk man absolut ska läsa. Men trots att boken är omfattande och genomgången grundlig finns det ändå luckor som förvånar mig. I boken nämns den finlandssvenska språkvården och den estniska, men inte samiskan. Att den sverigefinska språkvården förbises i boken är ett stort frågetecken för mig. Och ett oerhört intressant och aktuellt jämförelseobjekt hade meänkieli varit. Meänkieli räknades tidigare som en varietet av finskan men har för ungefär ett decennium sedan erkänts som ett eget språk. Hade det inte varit naturligt att göra jämförelser med detta nya språk, som i dag står i ungefär den position finskan stod i på 1800-talet, med mängder av kodifiering och normering framför sig?

Charlotta af Hällström-Reijonen
Skribenten är språkvårdare och Språkbruks chefredaktör.