Finskt ortnamnslexikon
2/2008

Olavi Korhonen

Finskt ortnamnslexikon

Det finns knappast något språkligt område som i så hög grad som ortnamnen väcker allmänhetens intresse. Ett namn på en karta, på en vägskylt eller ett namn som nämns i radion lockar till reflektioner om betydelse och bakgrund. Ortnamnen ger oss inblickar i kulturella och historiska förhållanden, relationer mellan språkgrupper och uppgifter om namngivarnas föreställningsvärld. Ortnamn är ett speciellt område inom språkforskningen som gemene man också gärna vill försöka sig på. Men vanskligheterna är stora och fallgropar­na många för den som inte har de rätta insikterna. Tryggast har det varit att kontakta arkivpersonal med kunskap om namn och namntolkning. Att svara på frågor om ortnamn har därför varit en återkommande uppgift för arkiven.

Nu har ett hjälpmedel kommit för den som är vetgirig, nämligen Suomalainen paikannimi­kirja, Finskt ortnamnslexikon, omfattande 592 sidor, en bok i formatet 22 × 30 cm och innehållande över 4 700 uppslagformer, varav 3 800egentliga namnartiklar. Sammanlagt behandlas cirka 10 000 namn. 50 fotografier eller andra illustrationer lättar upp textsidorna. 

Ortnamnslexikonet är ett resultat av ett samarbete mellan Kartcentralen (Karttakeskus) och Forskningscentralen för de inhemska språken. En huvudprincip för urvalet av namn har varit att få med åtminstone alla nuvarande och tidigare kommunnamn, namn på mer betydande tätorter och bebyggelsecentra och namn på större eller mer kända eller intressanta naturobjekt som sjöar, berg, öar etc. Också namn påplatser med anknytning till samhälleliga aktiviteter som kommunikation, turism, vintersport etc. har noterats.Boken innehåller även artiklar om svenska och samiska namn.

Förutom de fem personerna i redaktionen med Sirkka Paikkala som huvudredaktör, har ett trettiotal andranamnforskare medverkat. Författarna har mångårig erfarenhet av vetenskaplig ortnamnsforskning. Det källmaterial de haft tillgång till började insamlas redan i slutet av 1800-talet. Insamlingen kulminerade under en särskilt intensiv period efter mitten av 1900-talet.  Den finska ortnamnsforskningen på akademisk nivå började några år­tionden in på 1900-talet, den finlandssvenska något decennium tidigare. Sedan några årtionden tillbaka har också de samiska namnen blivit mer sakkunnigt behandlade, delvis tack vare samis­kans nya ställning som ett officiellt inhemskt minoritetsspråk och genom framväxten av kompetenta språkforskare.

Från studiet av ortnamnens uppbyggnad och etymologi har namnforskningen sedan 1900-talets senare del även utvecklats till undersökningar av namntypernas geografiska utbredning. Resultaten har bland annat bidragit till att belysa den nordfinska kolonisationen. Med den moderna datortekniken kom ett hjälpmedel för behandling av stora datamängder och möjlighet att plotta kartor av det slag som den finska ortnamnsboken ger goda exempel på. Antalet utbredningskartor i boken är närmare 200. Elektroniska sökmetoder, datoriserade namnregister m.m. har ersatt det tidsödande manuella arbetet med kartotek. Ett tillgängligare material från över ett århundrades dialektuppteckningar av finska, svenska och samiska dialekter, modernare ordböcker och förbättrade etymologiska uppslagsverk har underlättat arbetet för artikelförfattarna och redaktionen. Tiden hade i flera avseenden blivit mogen för en presentation av ortnamnen i Finland grundad på rika samlingar och ett gott förarbete.

Tiden var mogen även i en annan mening. Inom Norden har det under de tre sista decennierna publicerats riksomfattande nationella ortnamnslexika, i Norge 1976, i Danmark 1981–1983 och 1994 samt i Sverige 2003. I de norska och svenska verken ingår även samiska och finska namn i viss utsträckning, men inget av de nordiska länderna har en så varierad namnskatt som Finland genom det stora antalet svenska och samiska namn. De samiska namnen redovisas dessutom med nord-, skolt- och enaresamisk ortografi. Tidigare var de förfinskade formerna av samiska namn gängse på t.ex. officiella kartor. De samiska namnformerna levde i den muntliga traditionen eller i en ännu anonymare miljö – i arkivens namnkartotek. Nu väcks namnen ur sin törnrosasömn genom att samiskan återfått sin tillbörliga status som en del av befolkningens kultur.

Det källmaterial som den finska ortnamnsforskningen förfogar över uppgår till över två miljoner namnbelägg, av dem cirka 12 000 samiska; för svenskans del är antalet närmare 400 000. Det nyutkomna lexikonet har över 1 000 svenska ortnamn som uppslagsformer och innehåller cirka 400 artiklar om svenska namn i Finland.  Dessutom ingår artiklar om centrala svenska namnelement, t.ex. berg, by, dal, fjärd, fors, grund, gård, hamn, kulla, malm, mark, näs, sjö, skog, sund, träsk, udd och vik. Via artiklarna kan man sedan gå vidare till konkreta svenska namn innehållande namnelementen. Den långa serien av finska appellativer som fått egna artiklar lämnar jag här åsido. Antalet samiska sökord uppgår till cirka 450. Om det hade funnits studier av de samiska ortnamnsförråden i de olika nordiska länderna liknande Björn Collinders standardverk Ordbok till Sveriges lapska ortnamn (1964), hade ett forskningssamarbete över gränserna varit möjligt. Då hade även den samiska namnforskningen i varje enskilt land kunnat bedrivas effektivare. Det samiska namnbeståndets grundelement är ju trots allt till största delen gemensamt.

Bokens senare del innehåller en litteraturlist med cirka 1 500 ordböcker och ortnamnsarbeten av varierande omfång och värde. Boken innehåller även ett fyrspaltigt index över cirka 5 000 namn som inte bestås någon egen artikel utan bara omtalas i artiklar om något annat namn. Det är naturligt att både Anár och Enare finns med som uppslagsformer med hänvisning till artikeln Inari (finska namnformer är alltid uppslagsformer). Men läsaren måste vara medveten om att namn kan hittas också med hjälp av indexet. Här ett par exempel där svenska namn aktualiseras: Bynamnen Embom (i Liljendal) och Ämnäs (i Finström) förekommer inte som uppslagsformer i lexikonet, men man hittar namnen i indexet, där det hänvisas till artikeln om det finska bynamnet Empo (sv. Ämboda) i Kustö. Där får alltså de två svenska namnen sin förklaring.

För de samiska namnens del kompliceras sökningen av att tre samiska språkformer är inblandade, och dessutom förekommer lån från samiska till finska, eller tvärtom. Man söker sålunda förgäves efter Roavvenjárga med en förväntad hänvisning till Rovaniemi. Detta beror på att det samiska namnet inte nämns i artikeln, vilket i sin tur är en följd av att finska rova bedöms som ett finskt ord (visserligen inlånat från samiskan), och därför har stadens namn bedömts som finskt och inte som samiskt. Här står bokens vetenskapliga stringens i motsats till dagens samiska ortnamnsbruk. Man söker även förgäves efter Giepma, Giemajávri (Kemi, Kemijärvi), troligen på grund av namnens finska etymologi och avsaknaden av tidiga samiska belägg. Till Kittilä ger indexet däremot hänvisning från Gihttel på grund av att namnet har en alternativ samisk etymologi. Det samiska Heahttá förekommer som uppslagsform med en hänvisning till artikeln Hetta, trots att det samiska namnet är en anpassning av det finska, som är gårds- och släktnamn. Det har således funnits besvärliga avväganden att göra beträffande hänvisningarna.

Suomalainen paikannimikirja är i flera avseende en tungt vägande bok. Mera bestämt väger den drygt 2 kg, dvs. ungefär som den bärbara dator som detta skrives på. Formatet passar inte heller för handsfacket i min bil, men däremot skall den lysa klart med sin röda rygg på sin plats i bokhyllan och ofta bli konsulterad.

Suomalainen paikannimikirja (Finskt ortnamnslexikon). 2007. Kotimaisten kielten tutkimuskeskuksen julkaisuja 146. Helsinki: Karttakeskus, Kotimaisten kielten tutkimuskeskus. Redaktion: Sirkka Paikkala (huvudred.), Pirjo Mikkonen, Ritva Liisa Pitkänen och Peter Slotte. ISBN 978-951-593-976-0, ISSN 0355-5437.

Olavi Korhonen
Skribenten är professor emeritus i samiska och samisk kultur vid Umeå universitet.