Förortsslang
3/2005

Malin Dahlman

Förortsslang

I min värld har en stockholmare som talar riktig stockholmska varit en söderkis eller söderböna som talar med släpig och nasal röst, inte gör skillnad mellan kort ö och u och drar ut på breda långa e-ljud: ”Hurru-du, din lilla reeeka!” Visst lever den slangen kvar, men snart kommer den antagligen anses vara pinsamt gammalmodig. Om man vill höra det allra senaste får man numera ta sig långt utanför stadstullarna. Ut längst bort på tunnelbanelinjerna. Till de invandrartäta förorterna. Till betongen.

Rapparen Dogge Doggelito och professor Ulla-Britt Kotsinas träffades för första gången i slutet av 1980-talet när han gick på högstadiet och hon börjat forska i det språk som kallas Rinkebysvenska. För att samla in autentiskt material åkte hon ut till Dogges skola där han redan då var känd som rappare (något som professor Kotsinas då inte hade en aning om vad det kunde vara). Den unge rapparen blev intresserad av forskningen och lånade en bandspelare för att hjälpa till. Den gången var materialet inte så användbart men tio år senare träffades radarparet igen och strax efter det inleddes ett mer lukrativt samarbete som år 2004 resulterade i boken Förortsslang.

Bokens inledning ger oss en lektion i slangens ursprung, i allmänna principer för hur slang kommer till och om likheter och skillnader mellan den gamla och den nya slangen. Det ena utesluter inte det andra, utan varje ny storstadsslang får drag av den s.k. ursprungliga slangen i staden. I övrigt får man lära sig att inse att slang är ett avancerat mönster av språkkontakt. Slangord som i dag är så väletablerade att de nästan kan anses som allmänsvenska har ett ursprung som är långt ifrån ursvenskt: t.ex. är tjej taget från romani och kul härstammar troligtvis från finskans kyllä.

I dag är källspråken förutom engelska i första hand turkiska, arabiska och spanska. Efter den informationsrika inledningen består Förortsslang av ordlistor både i alfabetisk ordning och i semantiska grupperingar. Det är intressant läsning och det är mycket att läsa. Man nästan häpnar över den enorma mängd synonymer som väller mot en och man nästan rodnar inför de uppfinningsrika nyanserade grovheterna. Detta trots att det finns en varningstext för grovt språk på pärmen.

Det jag och säkert många språkintresserade med mig saknar är att ordlistan varken försetts med uttalsangivelser eller några anteckningar om etymologi. Anledningen till att författarna inte anger ordens ursprung är att de anser risken för fel vara så stor eftersom lånen sker i många led mellan olika grupper. Man får helt enkelt läsa med inställningen att man framför sig har den nya stockholmskan (eller göteborgskan respektive malmöitiskan) och förlita sig på att stavningen är något sånär uttalstrogen.

Som gymnasielärare på en skola utanför Stockholm använder jag och mina kollegor den här boken för att ta reda på vad eleverna egentligen säger till varandra och som referenslitteratur när vi arbetar med språksociologi. För den som inte har den praktiska nyttan av boken i sin vardag är den dock en utmärkt och kortfattad introduktion i fenomenet slang med specifika exempel främst från Stockholmsområdet. Den är också en gedigen dokumentation av slangen som den ser ut i de svenska storstäderna runt millennieskiftet.

 

Dogge Doggelito och Ulla-Britt Kotsinas: Förortsslang. Norstedts ordbok 2004. 215 sidor. ISBN 91-7227-382-8.

 

 

Malin Dahlman