Förtära eller käka? Vanliga ordfel bland andraspråksinlärare av svenska
2/2016

Urban Östberg

Förtära eller käka? Vanliga ordfel bland andraspråksinlärare av svenska

Att välja rätt ord och konstruktion kan vara svårt för den som lär sig svenska som andraspråk. Reflexiva verb och fasta verbfraser är också knepiga.

Den som lär sig svenska som andraspråk ägnar självfallet mycket tid år grammatik, uttal och ordinlärning. Svårigheterna är många. I grammatiken kan det exempelvis vara prepositionsbruket, vårt sätt att använda bestämd och obestämd form av substantiven eller ordföljden – ovanlig bland världens språk.  I uttalet vållar ofta satsmelodin och ordaccenterna problem, liksom vissa konsonantkombinationer och det faktum att svenskan är ett ovanligt vokalrikt språk. Även när det gäller inlärningen av ord och fraser finns det tydliga och återkommande stötestenar. Att tillägna sig ett rikt, varierat och nyanserat ordförråd – med någorlunda säker stilkänsla – är inte lätt, fallgroparna är legio.

Återkommande fel

I denna artikel tänkte jag visa på några särskilt vanliga feltyper när det gäller ordval bland andraspråksinlärare av svenska. Exemplen är huvudsakligen insamlade bland mina utländska studenter i svenska som främmande språk vid Stockholms universitet. Studenterna är avancerade och representerar ett stort antal språk. Det är ändå slående att flertalet fel återkommer år efter år, ofta oberoende av modersmålen i undervisningsgrupperna. Vissa fel kan dock härledas till de studerandes förstaspråk och vara s.k. falska vänner (t.ex. tyskans Ansicht som inte betyder ansikte, utan åsikt eller engelskans tough, som felaktigt översätts med tuff även när det har betydelsen ’seg’).

Stavning, sär- och sammanskrivning av ord liksom stor eller liten bokstav är återkommande svårigheter för de utländska studenterna, oberoende av modersmål: tunt eller tunnt, favoritmusik eller favorit musik, påsk eller Påsk? Homonymer (ord med samma uttal eller stavning, men med olika betydelser) kan också vålla problem: sett eller sätt, kol eller kål? Felaktigheterna kan vara nog så irriterande, men leder sällan till missförstånd.  Allvarligare – och betydligt svårare att undvika – är istället de två huvudsakliga feltyperna: semantiska fel (ordförrådets inre struktur) och konstruktionsfel (ordförrådets yttre struktur).

Semantiska fel

Semantiska fel beror på att andraspråksinläraren inte känner till eller inser själva innebörden av ett nytt ord eller en viss fras. Ord är nästan aldrig fullständiga synonymer: det finns skillnader stilistiskt, konstruktionsmässigt eller vad gäller ordets styrka. Jämför skenbara synonymer som gå bort//kola, dölja/gömma eller förtära/äta/käka. Det tar tid och kräver tålamod att uppmärksamma sådana skillnader. Motsatsförhållanden är en annan stötesten: Gammal kan vara motsats till ung, ungdomlig, ny, fräsch, modern eller aktuell, men i vilka sammanhang?

Det är också viktigt att inse ordförrådets hierarkiska uppbyggnad, särskilt tydligt för substantiv och verb. Språket är indelat i s.k. semantiska fält med en viss komponent gemensam, men också mer eller mindre tydliga skillnader mellan orden. Det hierarkiska innebär att det finns en över- och underordning i varje fält. Det mer generella begreppet, exempelvis dricka, är överordnat mer specifika ord som lapa eller smutta, liksom människa är överordnat man, som i sin tur har underordnade ord som snubbe, karlakarl och gubbstrutt. De generella orden kallar vi för hyperonymer, de som kräver en mer detaljerad beskrivning för hyponymer. Alla dessa relationer, synonymer, motsatser och hyperonymer/hyponymer, är viktiga att ha i åtanke när man ska förklara ett semantiskt fel.

Ett mycket tydligt exempel på att andraspråksinläraren saknar kunskap om ords över- och underordning är detta:

Varför köpa vetebröd, pepparkakor, semlor och andra bakelser när det är mycket roligare att baka själv?

Den student som skrev denna mening trodde felaktigt att bakelse är överordnat de övriga ord som räknas upp, när det i själva verket befinner sig på samma nivå hierarkiskt. Det överordnade begreppet, hyperonymen, skulle i stället vara det generella bakverk.

Ett vanligt semantisk fel kan illustreras av dessa tre exempel:

Är det någon som känner August Strindberg?

Dessutom känner Lidiya lite polska.

Jag bjöd fyra kända gäster som alla vet på middag.

Här rör det sig om några centrala verb inom samma semantiska fält, men de kan inte betecknas som över- och underordnade varandra: veta, kunna, känna, känna till. De befinner sig snarast på samma nivå, ett slags synonymer, men med skillnader som kan vara svårgripbara för andraspråkstalare. Känna skulle i den första meningen betyda att man är personligt bekant med Strindberg, vilket självfallet är orimligt. Här bör man i stället använda partikelverbet känna till som ju innebär att man vet vem författaren var. (Känna och känna till motsvaras i en rad språk av ett enda verb: engelskans know, tyskans och nederländskans kennen och franskans connaître, vilket gör att många andraspråksinlärare inte uppmärksammar distinktionen.) I den andra meningen bör man använda kan, som t.ex. används när man har lärt sig ett språk. I den sista meningen skulle både känna och känna till kunna passa, men med olika nyanser, beroende på om man är personligt bekant med gästerna eller inte.

Svårt att välja rätt

Att det är svårt att välja rätt verb inom ett synnerligen varierat semantiskt fält med hyperonymen förflytta sig kan illustreras med följande två exempel:

Laure tänker fortsätta att läsa tyska efter studierna i Sverige. Helst vill hon gå till Hamburg eller Berlin.

Det var bara ett par kilometer, så jag beslutade mig för att spankulera hem.

I den första meningen antas verbet betyda ’åka’ eller ’resa’, vilket det ju normalt inte kan göra på svenska. Det skulle här innebära att man promenerade till fots från Sverige till Tyskland. (På flera besläktade språk, exempelvis go på engelska, gehen på tyska och gaan på nederländska, är det en vanlig betydelse av verben.) Felaktig och utvidgad användning av förekommer ofta, även bland avancerade andraspråksinlärare. I den andra meningen bör man välja det överordnade i stället för det underordnade och mer specifika spankulera (som är en hyponym i förhållande till ). Spankulera betyder snarast att man går sakta och lugnt och känner sig bekymmerslös.

Om det överordnade begreppet i ett semantiskt fält är röra sig finns det en mängd hyponymer som darra, skaka, skallra, skälva och vibrera. I detta exempel har fel ord valts bland de skenbara synonymerna:

Jag hade feber och frös så att tänderna darrade.

Man kan darra i kroppen eller på handen, men tänderna skallrar.

Kund, klient och gäst är i viss mening synonymer, men används i olika sammanhang. Nedan har skribenten valt fel ord:

Vi hade bokat hela restaurangen, så att kunderna kunde prata ostört.

Här skulle gäst passa bäst (restauranggäst), medan man kanske är kund i en affär eller ett företag och klient hos exempelvis en advokat. (Client på franska och engelska kan motsvara både klient och kund.)

En semantisk – och inte minst ljudmässig – likhet gör att adjektiven nuvarande och närvarande ofta förväxlas, som i meningen nedan:

Fyra presidenter var nuvarande vid middagen.

I exemplet måste man ju välja närvarande, självklart för svenskar, men inte alls för andraspråkstalare. (Man kan notera att på exempelvis engelska kan båda adjektiven i vissa fall översättas med present.)

Vissa semantiska fel blir lätt komiska, som detta:

Svordomar är särskilt vanliga bland alkoholhaltiga människor.

Här avses snarast berusade eller fulla personer (eller möjligtvis alkoholister). Adjektivet alkoholhaltig kan bara användas om drycker, vilket ingalunda är självklart för den som lär sig svenska som andraspråk.

Konstruktionsfel: bortfall, tillägg eller utbyte 

Felen i ordförrådets yttre struktur, konstruktionsfelen, kan se ut på en mängd olika sätt. Det kan röra sig om bortfall eller tillägg av ett eller flera ord eller av att något ord har bytts ut.

I de första exemplen gäller det bortfall:

Vad kan jag göra att förbättra världen?

Efter alla hade satt sig började middagen.

Hon bestämde att rymma.

De två första meningarna visar återkommande fel bland andraspråksinlärare, som sällan är förtrogna med de två underordnade konjunktionerna för att och efter att. För att betyder inte samma sak som ett enkelt att. Efter att används inte på samma sätt som prepositionen efter, som ju ensam inte kan inleda en bisats. (Efter att är synonymt med när; efter är motsats till före.) Om vi jämför med engelskan ser vi att för att ofta motsvaras av to och att både efter att och efter kan översättas med ett snarlikt after.

I det sista exemplet saknas flera ord: verbet ska vara reflexivt (bestämma sig) och konjunktionen är fel vald som i den första meningen (alltså: att i stället för för att). Även här skulle man kunna jämföra med engelskan: verbet decide är inte reflexivt som i svenskan. Konstruktionen blir alltså: bestämma sig för att.

Knepiga reflexiva verb

Det är generellt svårt att veta om ett verb ska vara reflexivt eller inte. Vårt gifta sig är också reflexivt på exempelvis franska: se marier, men inte på engelska, tyska eller nederländska: marry, heiraten och trouwen. Följande mening, exempel på ett felaktigt tillägg av ord (här det reflexiva pronomenet sig) är typisk:

Studenterna bör motionera sig mer.

Det motsatta – att andraspråksinläraren inte noterat att ett verb är reflexivt på svenska – är minst lika vanligt:

Jag vill gärna koncentrera på filmen och inte på reklamen.

Koncentrera sig är reflexivt i viss betydelse, nämligen när det innebär ’fokusera’, ’samla sina tankar’. Verbet har motsvarigheter på många europeiska språk, men exempelvis engelskans concentrate är inte reflexivt.

Utbyte av ord, ofta på grund av att två ord liknar varandra vad gäller stavning eller uttal, är mycket vanligt. Ständigt återkommande fel är: både/båda, utan/utom och försätta/fortsätta. Skaffa/skapa är två verb som har en semantisk likhet, förutom att de även stavnings- och uttalsmässigt liknar varandra. I stort sett alla andraspråksinlärare har svårigheter med dem (inte bara tysktalande med sitt besläktade schaffen, som i viss mening kan översättas med båda verben). Exemplen nedan illustrerar detta:

Det är viktigt att skaffa bra relationer mellan Ukraina och Ryssland.

De flesta människor skapar kunskap om andra länder genom medierna.

I den första meningen bör det självfallet vara skapa, i den andra skaffa (sig).

Konstruktionsfel: fasta fraser

Med en fast fras avses två eller flera ord som tenderar att förekomma tillsammans. De utgör en slags enhet och orden kan inte utan vidare bytas ut mot andra: väcka förtjusning, vidta åtgärder, begå brott, svidande kritik, en svunnen tid. Sådana fraser bygger till stor del upp ett språk och gör att det uppfattas som flytande och idiomatiskt. För en andraspråksinlärare är det i regel mödosamt och krävande att identifiera och lära sig fraserna. De kan ha motsvarigheter på ett annat språk, men fallgroparna är många. Om man jämför med engelska bör man exempelvis översätta vårt hålla föredrag med give a lecture, men hålla tal med make a speech.

En särskild typ av fasta fraser är idiomen, som kännetecknas av att orden som ingår har mist sin gängse, konkreta betydelse och blivit mer eller mindre bildliga, t.ex. inte sticka under stol med eller i ur och skur. (Här är det ju knappast tal om en faktisk stol eller regnskur.) De är ovanliga bland andraspråksinlärare, även hos mer avancerade, eftersom de flesta inte kan eller vågar använda dem. Ibland görs dock försök, som ofta misslyckas. Ett exempel på att skribenten endast delvis kommer ihåg hur det fullständiga idiomet ska lyda är:

Alkohol gör mer skada än gott.

Idiomet – i detta fall ett ordpar som i ur och skur ovan – ska naturligtvis vara mer skada än nytta. Det är visserligen rätt använt, men det andra ledet i ordparet har bytts ut mot ett slags synonym som här är felaktig.

Fasta verbfraser en stötesten

Fel i fasta verbfraser är särskilt vanliga bland andraspråksinlärare, som i exemplen nedan:

Vi måste också lägga hänsyn till miljöfrågorna.

Hur kan vi fylla målen?                 

Colombia har pågått en stor förändring.

Hur kan man ta nytta av en så språkbegåvad person?

De fasta fraserna bör, naturligtvis, i tur och ordning vara: ta hänsyn till, uppfylla målen, genomgå en förändring och dra nytta av. Detta är dock en stötesten för dem som studerar svenska som andraspråk.

Behärskningen av fasta fraser är en god mätare på avancerade språkkunskaper. Det blir inte minst tydligt när man måste välja mellan de semantiskt besläktade sätta/ställa/lägga. (På många språk kan dessa tre s.k. placeraverb motsvaras av ett enda verb: exempelvis engelskans put eller franskans mettre.) Felet nedan kan illustrera svårigheten:

Det är viktigt att sätta höga krav på dem som vill ha medborgarskap i ett land.

Den fasta frasen är ställa krav, i stort synonymt med det enkla verbet kräva, som de flesta osäkra andraspråksinlärare skulle välja.

Vad är då karakteristiskt för dessa vanliga verbfraser?

  • De utgörs av verb + substantiv, eventuellt med tillägg av artiklar och prepositioner. Verben är vaga och ospecifika.
  • I regel är de lätta att förstå i en kontext om man vet vad substantivet betyder.
  • Det är ofta svårt att veta vilket verb man bör använda om man är andraspråksinlärare (någon gång också för modersmålstalare).
  • Andraspråkstalare undviker gärna fasta fraser – medvetet eller omedvetet – både när de talar och skriver, i synnerhet om frasen kan ersättas av ett enkelt verb (som kräva i stället för ställa krav eller riskera i stället för löpa risk). Därigenom blir dock deras språk mindre varierat.

De fasta fraserna liksom betydelserelationerna mellan ord, synonymer, motsatser och hyperonymer/hyponymer, bör uppmärksammas mer i undervisningen i svenska som andraspråk på högre nivå om man vill uppnå målet (en fast fras!): en rik, varierad och nyanserad svenska.

Urban Östberg