Från ankdamm till grodpöl
4/2014

Mats-Peter Sundström

Från ankdamm till grodpöl

En femtedel av översättarna vid Europaparlamentets översättningsenhet i Luxemburg är finlandssvenskar. Mats-Peter Sundström beskriver här finlandssvensk språkkontakt vid Europaparlamentets svenska översättningsenhet i Luxemburg. Visste du till exempel ordet roskis spritt sig till sverigesvenskarna vid enheten?

Nej, det ska verkligen inte handla om att vare sig nedvärdera Europaparlamentet eller uttala sig ringaktande om de sympatiska och miljövänliga hoppande varelser som det andra vattendragsnamnet i rubriken ger en antydan om. I stället ska det handla om språkliga iakttagelser av vad som sker när språkbrukare från en jämförelsevis begränsad grupp (den kända finlandssvenska ”ankdammen”) kommer till ett verkligt mikrokosmos i språkligt hänseende (en ”grodpöl”, som jag i dimensionsillustrerande syfte valt att kalla det). Med det menas den grupp på ett fyrtiotal personer (varav cirka trettio översättare) som arbetar vid Europaparlamentets svenska översättningsenhet i Luxemburg. Bland dessa anställda finns det inte färre än åtta finlandssvenskar: enhetschefen själv (som tidigare arbetat som översättare vid enheten), fyra översättare och tre översättningsassistenter.

Då man betänker att det finns, grovt taget, bortåt trettio gånger fler sverigesvenskar än finlandssvenskar, medan inemot en femtedel av enhetens personal är finlandssvenskar, märker man att finlandssvenskarna är markant överrepresenterade. Orsakerna till detta är väl egentligen omöjliga att ange. En sverigesvensk kollega vågade sig emellertid på en gissning att översättandet för finlandssvenskarna var mera inbyggt i tradition och kultur och att det faktum att man i Finland var bra mycket vanare att tänka i två språk samtidigt gjorde det lättare för finlandssvenskar att söka sig till översättaryrket, och det kan säkert ligga något i detta.

Finlandssvenska som umgängesspråk på enheten?

På en svenskspråkig arbetsplats (svenskan är ju uppenbart både arbets- och umgängesspråk på Europaparlamentets svenska översättningsenhet!) med inemot en femtedel finlandssvenskar blir självfallet kontaktytan mellan sverigesvenska och finlandssvenska bredare än vad flertalet sverigesvenskar någonsin varit vana med. En sverigesvensk kollega konstaterade helt träffande att man i Sverige, i den utsträckning man över huvud taget haft kontakter med finlandssvenskan, merendels haft att göra med finlandssvenskar som under en längre tid varit bosatta i Sverige och anpassat sitt språk därefter. Det kom därför som en verklig överraskning för både en och annan när enheten för ett antal år sedan hade en österbottnisk praktikant som talade österbottniskt folkmål, i alla fall i samspråk med dem som förstod denna språkvariant. Detta är knappast heller att undra över, om man beaktar repliker som denna (med samtidigt beklagande av det approximativa och icke-exakta återgivandet i skrift):

Sku tu kuna koma skåda na liiti, tå he ha gaai gäli me eitt åv dokumentin? Ja ha freista, ja veit itt huru tykält, ti fåå he ipitäiji, men itt saan heldär ...

Enligt obekräftade (och väl ändå överdrivna?) uppgifter påstås någon ha frågat sig vad detta över huvud taget vore för språk, varvid som förslag framförts antingen lettiska eller litauiska. Mera seriöst sagt förstår man nog att repliken är obegriplig för sverigesvenska öron, i och med att även flertalet sydfinlandssvenskar torde ha svårt att komma fram till betydelsen, nämligen

Skulle du kunna komma och titta lite grann, då det har gått på tok med ett av dokumenten. Jag har försökt att öppna det [på datorn] jag vet inte hur ofta, men trots allt har det inte lyckats ...

Dock: detta är ett särfall av differentiering för finlandssvenskans vidkommande. Överlag har, såvitt artikelförfattaren vet, aldrig några röster hörts för att finlandssvenskan vore ett obegripligt språk. Däremot reagerar man på de ord och uttryck som är sedvanliga för finlandssvenskan, men i stort sett uteslutande med godmodig humor av typ ”ja, det är riktigt [insätt valfritt finlandssvenskt ord] som NN brukar säga”.  Och den ena av de två översättningsassistenterna på sekretariatet, som delar arbetsrummet med en finlandssvensk kollega, sade att hon till och med själv börjat ta efter vissa av de ord som bildar en del av kontorslivets vardag, såsom roskis och rådda. Här har vi ett bevis så gott som något på att språklig påverkan går i båda riktningarna, när den försiggår i en så pass snävt avgränsad språkmiljö som svenska översättningsenheten vid Europaparlamentet utgör, utspädd som den är som en droppe i ett omgivande hav av engelska, franska, luxemburgiska och tyska.

Finlandssvenskan som språk i enhetens översättningar?

När det gäller de översättningar som görs av finlandssvenskar vid enheten är åsikterna på sverigesvenskt håll rörande eniga. Det är ytterst sällan man ser något som avviker från det man är van vid, i kraft av sitt sverigesvenska språk och händer det, då är det, enligt en erfaren sverigesvensk översättare som också är medlem av enhetens språkgrupp, aldrig något som är omöjligt att förstå, utan bara något som man inte själv skulle formulera just på det sättet.

I det här sammanhanget kan det vara skäl att kort skissera upp den situation där det är mest sannolikt att eventuella egenheter i finlandssvenskt språkbruk kommer att observeras av sverigesvenskar. Det handlar då om den språkgranskning som ingår som ett led i översättningsarbetet. Strävan är då den, att så många texter som möjligt, efter det att de översatts, ska granskas av någon kollega på enheten. Vid granskningen läses den översatta texten igenom och jämförs med förlagan, alltså den text som översättningen gjorts ifrån. I det sammanhanget handlar det givetvis primärt om att se efter att förlagan uppfattats korrekt, att inga betydelsebärande led i den överhoppats, att korrekt terminologi använts, att korrekturläsningen skötts ordentligt och att de särskilda regler som gäller för språkbruket vid översättningen till svenska vid EU:s institutioner följts.

Sammanfattningsvis kan sägas om dessa regler att de handlar om att man i situationer där flera olika ordformer i och för sig är grammatiskt korrekta är skyldig att använda endast de former som står angivna i handboken Att översätta EU-rättsakter. Anvisningar. Som exempel på sådana regler kan nämnas att verbet stödja alltid måste uppträda i denna längre form (och alltså inte heta *stöda), att infinitivmärket att inte får utelämnas i samband med verben uppmana, anmoda och avse eller att substantivet centrum ska böjas centrumet i bestämd form singularis och centrum i obestämd form pluralis. Men utöver detta kommer självfallet också mera allmänspråkliga synpunkter, exempelvis att översättaren använt ett ord, en form eller en konstruktion som granskaren upplever som avvikande från svensk språknorm.

Artikelförfattaren har under ett tiotal år samlat exempel på sådant han själv skrivit, ovetande om ordens och uttryckens finlandsspecifika karaktär, och i fråga om vilket ändringar påyrkats vid granskningarna. Några exempel ges nedan:

Harmoniserade regler bör fås att gälla utöver hela unionen.

Granskaren reagerade här mot ordet utöver, som i sverigesvenskan fått sitt betydelseomfång inskränkt till förutom, vid sidan om. I finlandssvenskan har det ju dessutom den betydelse som illustreras av versraden

Utöver fälten alla de gröna gräsen gro ...

Ett annat exempel återfinnes i frasen nedan.

Förslaget måste ändras, till den del det berör de nya medlemsstaterna.

Det fetkursiverade uttrycket ansågs böra heta i den mån som, och vid närmare eftertanke framstår det ju som en direkt översättning av finskans siltä osin kuin. Emellertid var man på sverigesvenskt håll långtifrån helt avståndstagande: en ofta hörd kommentar var att det låter ”ålderdomligt”, men ingalunda osvenskt.

En verklig överraskning för artikelförfattaren var för ett antal år sedan att ordet ytterligare är provinsiellt om det används som led i en uppräkning. Det handlar då om konstruktioner som:

”Först vill jag påpeka att ... Därefter vill jag framhålla ... Ytterligare vill jag fästa uppmärksamhet vid att ...”  Här önskade man från granskarhåll att ordet skulle utbytas mot exempelvis vidare eller dessutom.

I samband med att ha använt ett ord som granskarhåll kommer artikelförfattaren osökt att tänka på uttrycket på medborgarhåll som också föreslogs för utbyte, varvid bland medborgarna uppfattades som mera adekvat. Denna intuitiva uppfattning från granskarens sida belades sedan via Google: medan från medborgarhåll uppvisade talrika sverigesvenska belägg var i stort sett på medborgarhåll förbehållet finlandssvenska texter.

Så har vi uttrycket rent definitoriskt. I ett av Europaparlamentets betänkanden från hösten 2006 står att läsa följande:

Patienter är rent definitoriskt utsatta människor och bör inte i onödan exponeras för cancerframkallande, mutagena eller reproduktionstoxiska ämnen.

Visserligen är detta uttryck en kort och bra motsvarighet till exempelvis franskans par definition eller engelskans by definition. Emellertid visar en sökning i EU-databasen Euramis att den i särklass vanligaste svenska översättningen är per definition, följd av sporadiska belägg för definitionsmässigt.

Den i särklass vanligaste orsaken till att sverigesvenska kolleger vid granskningar haft anmärkningar att göra mot artikelförfattarens texter har varit att han begagnat verbformen kunde med futural syftning, alltså i konstruktioner som

Förhandlingarna kunde slutföras nästa år om bara ...

i stället för det sverigesvenska skulle kunna. Denna konstruktion vore självfallet möjlig också i finlandssvenskan i en kontext av det angivna slaget. Orsaken till att man på finlandssvenskt håll skyggar tillbaka för den är ett slags hyperkorrekthet, alltså att man, så att säga, vill vara påvligare än påven själv, eftersom man vid modersmålsundervisningen övergeneraliserat bilden av att skulle + huvudverb vore finskpåverkat. Det är den ju ofta nog (man kan ju anföra denna konstruktion som påstås ha tagits ur en skoluppsats Om jag skulle vara flicka, då skulle jag bra mycket hellre vilja vara pojke) men det betyder ju inte att konstruktionen är alltigenom provinsiell. För ytterligare information om detta hänvisas till språkspalten Reuters rutor.

I det här sammanhanget måste artikelförfattaren tillägga att han ytterst sällan haft att invända mot finlandsspecifikt språkgods vid språkgranskningar av finlandssvenska kollegers översättningar. Ett fall var när en dåvarande yngre finlandssvensk kollega använde den i och för sig färgstarka konstruktionen vara illa rädd för något, vilket han föreslog skulle utbytas mot allvarligt befara något eller liknande.

Faktorer som motverkar finlandssvensk språklig särutveckling

Vad kan det då finnas för orsaker till att det svenska språk som talas, och ännu mera, det som skrivs, av finlandssvenskar vid svenska enheten uppvisar så jämförelsevis få avvikelser från svenskan i Sverige? Artikelförfattaren menar att det finns sex huvudsakliga orsaker.

För det första är ju de som kommit från Finland och arbetar eller arbetat som översättare vid denna enhet språkligt höggradigt medvetna personer som alltsedan skoltiden inte bara lärt känna de allmänt förekommande finlandismerna utan också antagit synsättet att dessa bör undvikas i kommunikation med sverigesvenskar, med mindre man vill uppnå särskilda effekter av lokalfärg eller liknande. Kanske är dock den andra orsaken viktigast, nämligen att ju vardagligare det ämne man talar eller skriver om är, desto sannolikare är det att man använder ett lokalfärgat språk. Europaparlamentets texter, som merendels behandlar lagstiftningsärenden eller aktuell Europa- eller världspolitik har helt enkelt inte ett sådant innehåll eller en sådan stilnivå som skulle inbjuda till det man i all synnerhet förr brukade kalla ett provinsiellt språk.

För det tredje kommer den omständigheten att texterna sällan behandlar Finland och finländska förhållanden, tillsamman med, för det fjärde och egentligen helt uppenbara, att översättning från finska till svenska synnerligen sällan blir aktuell vid Europaparlamentet och således den viktigaste källan till påverkan från finska bortfaller. Som en smått självklar femte orsak har vi också att i en omgivning där i stort sett fyra kolleger av fem kommer från Sverige så sker språkpåverkan mestadels i riktning från det sverigesvenska till det finlandssvenska och inte tvärtom.

Men den sjätte och sista orsaken är dock den i särklass viktigaste, nämligen granskningen av dokumenten. Alla lagstiftningstexter ska ju granskas när de översatts och rent statistiskt, i och med att de sverigesvenska översättarna är inemot sex gånger fler än de finlandssvenska, kommer flertalet finlandssvenska översättares texter att granskas av sverigesvenska kolleger. I och för sig är det ju möjligt att en finlandssvensk kommer att granska vad en annan finlandssvensk översatt, eftersom det inte finns något i granskningsbestämmelserna som motsäger detta, men, såsom enhetschefen påpekade, är de nuvarande finlandssvenskarna redan så instinktivt vana vid sverigesvenska språkkutymer att de med stor sannolikhet upptäcker specifikt finlandssvenskt språkgods i vad deras egna landsmän skrivit.

Finns det då något som skulle kunna hota finlandssvenskans existens vid Europaparlamentets svenska översättningsenhet – i den mån vi alls ska tala om någon finlandssvenska i detta sammanhang, utan snarare om svenska rätt och slätt? Det skulle i så fall vara själva tidsfaktorn. Samtliga finlandssvenska anställda vid enheten är nära eller över femtio år och på en sikt av ett tiotal år vore det tänkbart att vi finge en situation där den naturliga avgången gjort sitt och ingen återväxt från Finland hade kommit i stället. Med tanke på finlandssvenskarnas merendels starka språkmedvetenhet och översättningsvana är detta dock knappast något sannolikt scenario. Avslutningsvis och bildligt talat: så länge själva ankdammen i Finland inte torkat ut finns det heller inget som talar för att den motsvarande grodpölen i Luxemburg skulle gå samma öde till mötes.

Mats-Peter Sundström
Skribenten är fil.lic. och har bl.a. varit redaktör vid Stora finsk-svenska ordboken vid dåvarande Forskningscentralen för de inhemska språken (1986–1995). Sedan 2006 är han förste översättare vid Europaparlamentets svenska översättningsenhet där han arbetat sedan 1995.