Från ord till handling
4/2004

Mikael Reuter

Från ord till handling

Det så kallade idémötet i Åbo i oktober, med rubriken För svenskan – i tid, hade som ett av sina huvudsyften att lyfta fram de möjligheter som den nya språklagen ger oss och de förslag till språkstärkande åtgärder som finns i språknämndens förslag till handlingsprogram, Tänk om... Tanken bakom mötet var inte minst att få till stånd en förnyad diskussion om de här frågorna, och det målet nåddes med råge (även om mediedebatten inte alltid handlade om sakfrågorna).

Nu är det dags att gå från ord till handling, från program till konkreta åtgärder. Glädjande nog verkar det som om en hel del redan var på väg att hända. Språklagen har aktiverat håde centrala och lokala myndigheter. Paulina Tallroth, som ansvarar för språklagsfrågorna på Justitieministeriet, kunde på idémötet berätta att hon och hennes stab är fullt sysselsatta med att ge information och tips till myndigheter som undrar hur de kan förbättra sin språkliga service i språklagens anda. Stadsdirektör Elina Lehto i Lojo och biträdande stadsdirektör Ilkka-Christian Björklund i Helsingfors redogjorde för hur man avser att stärka svenskans ställning i respektive stad.

Handlingsprogrammet Tänk om… innehåller hundratals konkreta åtgärdsförslag som förhoppningsvis kan väcka idéer hos så många som möjligt, från enskilda föräldrar och lärare till ledande politiker och tjänstemän. Tio förslag till centrala språkstärkande åtgärder har särskilt lyfts fram I programmet.

De tre första handlar om hem och skola: Blivande föräldrar behöver information om barns språkutveckling och betydelsen av språkfostran, oavsett om hemmet är en- eller tvåspråkigt. Varje region behöver en språkkonsult som kan stödja lärare och beslutsfattare i frågor som berör skolspråket. Frågan om vilken färdighet i skolspråket som skall krävas av den som önskar börja i den svenska skolan måste diskuteras både nationellt och lokalt.

De här tre förslagen är rätt allmänt formulerade, och det är ganska svårt att direkt utvärdera i vilken mån de har lett till resultat. Men diskussionen har kommit i gång, både i massmedierna och i skolor och kommuner. Ett tungt inlägg var Henrik Lillhannus debattartikel i Medborgarbladet i november, med direkta hänvisningar till språknämndens handlingsprogram. Artikeln kommenterades av Helsingforspolitikern Maria Björnberg-Enckell och partisekreteraren Berth Sundström, vilket visar att man också inom sfp hyser intresse för de här frågorna.

Skolan och skolspråksmognaden kommer utan tvekan att höra till de viktigaste frågorna när svenskans framtid i Finland diskuteras. Handlingsprogrammet har felaktigt tolkats som att språknämnden skulle motsätta sig att barn från en huvudsakligen finsk miljö får gå i den svenska skolan (se t.ex. Marika Tandfelts artikel i Språkbruk nr4/2003). Så är det naturligtvis inte. Det vi vill framhålla är att föräldrarna har ett ansvar för att barnen är förberedda och skolspråksmogna när de inleder sin skolgång, och att lärarna behöver särskild utbildning för att kunna möta de problem som ändå uppstår.

Till skolans sfär hör också förslag nummer 4: Produktionen och språkgranskningen av läromedel för den finlandssvenska skolan måste fortsättningsvis garanteras. Där kan vi glädjande nog konstatera att önskemålet har uppfyllts: Svenska folkskolans vänner har kontinuerligt beviljat betydande anslag både för läromedelsproduktion och för att språkgranskningen ska kunna fortsätta utan att det blir alltför betungande för förlagen. Glädjande är också att Svenska kulturfonden har tagit initiativ till en utvärdering av läromedelsproduktionen som ska göras av professor Staffan Selander vid lärarhögskolan i Stockholm.

Nästa förslag handlar om att varje universitet och högskola behöver en genomtänkt språkstrategi för rekrytering och antagning av studerande, examensstudier, forskning och förvaltning. Också här tycker vi oss se en positiv utveckling. Helsingfors universitet satsar aktivt på sin tvåspråkighet (eller trespråkighet, om engelskan räknas med), och både Hanken och Åbo Akademi arbetar kontinuerligt på sina språkstrategier.

Många kommuner har också börjat satsa på språkliga åtgärdsprogram (se ovan om Lojo och Helsingfors), även om det ännu lär ta en tid innan förslag nr 6 har förverkligats: Varje kommun skall utarbeta en heltäckande språkstrategi. En modell för ett sådant strategiarbete skall tillhandahållas centralt.

Ett förslag som ännu i år seglat i medvind handlar om språkvården för de finlandssvenska medierna. Enligt förslaget bör den intensifieras och permanentas. Språkvårdsarbetet på Hufvudstadsbladet och Radion bör fortsätta och en tjänst som heltidsanställd språkvårdare med ansvar för övriga finlandssvenska medier måste inrättas.

Medan språkvården hör Hufvudstadsbladet och Runradion också nästa år fortsätter som förut, ser vid pressläggningsögonblicket problematiskt ut med språkvården för de regionala tidningarna och FNB. Tidningarna har inte själva råd med projektet, och fonderna har hittills av någon anledning ställt sig kallsinniga. Finansieringen för 2005 räcker än så länge bara för några månader, och möjligheten att heltidsanställa en språkvårdare på längre sikt verkar vara en utopi.

Betydligt bättre ser det då ut med de förslag som hänför sig till en språkteknologi: Vi måste satsa på språkteknologi både i syfte att skapa hjälpmedel för språkbrukaren och för att bidra till forskning i språket. Textkontrollprogrammet Svefix måste utvecklas vidare. En finlandssvensk text- och talkorpus, som både täcker dagens språkbruk och ger information om äldre skeden i språkets historia, måste utvecklas.

Här kan vi konstatera att Svefix redan nu getts ut i en ny och bättre version som de gamla användarna gratis har fått tillgång till, och att arbetet på en ännu mer utvecklad version snart ska inledas. Dessutom har det startats ett nytt projekt för datorstödd översättning mellan finska och svenska. Textkorpusen är relativt väl utbyggt och kan redan användas av forskarna, och mer material tillkommer hela tiden.

Den sista punkten är egentligen inte ett förslag utan ett konstaterande: Behovet av professionella språkexperter på svenska är stort. Rekryteringen till modersmålsstudier i svenska och fortbildning i svenska språket för personer med andra studier bakom sig är därför a och o.

Den punkten kan vi inte utvärdera på så här korts ikt. Men det kan inte förnekas att situationen i dag inger en del bekymmer. Det är alltför få som i dag väljer att satsa på modersmålsstudier i svenska vid våra universitet. Här krävs en aktiv rekrytering.

Mycket har alltså redan gjorts, men ännu återstår att göra.  

Mikael Reuter