Från storviltjägare till polyglott
2/2007

Kristina Nikula

Från storviltjägare till polyglott

Om den rakaste vägen till två-eller flerspråkighet råder delade meningar. I en situation där gängse undervisningsmetoder inte alltid ger önskat resultat utgör Christer Lauréns bok Tidig inlärning av flera språk. Teori och praktik (2006) ett fräscht inslag i diskussionen om språkinlärning. Lauréns bok ger inte recept på någon undermedicin utan lyfter snarast fram kunskap som egentligen borde vara självklar men som kanske just därför inte utnyttjas i den utsträckning den vore värd. Eftersom Laurén är känd som den främste experten på språkbad i vårt land är det lätt att misstänka att boken utgör en plaidoyer för språkbad – och låt vara att språkbad får stort utrymme ‑ andra mera informella men språkbadsliknande vägar till flerspråkighet beskrivs också i boken.

Inledningsvis presenteras ett antal undervisningsmetoder, däribland språkbad. När svenskt språkbad introducerades vid universitetet i Vasa i slutet av 1980-talet innebar metoden något nytt och oprövat. I stället för att läsa om språket skulle språket användas i meningsfull och autentisk interaktion redan från tidig ålder. I sin bok tillbaka­visar Laurén föreställningen att språkbad passar enbart elever med en viss begåvning och såväl i Finland som i bland annat Kanada där Laurén hämtat inspiration ställs inte andra krav på eleven än att denne är skolmogen på ett normalt sätt.

Man behöver emellertid inte nödvändigtvis delta i språkbad för att med tiden bli flerspråkig, Laurén redovisar också exempel på personer som förvärvat kunskaper i många språk på mycket spännande och till och med okonventionella sätt. Dessa polyglotters inlärning kan placeras på en skala med formell inlärning i den ena och informell i den andra ändpunkten. Även om grammatiken varit central för dem vars inlärning närmast varit formell har dessa personer med sitt starka intresse för kultur mycket snart sökt sig till situationer och miljöer där muntliga färdigheter krävts och där de på ett informellt sätt lärt sig språket. Närmast den informella språkinlärningen kommer storviltjägaren och äventyraren som under sin odyssé genom Europa och Sydafrika och som storviltjägare i bland annat Botswana, Moçambique och på otaliga andra platser lärt sig närmare dussinet språk utan att ens ha ägt en engelsk grammatik.

Vid sina vistelser vid Accademia Europea Bolzano har Laurén kommit i kontakt med ungdomar  med Downs syndrom som lärt sig åtminstone tre olika språk. De exempel Laurén anför kommer från Gröden i Sydtyrolen, som är en viktig turistort, där det vid sidan av det lokala språket, ladin, talas tyska och italienska men också engelska och franska. Miljön utanför hem och skola förmedlar sålunda språk på ett informellt sätt genom interaktion. De flerspråkiga ungdomarna i Gröden framlever därför sina liv på ett språkbadsliknande sätt genom att de upplevat sina språk i den verklighet som omger dem och själva interagerar språkligt vilket i kombination med en fördomsfri omgivning resulterat i flerspråkighet.

Språkbadselverna i Vasa, storviltjägaren i Sydafrika och ungdomarna i Gröden har lärt sig språk på ett likartat sätt, det vill säga genom interaktion. Mot bakgrund av detta och med utgångspunkt i den radikala konstruktivismen skapar Laurén vad han själv kallar en interaktionsteori. Tyngdpunkten i teorin är att språk är social interaktion och att inlärarens språkkompetens efter hand blir ett strukturerat inventarium av språkliga konstruktioner som representerar interaktionsbehovet inom ett eller flera kunskapsområden.

Laurén är en engagerad skribent. Tack vare många konkreta exempel och en i övrigt okomplicerad framställning är innehållet i boken lättillgängligt också för den som inte själv är språkforskare.

 

Christer Laurén: Tidig inlärning av flera språk. Teori och praktik. Vaasan yliopiston julkaisuja. Språkvetenskap 45. Vasa 2006. 143 sidor. ISBN 952-476-163-7.

Kristina Nikula