Gamla ortnamn – språkliga fornlämningar?
1/2008

Paula Wilson

Gamla ortnamn – språkliga fornlämningar?

I tidskriften Språkbruk (4/2007) recenserade Johan Schalin min bok ”Röster från forntiden. Gamla ortnamn berättar”. Denna recension har tillsammans med Peter Slottes recension (Hbl 9.12.2007) införts på Focis hemsidor, och eftersom båda texterna innehåller sakfel och missuppfattningar vill jag här kort bemöta dem. Nämnas kan, att alla andra recensioner varit övervägande positiva och uppskattande. I den debatt som förts om boken bland annat i Hufvudstadsbladet har Slotte, Huldén och andra ”traditionalister” själva blivit utsatta för hård kritik. Många av debattörerna har framhållit att den rådande ortnamnstolkningen är behäftad med stora brister.

Frågan handlar i grund och botten om synen på finlandssvenskarnas rötter i Finland. Enligt traditionalisterna är ortnamnen av medeltida typ, vilket bevisar att den svenska bosättningen härstammar från medeltiden. Bevisföringen är haltande och bygger på ett cirkelresonemang: De finlandssvenska ortnamnen är medeltida för att bosättningen är medeltida och bosättningen är medeltida för att ortnamnen är medeltida.

Traditionalisterna hävdar att de finlandssvenska namnen, som inte kan vara förhistoriska, måste tolkas på ett annat sätt än namn i övriga Norden. Enligt min forskning uppvisar en stor del av bebyggelsenamnen så ålderdomliga drag, att de mycket väl kan härstamma från järnåldern. Ett centralt argument i min bevisföring är att de finlandssvenska namnen både kan och bör jämställas med sina nordiska paralleller. Jag stöder mig också på de arkeologiska bevisen för bosättningskontinuitet t.ex. på Åland, som definitivt kullkastar traditionalisternas teorier. Eftersom det inte förekommit något tomrum i den svenska bosättningen på Åland, är det självklart att många av de åländska namnen härstammar från järnåldern. Bosättningskontinuitet har via pollenanalys konstaterats också i andra svenskbygder.

Johan Schalins recension visar att han saknar kunskaper i nordisk ortnamnsforskning. Han avslöjar sin okunskap bland annat genom att kritisera sådana påståenden, som är vedertagna fakta inom forskningen. Inom nordisk ortnamnsforskning anses t.ex. ortnamn med i-omljudda former, såsom Hälsingland (från hals + ing) vara äldre än vikingatiden, eftersom i-omljudet upphörde att vara produktivt före vikingatiden. Detta bestrids av Schalin.

Schalin kritiserar mig också för påståendet, att gamla kasusformer kan uppträda i stelnad form i ortnamn. Han hävdar att antagandet inte stämmer, men t.ex. i ”Svenskt ortnamnslexikon” från år 2003 hittas följande konstaterande: ”Inte sällan förekommer bland de gamla plurala ortnamnen också former på -um och -om, som är stelnade former i dativ pluralis.” I Svenskfinland finns talrika exempel på dylika namn, såsom Bodom, Bötom, Kuggom, Labbom, Pörtom, Sundom och Täktom,  som också enligt Huldén innehåller en stelnad dativform.

En stor del av Schalins kritik går ut på att framhålla, att jag inte förstår mig på finsk etymologi. Det har tydligen undgått honom, att ett av huvudsyftena med min bok är att framföra svenska etymologier till de svenska ortnamnen i Finland. Finska etymologier är irrelevanta när målet är att visa, att ett ortnamnselement kan ha svensk eller germansk bakgrund. Helt förfelad blir Schalins kritik t.ex. när han beskyller mig för att försöka eliminera finskans riihi som original för namn med förleden Ri-. Det finns ju faktiskt också ett svenskt ord ria, som härstammar från fornsvenskan. Databasen Kartsök och ortnamn i Sverige upptar över 5 000 ortnamn med förleden Ri-. Anser Schalin att dessa bör härledas från finskans riihi?

Upprepade gånger kritiserar Schalin mig för att, utan hänsyn till tidsperiod, räkna upp otaliga formvarianter av ortnamnselementen. Han påstår bland annat att mitt ”bollande” med ordet ö är hisnande, men alla de formvarianter jag anför bygger på skriftliga belägg. Formen au finns ännu i denna dag bevarad t.ex. i Auvaisberg och former som öd, ed, ede, öda och ethe förekommer i olika belägg av många önamn. Att formvarianterna är talrika beror på att jag betraktar ortnamnen i ett mycket längre tidsperspektiv än traditionalisterna, som begränsar tidsramen till medeltiden. Utgående från mitt synsätt kan ortnamnen innehålla fornsvenska (ca 800–1520 e.Kr.), urnordiska (200–800 e.Kr.) eller germanska ord (500 f.Kr.–200 e.Kr.).

Det är inte värt att bemöta alla Schalins märkliga påståenden. Om han i fortsättningen vill uttala sig om finlandssvenska ortnamn, rekommenderar jag att han först bekantar sig med ett antal centrala verk inom nordisk ortnamnslitteratur.

Peter Slottes negativa kritik bör bedömas mot bakgrunden av att han varit redaktör för den nyutkomna finska ortnamnsboken ”Suomalainen paikannimikirja”. Boken upptar ca 1 000 finlandssvenska ortnamn, största delen av dem bebyggelsenamn. Tolkningarna i boken baserar sig i huvudsak på det av Lars Huldén sammanställda verket ”Finlandssvenska bebyggelsenamn”, som utkom 2001. Att Slotte och de andra skribenterna med få undantag upprepar tolkningarna i Huldéns bok är självklart, eftersom dessa förklaringar blivit accepterade av forskarsamfundet. Lika självklart är det att Slotte försöker diskreditera min bok för att hans egna tolkningar inte skall ifrågasättas.

Slotte påstår att de finlandssvenska dialekternas ordförråd spelar en underordnad roll för mina namntolkningar, men i själva verket ingår betydligt flera dialektord i mina tolkningar än i traditionalisternas. T.ex. namnet Hölklöt i Tenala förklarar jag utgående från dialektorden hölka ’liten vik’ och löt ’betesmark, sluttning’. Huldén härleder namnet från de finska orden hylki ’säl’ och lauka ’strandäng’. I namnet Andersböle ser jag inte nödvändigtvis mansnamnet Anders, utan möjligen dialektordet andersstuga ’grannhuset, den andra gården’ eller det gamla ordet ande ’ända, utkant, gräns’. Förleden i åländska Frebbenby, som skrevs Ffrebenneby på 1400-talet, tolkar jag med stöd av Svenska Akademiens ordbok som fredbenne ’inhägnad, gärdsgård, skiljande stängsel’, inte som mansnamnet Fröbjörn.

Kritiken mot att jag använder mig av gamla källor är helt förfelad. Våra gamla bebyggelsenamn tillkom ju i fornsvensk tid och t.ex. Schlyters ordbok över språket i de svenska landskapslagarna är en naturlig och självklar källa till ord som ingick i vardagsspråket när ortnamnen blev till. Det som bör förvåna, är att varken Huldén eller Slotte använt Schlyters ordbok som källa. Att studera ordböcker över fornspråk har varit mycket givande och jag har erfarit, att många etymologier blivit förbisedda av forskare, som endast förlitat sig på modern litteratur.

Slotte angriper ofta enskilda tolkningar, som han tagit ur sitt sammanhang. Han förbiser att ett av de främsta syftena med min forskning har varit att lyfta fram ett stort antal alternativa tolkningar, inte att slå fast någon tolkning som den enda rätta. Parallellt med mina egna tolkningsförslag redovisar jag alltid Huldéns tolkningar.

I sin ledare i Vasabladet (4.2.2008) rubricerad ”Den finlandssvenska gåtan” skriver Kenneth Myntti, att hur känslig frågan om finlandssvenskarnas ursprung än är så vore det viktigt att en gång för alla försöka gå till botten med gåtan om hur landet befolkades. Ledaren avslutas med följande konstaterande: ”Folket har rätt att veta och det etablerade forskarsamfundet har en skyldighet att leverera denna sanning. Hur mycket prestige som än står på spel.” Min bok vill visa på ett nytt spår, som kan bidra till att gåtan med tiden blir löst.

Paula Wilson