Genus i östra Nyland
3/2010

Sarah Kvarnström, Barbro Nordling

Genus i östra Nyland

Caroline Sandström: Genus i östra Nyland – från dialektutjämning till dialektmarkör. Nordica Helsingiensia 20. Dialektforskning 2. Helsingfors 2010. 421 sidor.

Caroline Sandström disputerade den 12 juni på avhandlingen Genus i östra Nyland – från dialektutjämning till dialektmarkör. Med utgångspunkt i det grammatiska genussystemet har Sandström undersökt förändringar i de östnyländska dialekt­erna: Under 1900-talet har dessa dialekter övergått från tre genus till två, men Sandström visar att drag ur tregenussystemet fortfarande används som ett uttryck för dialektalitet, dvs. som identitetsmarkör. Opponent vid disputationen var docent Margareta Svahn från Institutet för språk och folkminnen i Uppsala.

Caroline Sandströms forskning tar sig an den traditionella dialektologin med nytt grepp och banar väg för nya perspektiv: hon kombinerar den traditionella dialektologin med sociodialektologi och interaktionell lingvistik. Den sociodialektologiska utgångspunkten innebär bl.a. att dia­lekterna måste förstås i förhållande till sin sociala och geografiska miljö. Man undersöker hur de förändringar som sker i samhället också påverkar och förändrar dialekterna. Under senare hälften av 1900-talet har framför allt urbanisering, ökad rörlighet och förbättrade kommunikationsmöjligheter bidragit till utjämningen av dialekterna.

En aspekt av dialektutjämningen i östra Nyland är nyanvändningen av det i övrigt övergivna tregenussystemet. Sandström menar att variationen gäller t.ex. bruket av pronomenen han, hon och den, de neutrala pronomenvarianterna he(t) och de(t), liksom slutartiklar. Genom det rikliga materialet pekar Sandström på att det som ytligt ter sig vara enbart allmän variation i hur man talar, visar sig följa vissa återkommande mönster. Somliga ord blir dialektmarkörer. He(t), som trängts ut av formen de(t), hör till de centrala för Sandströms undersökningar: då he(t) används är det snarast som en mer eller mindre avsiktlig markering av talarens dialektalitet och regionala tillhörighet.

Sandströms omfattande material är hämtat från två olika perioder. Primärmaterialet utgörs av 25 bandinspelningar från 1960–70-talen med informanter födda under perioden 1881–1913. Därtill har Sandström använt sig av nyare inspelningar från 2000-talet; av dessa är fem informanter födda under perioden 1927–47 och tio 1976–88. Alla informanter kommer från de östnyländska orterna Sibbo, Liljendal, Lappträsk, Strömfors eller Pyttis.

Sandström har tilldelat informanterna fiktiva namn enligt det samtida förnamnsbruket i Svenskfinland. Vidare har namnen valts så att de som är födda 1880–1889 har namn med begynnelsebokstaven A, de som är födda 1890–1899 har namn som börjar på B osv. Systemet är tacksamt och gör det lättare för läsaren att hålla reda på informanterna.

När Börje som är född 1896 använder he(t), t.ex. int va he någa svåårt, markerar han alltså sin språkliga och regionala identitet. Det gör också Sara som är född 1981, dock använder hon generellt pronomenet de(t), men övergår till he(t) i t.ex. personliga berättelser. ”Den traditionella neutrala pronomenvarianten he(t) förekommer fortfarande på 2000-talet hos många talare och det finns klara antydningar om att i synnerhet den preverbala uttalsvarianten he är en stark kandidat att bli dialektmarkör” skriver Sandström. Dialektmarkör definierar hon då som ett språkdrag som används för att uttrycka dialektal identitet och för att skapa en gräns gentemot de andra, dvs. de som inte är hemma från orten utan inflyttade eller på tillfälligt besök. Eftersom he(t) inte förekommer i standardspråket är dess potential att fungera som dialektmarkör stor.

Sarah Kvarnström
Skribenten var praktikant på Svenska avdelningen sommaren 2010.
Barbro Nordling
Skribenten var projektanställd på Ordbok över Finlands svenska folkmål sommaren  2010.

I denna tidskrift: 3/2010