Glittrig diamant dansar
1/2011

Anders Westerlund

Glittrig diamant dansar

Niklas Pramling & Ingrid Pramling Samuelsson: Glittrig diamant dansar. Små barn och språkdidaktik. Norstedts 2010. 185 sidor.

Många elever har starka aversioner mot traditionell grammatikundervisning. Ett annat inslag i modersmålsämnet som samma grupp måhända också avfärdar som en meningslös och verklighetsfrämmande aktivitet utan relevans för deras liv är lyrikundervisning. Rentav lite provokativt kan det därför tyckas vara av Niklas Pramling och Ingrid Pramling Samuelsson, båda pedagoger från Göteborgs universitet, att ägna en hel bok åt att argumentera för lyrikskrivande med barn under skolåldern.

Den talande arbetsdefinition författarna har på poesi är emellertid ”människors försök att använda det språk de har tillgång till för att tala om det som i någon mån ligger utanför språket”. Med den beskrivningen är det lätt att inse vilken gemensam nämnare lyrik och barnspråk har. Det finns ett givet samband mellan språkutveckling och nyskapande, språkförmåga innebär både att kunna använda sig av de konventionella uttrycken och att experimentera med nya.

De modeller för diktskrivande som behandlas sätts alltså in i ett större pedagogiskt sammanhang. I synnerhet i ett läge när förskolan får allt tydligare innehållsmässiga mål behöver även språkdidaktiken utvecklas. Enligt författarna måste alla helt enkelt bli medvetna om att ”språkdidaktik (i tal och skrift) med yngre barn kan vara något väsentligt annorlunda än att öva enskilda bokstäver (därmed inte sagt att det är oväsentligt)”.

Det som de vill se i centrum är ”barnet och hans eller hennes meningsskapande”. Tidigare studier visar att alltför mycket av det som förskolelärare säger är envägskommunikation. Diktskrivande som utgår från barnens tankar bygger däremot på en naturlig dialog, något som redan det ger ett mervärde och illustrerar hur processen är minst lika viktig som slutresultatet.

Glittrig diamant dansar bygger på ett forskningsprojekt om ”barns lärande i estetik med fokus på rörelse, poesi och musik”. Boken är helt annorlunda jämfört med till exempel Lars Wolfs standardverk om lyrikskrivande i skolan, Till dig en blå tussilago (1997) och uppföljaren …och en fräck förgätmigej (2004). Förutom att den uppsjö av varierande lyrikövningar som Wolf tillhandahåller är riktade till äldre barn är lyriken tillspetsat sagt mer ett mål i sig för honom, medan Pramling och Pramling Samuelsson använder lyrik som ett medel i språkutvecklande förskoleundervisning. De senare förankrar också sin framställning i forskning om barnspråk och språk­didaktik där Wolf tar in mer av litteraturvetenskap.

I forskningsprojektet har en modell för diktskrivande av Georgia Heard anpassats till förskoleförhållanden och boken följer i detalj två diktskrivningsprocesser där läraren antecknar barnens tankar och leder redigeringsprocessen i lyhörd dialog med barnen. I det första fallet handlar det om gosedjur, det vill säga något som barnen upplever som viktigt, i det andra om att försöka fånga intrycken från ett musikstycke i ord.

Fokus i arbetet ligger på dikternas innehåll, vilket inte hindrar de deltagande lärarna att också diskutera formaspekter – med barn som varken kan läsa eller skriva! Även små barn kan notera hur pausering och betoningsförskjutningar påverkar betydelsen, sådana saker som i skrift markeras med radbyte och interpunktion. Det muntliga framförandet har ända från början varit en väsentlig aspekt av lyriken.

”Att sätta ord på, skriva ner och sedan läsa upp vad barnet berättar kan visa sig vara en mycket viktig ’investering’ i barnets tal- och skriftspråkliga utveckling i stort och eventuellt en förståelse för och uppskattning av poesi mer specifikt”, konstaterar författarna. Den vuxne som antecknar det barnet berättar reflekterar kanske inte över vilka valmöjligheter han eller hon har. Vanligt är det till exempel att skriva ner bildtexter till teckningar, i stil med ”En vit-svart hund går på promenad”. Men varför inte göra en hunddikt av samma information, en dikt som dessutom kan vara ännu mer trogen mot det som barnet verkligen sagt? Tilda, 3 år, är författare till detta charmerande poem som återges i boken:

                       En hund

                       Vit svart

                       Gick på promenad

                       Voff

                       Voff

 

I den entusiasm som förskolebarnen visar finns inte ett spår av fördomar mot lyrik. Diktskrivandet tar form som en social aktivitet som barnen engagerar sig i fullt ut. Ett evolutionsmässigt särdrag för människan är hennes vilja att uppmärksamgöra andra på det hon sett och varit med om. Detta är en stark drivkraft i barns språkutveckling – ju större språklig repertoar desto större uttrycksförmåga. Professor Caroline Liberg har konstaterat att vuxna inte i tillräcklig utsträckning tar vara på den potential som barns språklekar har.

Även om man inte som i forskningsprojektet har resurser att låta en förskolelärare ägna tre hela lektioner åt diktskrivande med en liten grupp på fem barn är budskapet i Glittrig diamant dansar ändå entydigt: språkutvecklande arbetsmetoder ger rik utdelning.

Anders Westerlund
Skribenten är universitetslärare i modersmålets didaktik vid Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi.

I denna tidskrift: 1/2011