Grammatiken – kärlekens pris
2/2020

Tua Forsström

Grammatiken – kärlekens pris

När jag var en liten flicka drabbades jag av kärlek till den svenska grammatiken.

Grammatiken innebar ordning och reda inte bara i språket utan i tillvaron och handlade om livets mening. Jag kunde inte förstå mina kamrater som tyckte att det var svårt och tråkigt, och vad mer, jag hyste medkänsla med dem. Jag försökte tala dem till rätta. Jag förklarade att grammatiken höll ihop språket, och språket behövde man för att kunna tala, läsa och skriva. Också för att kunna tänka. Allt detta försökte jag klargöra. Utan grammatiken var det lika gott att slå ur hågen varje dröm om ett lyckligt liv.

Kuva: Cata Portin/Schildts & Söderströms

Jag bjöd ut privatlektioner till frivilliga (tyvärr rådde det brist på sådana). Men den sista maj förändrades läget: flera hade underkänt i modersmålet och måste reparera detta under sommaren för att slippa stanna på klass. Det var min lyckodag. Jag annonserade åter ut min undervisning, och nu med större framgång. Eftersom vi var ganska trångbodda gick jag hem till mina elever. De tittade drömmande ut genom fönstret men hade ingen chans att fly. Den som har råkat ut för en fanatiker kanske inte ens vågar tänka på att fly.

En sommar fanns det till min belåtenhet ett så stort utbud på villkorister att jag traskade iväg till rektorn och frågade om skolan kunde upplåta ett klassrum för grammatiken. Det gick bra. Han såg häpen ut.

Drygt sextio år senare ser jag tillbaka på den där elvaåringen vid katedern och svarta tavlan i det sommargenomblåsta klassrummet. Hur blev det sedan med grammatiken?

Jag var elva år och liten och tjock. Jag var blyg också. Flera av mina elever var större än jag och de flesta var pojkar. Jag intog katedern och satte i gång. Genom fönstren fläktade sommaren blå som vattnet vid simstranden ett par hundra meter längre bort. Mitt undervisningsmaterial bestod av mitt eget anteckningshäfte med gröna vaxdukspärmar från skolan. Ingen bråkade, ingen avlägsnade sig. Kanske var de uppgivna. Hade inget val. Sura föräldrar som satt utanför i bilen och väntade. Den enda lyckliga var jag.

Det föll mig aldrig in att ta betalt för min verksamhet. Måhända föreställde jag mig att hängivenhet och pengar inte hörde hemma i samma värld.

Mina elever klarade sina villkorsförhör på hösten, de vågade inte annat.

Drygt sextio år senare ser jag tillbaka på den där elvaåringen vid katedern och svarta tavlan i det sommargenomblåsta klassrummet. Hur blev det sedan med grammatiken? Finns det kärlek utan komplikation? När jag läser idag kan jag ertappa mig med att fästa så stor uppmärksamhet vid språkets teknikaliteter att jag får skärpa mig för att samtidigt uppfatta vad det står i texten. I trötthetstillstånd blir det tvångsmässigt.  Jag läser till exempel den underbare WG Sebald, vars meningar kan fortsätta över flera sidor, och nöjer mig inte med att ta till mig vad som står där på dessa sidor, utan måste som en sysslolös byggnadsingenjör gå tillbaka för att undersöka varje konstruktion, alla över- och underordningar, varje syftning. Det tar orimlig tid. Det är fruktansvärt irriterande. Det är antagligen kärlekens pris.

Jag känner en hund som har snöat in på stenar. Vad som än råkar finnas tillgängligt i dess närhet ser den bara intressanta stenar, som den skäller på och försöker leka med. Från särskilt fina stenar måste den släpas bort med våld. Den ena har grammatiken, den andra har stenarna. Ibland blir vi trötta, men det är ganska skönt när man har jobbat hårt.

Tua Forsström

Skribenten är författare och ledamot i Svenska Akademien.