Ibland kan man höra någon som skanderar ”svenskans genus är maskulinum, femininum, reale, neutrum”, men svenskan har egentligen aldrig haft fyra grammatiska genus. Denna föråldrade uppfattning bygger på att man för att referera till någon eller något kan välja mellan de fyra pronomina han, hon, den och det (vilket i och med hen skulle innebära att vi har fem genus), men då rör man ihop semantiskt med grammatiskt genus.
Det vi kan kalla semantiskt genus fungerar så här: Om vi säger lilla Ingeborg men lille Knut till våra barn är de olika adjektivändelserna inte genererade av personnamnen, utan beror snarare på hur vi uppfattar barnens könstillhörighet. Ett tydligare exempel är lilla vän och lille vän. Där är det uppenbart att det inte är ordet vän som styr. Hur som helst är denna typ av böjning inte obligatorisk; det går utmärkt att säga lilla Sven. Grammatiskt genus går däremot aldrig att undfly. Det är helt enkelt fel att säga *ett stor apanage.
Lagrat i vårt inre lexikon
Det vi menar med grammatiskt genus är att varje substantiv ligger lagrat i lexikon (det vill säga i våra huvuden) i endera av två grupper om vi talar standardsvenska. Vilken av dessa grupper substantivet tillhör avgör inte bara hur ordet självt böjs, utan också hur vissa både intilliggande och lite mer avlägsna ord böjs.
Det vi menar med grammatiskt genus är att varje substantiv ligger lagrat i lexikon (det vill säga i våra huvuden) i endera av två grupper om vi talar standardsvenska.
Den ena gruppen har tyvärr inget namn som slagit igenom i folkdjupet. På danska har man det relativt klatschiga fælleskøn, men i svensk grammatik vacklar vi mellan det småtrista n-genus och det svårsålda utrum. Det andra genuset kallar vi i alla fall neutrum (eller t-genus, då). Genustillhörigheten ger sig till känna i artiklar, böjningsändelser och vissa pronomen:
| Utrum | en stor krokodil, den stora krokodilen | min krokodil |
| Neutrum | ett stort näbbdjur, det stora näbbdjuret | mitt näbbdjur |
Även när adjektivet är lite lösare bundet till substantivet tar det hänsyn till substantivets genus:
| Utrum | Jeanettes tiara är sannerligen pampig. |
| Neutrum | Annettes diadem är synnerligen pampigt. |
Det här är inget som ställer till det för modersmålstalaren. Samtidigt som vi lär oss ordets betydelse och uttal får vi med oss genustillhörigheten. För det mesta är alltså genus inget vi behöver oroa oss för – förrän vi ska lära oss ett nytt språk. Det är då vi börjar undra över vad genus egentligen ska vara bra för och oja oss över att det inte går att veta vilket genus man ska chansa på.
Indoeuropéerna hade två genus
Det hela började för minst 6000 år sedan. Våra språkliga förfäder indoeuropéerna hade av allt att döma i något skede ett tvågenussystem, endast bevarat i den utdöda anatoliska grenen (där hettitiska ingår), men alla indoeuropeiska språk som överlevde bronsåldern har någon gång haft ett system med tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. På latin ser det ut så här i singular och plural:
| Maskulinum | lapis magnus en stor sten | lapides magni stora stenar |
| Femininum | mensa magna ett stort bord | mensae magnae stora bord |
| Neutrum | pallium magnum en stor mantel | pallia magna stora mantlar |
I (ny)isländskan möter vi ett liknande system.
| Maskulinum | þungur hnífur en tung kniv | þungir hnífar tunga knivar |
| Femininum | þung bók en tung bok | þungar bækur tunga böcker |
| Neutrum | þungt borð ett tungt bord | þung borð tunga bord |
Även om genussystemet i standardsvenska har reducerats, finns det gott om språk/dialekter i dess närhet som har bevarat det. Om vi nu riktar blicken mot obestämd och bestämd form i singularis får vi visserligen en formmässigt spretig bild, men den döljer inte att de tre genusen fortfarande dröjer sig kvar. Vi börjar med nynorsk.
| Maskulinum | ein brun hest | den brune hesten |
| Femininum | ei brun bok | den brune boka |
| Neutrum | eit brunt hus | det brune huset |
På andra sidan gränsen, i Jämtland, ser böjningen visserligen väldigt annorlunda ut, men vi känner lätt igen substantivets tre bestämdhetsändelser –n, –a och -e. (I norskans –et är t stumt.) Det finns andra sätt att uttrycka bestämd form, men den sammansättningslösning som syns nedan är vanligt förekommande i norra Sverige.
| Maskulinum | n brun n häst | brunhästn |
| Femininum | e brun e bok | brunboka |
| Neutrum | e brunt e hus | brunhuse |
Det övergripande mönstret känns även igen i gutamålet. Notera dessutom gärna att adjektivets maskulinumändelse här är bevarad. Det fornspråkliga -r som utvecklats till -ur på Island (och Fårö) motsvaras av -ar på (fasta) Gotland.
| Maskulinum | ann bräunar hest | den bräune hestn |
| Femininum | a bräun bouk | dei bräune bouki |
| Neutrum | att bräunt häus | dei bräune häuse |
En titt på Österbotten
Som tillfällig slutstation väljer vi Österbotten, närmare bestämt Malax. Här har det rationaliserats bort en hel del, men tregenussystemet är fortfarande synligt i bestämd form. (Några av mina informanter skulle föredra att de långa vokalerna markeras som diftonger – bröun, båok, höus – men det är en annan historia.)
| Maskulinum | i brun hest | ande brun hesti |
| Femininum | i brun bok | onde brun botje |
| Neutrum | i brunt hus | ide brunt huse |
Har man studerat tyska eller kanske fornisländska är sannolikheten rätt stor att man lyckas pricka in rätt genus i dialekterna (och vice versa). Stein är till exempel maskulint både i Nyland och Tyskland och på Island. Döre i Malax är lika feminin som die Tür i Berlin. Hjärtat är lika neutralt i Norden som das Herz är på kontinenten.
Ett antal språk har reducerat detta ursprungliga system till ett tvågenussystem, men på lite olika sätt. De romanska språken har skippat neutrum, så att det blivit som i portugisiskan:
| Maskulinum | o pássaro amarelo den gula fågeln |
| Femininum: | a coroa amarela den gula kronan |
Danska har, liksom standardsvenska och till viss del norska, i stället slagit ihop maskulinum och femininum till utrum (det vill säga ”reale” i äldre svenska skolgrammatikor).
| Utrum: | en gul båd | båden | den gule båd |
| Neutrum: | et gult hus | huset | det gule hus |
Allt ser inte precis likadant ut i danska som i svenska, men det torde framgå att språken har fullt jämförbara tvågenussystem. Andra språk har gått ett steg längre och skippat genus helt. Engelskan är förstås kändast i den kretsen, men på närmare håll har vi dialekterna i Karleby och Nedervetil. På den sistnämnda orten säger man med stolt röst (i obestämd och bestämd singular) så här:
| ein bruunan hest | hetee bruun heste |
| ein bruunan book | hetee bruun bootji |
| ein bruunan huus | hetee bruun huuse |
Ändelsevokalen i bootji beror på fonologiska detaljer och har inte med genus att göra; det vi ser är ett rent nollgenussystem. Här måste man väl anta influenser från finskan. De uraliska språken (finsk-ugriska + samojediska) har såvitt det går att se alltid saknat genuskontrast, och i den aktuella delen av Österbotten har påverkan alltså varit så stor att även svenskan där har avskaffat den.
Uppenbarligen klarar man sig utan genus – så är fallet även i de austronesiska språken, turkspråken, baskiska och ainu – vilket åter väcker frågorna om vad det ska vara bra för och varför det blir som det blir.
Visar vad som hör ihop
Genusens viktigaste funktion är nog att hålla ihop fraser med varandra och visa vad som hör ihop i en mening. I en grå gammal älg åt ett rött litet äpple förstår vi väl ändå vad som hänger ihop med vad, men i mer komplexa konstruktioner kan det vara bra med lite extrastöd för närminnet. Och i en mening som Jag tappade vattenballongen på korthuset men den höll skulle tolkningen vara avsevärt osäkrare utan genusdistinktionen.
Det finns starka tecken på att grundtanken i något stadium faktiskt var att dela in världen i levande varelser och icke-levande ting, men det enkla mönstret höll i så fall inte i längden.
Och vad är det som styr vilket genus ett ord tillhör? Som vi sett har latinet femininum i mensa medan de nordiska språken har neutralt borð/bord. Hade det funnits någon semantisk logik borde de väl ha haft samma genus. På samma sätt är det svårt att med ledning av betydelsen förklara varför tjaldur ’strandskata’ är maskulinum på isländska men neutrum på färöiska. På sydsvenska heter det en paket, i andra delar av språkområdet ett paket.
Glasklara tumregler saknas
Man kan visserligen åberopa vissa tendenser som att levande varelser som en orm, ulv, orangutang och utter gärna är utrala, men då blir man raskt lite desillusionerad när ett lejon, föl, lamm och får skjuter ner den tanken. Tittar man på ljudbilden ser man att ord på -a gärna är utrala i standardsvenskan (och feminina i dialekterna): en klocka, gata, stjärna. Men även där blir man besviken när ett hjärta och lånord som ett schema och tema lägger sig i och rör till det.
Så även om det går att använda sig av tumregler för att förutsäga vilket genus ett visst ord har är själva grundförutsättningen ett tillstånd av slumpmässighet. Kanske fanns det ett glasklart samband mellan grammatiskt genus och hur man uppfattade sin omvärld hos de gamla indoeuropéerna eller deras förfäder (vilka de nu kan tänkas ha varit) för 6000, 30 000 eller 100 000 år sedan, men det lär vi aldrig riktigt få grepp om. Det finns starka tecken på att grundtanken i något stadium faktiskt var att dela in världen i levande varelser och icke-levande ting, men det enkla mönstret höll i så fall inte i längden.
Nå, det är i alla fall lättare att överblicka kaos om man inser att det är just kaos.