Grannspråksförståelse i Sverige och Svenskfinland
2/2006

Wendy Prins

Grannspråksförståelse i Sverige och Svenskfinland

År 2003–2004 kartlades nordbors förståelse av danska, norska och svenska i forskningsprojektet Internordisk språkförståelse i en tid med ökad internationalisering. Projektet finansierades av Nordiska kulturfonden och leddes av Lars-Olof Delsing, professor i svenska vid Lunds universitet. Resultaten presenteras i den nyutkomna rapporten Håller språket ihop Norden? En forskningsrapport om ungdomars förståelse av danska, svenska och norska.

De tre centralskandinaviska språken danska, norska och svenska liknar varandra mycket. De kallas för grannspråk och anses vara sinsemellan förståeliga, vilket innebär att danskar, norrmän, svenskar och finlandssvenskar i princip kan kommunicera med varandra på sina modersmål. Denna så kallade interskandinaviska kommunikation är dock inte alltid problemfri.

De senaste decennierna har ett flertal forskare ägnat sig åt att studera hur bra skandinaver förstår varandras språk. En av dem är Øivind Maurud med sin numera klassiska undersökning från 1976, Nabospråksforståelse i Skandinavia. Mauruds undersökning visade att norrmännen är bäst på att förstå grannspråken, danskarna kommer på andra plats och svenskarna har störst problem med att förstå sina grannars språk. Dessutom visade det sig att svenskarna har större problem med att förstå danska och norska än danskarna och norrmännen har med att förstå svenska, så grannspråksförståelsen är inte symmetrisk.

I slutet av 2002 startade forskningsprojektet Internordisk språkförståelse i en tid med ökad internationalisering, förkortat INS-projektet. Projektet genomfördes på uppdrag av Nordiska kulturfonden och hade som huvudsyfte att mäta och kartlägga förståelsen av danska, norska och svenska hos ungdomar i Norden. Informantgruppen bestod av drygt 1 200 gymnasieelever i åldern16-19 år från Danmark, Norge, Sverige, Finland, Åland, Island, Färöarna och Grönland. De testades på sin hör- och läsförståelse av grannspråken och ombads att besvara ett antal bakgrundsfrågor rörande sina kontakter med och attityder till grannspråken och grannländerna. INS-projektet avrundades nyligen. För en detaljerad projektbeskrivning och en redovisning av forskningsresultaten hänvisar jag till projektets slutrapport Håller språket ihop Norden? (Delsing & Lundin Åkesson, 2005).

Undersökningen som presenteras i föreliggande artikel bygger på en del av det empiriska material som har samlats in inom ramen för INS-projektet och har som syfte att studera och jämföra grannspråksförståelsen i Sverige och Svenskfinland. Jag vill gärna tacka Lars-Olof Delsing för hans medverkan att låta mig ta del av INS-projektets material.

Fokus på Svenskfinland

Tidigare forskning om interskandinavisk språkförståelse har nästan enbart varit inriktad på att studera grannspråksförståelsen i Danmark, Norge och Sverige. Så vitt jag vet är Ulla Börestam Uhlmann den enda som hittills har tagit upp finlandssvenskarna som speciell grupp i sin jämförande undersökning Språkmöten och mötesspråk i Norden (1991). Hon genomförde en enkätundersökning bland drygt 900 nordbor som var närvarande vid ett tjugotal nordiska möten och bad sina informanter att skatta hur bra de hade förstått danskan, norskan och svenskan som de hade hört talas under mötena. Både de sverigesvenska och de finlandssvenska informanterna som deltog i undersökningen rapporterade att de hade förstått norska bättre än danska, men det visade sig att finlandssvenskarna hade haft något större problem med att förstå grannspråken än sverigesvenskarna.

Börestams undersökning gällde dock endast självrapporterad språkförståelse. I min undersökning ligger däremot fokus på finlandssvenskarnas och sverigesvenskarnas faktiska förståelse av grannspråken. Syftet med undersökningen är att få svar på frågan om svenskspråkiga ungdomar i Finland är lika duktiga på att förstå talad danska och talad norska som svenskspråkiga ungdomar i Sverige, och att förklara eventuella skillnader vad gäller grannspråksförståelsen i bägge länderna.

Undersökningens utformning

För att besvara frågan om finlandssvenskar och sverigesvenskar är lika duktiga på att förstå grannspråken har jag analyserat en del av det material som har samlats in inom INS-projektet i Stockholm, Mariehamn, Vasa och Helsingfors.

De tre finländska städer som är med i undersökningen skiljer sig från varandra vad gäller språkmiljö och befolkningens sammansättning. Åland är konstitutionellt enspråkigt svenskt och livet på Åland och i dess huvudstad Mariehamn utspelar sig nästan enbart på svenska. Vasa är en tvåspråkig stad, enligt Kommunförbundets statistik är ungefär 25 procent av dess befolkning svenskspråkig. Svenskan har en stark ställning i Vasa och vardagslivet kännetecknas av en levande tvåspråkighet där svenska och finska används vid sidan av varandra. Helsingfors är också en tvåspråkig stad, men bara knappt 6,3 procent av dess befolkning har svenska som modersmål. Det dagliga livet i Helsingfors domineras starkt av finska och svenskan har i det närmaste reducerats till skol- och hemspråk.

Stockholm har valts som referensstad i Sverige för att förebygga att de sverigesvenska informanterna skulle favoriseras vad gäller kontaktmöjligheter med grannspråken. Genom detta urval ligger alla undersökningsstäderna långt från Danmarks och Norges landsgränser, så det råder liknande förhållanden vad gäller mottagning av radio- och tv-program på grannspråk, och för alla informanter är kontakter i form av shopping eller korta turistbesök till Danmark eller Norge uteslutna.

Sammanlagt har jag analyserat testresultaten av 135 svenskspråkiga gymnasieelever i åldern 1619 år som har deltagit i INS-projektet: 47 i Stockholm, 46 i Mariehamn, 12 i Vasa och 30 i Helsingfors. De finlandssvenska eleverna gick på gymnasium i Finland, de sverigesvenska eleverna följde en teoretiskt inriktad linje i gymnasieskolan i Sverige. Endast informanter som hade svarat att de talade svenska eller svenska och finska med sina föräldrar har tagits med i analysen. Finskspråkiga elever och elever med utländsk bakgrund har alltså gallrats bort.

Samtliga informanter som är med i undersökningen har inom ramen för INS-projektet testats på sin förståelse av danska och norska med hjälp av tre olika test per testspråk – ett videotest, ett radiotest och ett lästest. Jag har dock valt att begränsa min undersökning till analys av resultaten från radiotesten. Radiotesten bestod av en kort nyhetstext (cirka 240 ord) som hade spelats in på ljudband. Informanterna ombads att lyssna på bandet och besvara fem öppna frågor om innehållet i texten. För att kunna testa två grannspråk under ett och samma undersökningstillfälle användes två olika test (A och B) som båda fanns tillgängliga både på danska och på norska. Närmare hälften av informanterna i min undersökning har genomfört radiotest A på danska och radiotest B på norska, resten har genomfört radiotest A på norska och radiotest B på danska.

Språktesten kompletterades med en kontakt- och attitydundersökning. Informanterna ombads svara på hur ofta de tittade på TV på grannspråk, hur ofta de läste tidningar på grannspråk, hur ofta de umgicks med danskar eller norrmän och hur ofta de besökte grannländerna. Vidare ombads de att ge sitt omdöme om grannspråkstalarna och grannspråken och att svara på om de kunde tänka sig bo eller studera i Danmark eller Norge.

Regional variation

Både de sverigesvenska och de finlandssvenska informanterna i min undersökning presterade bättre på de norska testen än på de danska. Det är inte överraskande, eftersom likheterna mellan svenska och norska är större än mellan svenska och danska. Norskan har ju i stort sett uttalet gemensamt med svenskan, men skillnaderna mellan danskan och svenskan gäller både uttal och ordförråd. Som grupp hade de sverigesvenska informanterna lite bättre resultat i språktesten än den finlandssvenska informantgruppen, men skillnaderna var inte signifikanta och vid det ena danska testet (test B) var det precis omvänt. Alla informanter hade stora problem att klara detta test, men det var sverige­svenskarna som uppnådde de allra sämsta resultaten.

Det ovanstående gäller dock endast för den samlade finlandssvenska informantgruppen. När informanternas testresultat bryts upp efter hemort får man en annan bild av grannspråksförståelsen i Svenskfinland, vilket presenteras i figur 1.

Som framgår av figur 1 uppvisar grannspråksförståelsen i Svenskfinland regional variation. De finlandssvenska informanterna i Mariehamn och Vasa hade i genomsnitt ungefär samma testresultat som de sverigesvenska informanterna i Stockholm, men informanterna i Helsingfors klarade testen sämre än de andra informantgrupperna (med undantag av det ena danska testet).

 

SB20t_Grannspraksforstaelse.jpg

Figur 1: Testresultaten (i procent) per test och per testspråk, uppdelade efter hemort. Informanterna i Vasa har endast genomfört test A på norska och test B på danska, så det saknas resultat för Vasa på de andra testen.

Faktorer som påverkar grannspråksförståelsen

Enligt Maurud (1976) och andra forskare finns det flera faktorer som påverkar grannspråksförståelsen. De viktigaste faktorerna är vilket modersmål man har, hur mycket kontakt man har med grannspråken (ju mer kontakt, desto bättre förståelse) och vilken attityd man har till grannspråken och grannländerna (ju negativare attityd, desto sämre förståelse). Dessutom antas det spela en roll om man är van vid att möta språklig variation, vilket har anförts som delförklaring till norrmännens goda förståelse av grannspråken. Norge har två skriftspråk och de norska dialekterna är många och mycket levande, så norrmännen är tränade i att hantera språklig variation. Danskar och sverige­svenskar däremot är till följd av dialektutjämningen i Danmark och Sverige inte lika vana vid att möta variation, vilket kan leda till en viss stelbenthet och intolerans inför språklig variation hos dessa nationalitetsgrupper.

En annan faktor som kan påverka grannspråksförståelsen är tvåspråkighet, vilket bl.a. framgår av resultaten i INS-projektet. Bland informanterna som testades inom projektet fanns flera med utländsk bakgrund som talade danska, norska eller svenska samt ett icke-skandinaviskt språk som hemspråk. En del av dessa tvåspråkiga informanter (men inte alla) hade större problem med att förstå grannspråken än enspråkiga informanter som hade danska, norska eller svenska som modersmål. Förklaringen till detta kan vara att de tvåspråkiga i fråga var obalanserat tvåspråkiga och att de inte hade full modersmålskompetens på sitt skandinaviska språk. Då hade de nämligen sämre förutsättningar för att förstå grannspråken än de enspråkiga informanterna, eftersom en god behärskning av danska, norska eller svenska är grunden för att kunna förstå de andra två grannspråken.

Hur kan resultaten förklaras?

För att förklara resultaten i min undersökning har jag analyserat informanternas testresultat utifrån kontakt, attityd och hemspråk, dvs. en- eller tvåspråkighet. Modersmålsfaktorn har inte tagits upp i analysen, eftersom alla informanter hade ungefär samma modersmål. Det finns visserligen en del skillnader mellan svenskan som talas i Sverige och svenskan som talas i Finland, men dessa skillnader är så pass begränsade att de antagligen är försumbara för resultaten i undersökningen.

Faktorn kontakt spelar endast en begränsad roll i min undersökning. Mer än hälften av informanter­na hade ingen form av kontakt med grannspråken eller grannländerna. Den sverigesvenska informantgruppen hade i genomsnitt lite mer kontakt med danska och norska än den finlandssvenska informantgruppen, men uppdelat efter hemort var det informanterna i Helsingfors som hade mest kontakt med grannspråken. Det finns en svag tendens till att informanter som hade grannspråks­kontakt uppnådde bättre resultat i språktesten än informanter utan kontakt, men det gäller inte för informanterna i Helsingfors, som hade mest kontakt men som klarade testen sämst.

Vad gäller attityd var den finlandssvenska informantgruppen i genomsnitt lite positivare till grannspråken och grannländerna än den sverige­svenska gruppen. Men finlandssvenskarnas positiva inställning har inte lett till bättre resultat i språktesten, och sverigesvenskarnas negativare inställning har inte avspeglat sig i dåliga testresultat, förutom i det ena danska testet (test B). Mer än hälften av de sverigesvenska informanterna som fick genomföra detta test lämnade alla frågor obesvarade, vilket skulle kunna hänga ihop med deras negativare inställning. En annan förklaring skulle kunna vara att sverigesvenskar är mindre vana vid att möta språklig variation och kanske mera benägna att ge upp när de konfronteras med förståelseproblem än finlandssvenskar. Möjligtvis gav de sverigesvenska informanterna upp då de konfronterades med det svåra danska testet, medan de finlandssvenska informanterna i alla fall försökte att klara testet.

Tvåspråkighet som delförklaring

Som framgått av föregående stycke kan varken skillnader i kontaktmönster eller attityder förklara varför informanterna i Helsingfors hade sämre resultat på språktesten än informanterna i Vasa, Mariehamn och Stockholm. Bland informanterna i Helsingfors fanns relativt många som kom från ett tvåspråkigt hem och därför har jag undersökt om informanternas språkliga bakgrund kan ha spelat en roll. Mer än hälften (60 %) av informanterna i Helsingfors talade både svenska och finska med sina föräldrar, i Mariehamn och Vasa var andelen tvåspråkiga betydligt lägre (17 %). Dessa procenttal avspeglar väl förekomsten av blandäktenskap mellan finsk- och svenskspråkiga, som är mycket vanligare i södra Finland än i de övriga delarna av landet. Den sverigesvenska informantgruppen i Stockholm utgjordes endast av enspråkiga informanter, vilket hänger ihop med informanturvalet.

Analys av informanternas resultat efter hemspråk visar att de tvåspråkiga informanterna i Vasa och Mariehamn uppnådde ungefär lika goda resultat i språktesten som de enspråkiga i dessa städer, men i Helsingfors hade de tvåspråkiga informanter­na i genomsnitt större problem med att klara testen än de enspråkiga informanterna. Tvåspråkighet verkar alltså ha spelat en roll för resultaten i Helsingfors, men inte i Vasa och Mariehamn, vilket kan hänga ihop med att det förekommer olika grader av tvåspråkighet, beroende på vilket språk som är starkast, svenska eller finska. Detta har jag dock inte undersökt närmare.

Den utbredda tvåspråkigheten bland informanterna i Helsingfors kan alltså delvis förklara varför grannspråksförståelsen i Svenskfinland uppvisar regional variation. Men vad som är påfallande är att även de enspråkiga informanterna i Finlands huvudstad klarade testen sämre än informanterna på de andra undersökningsorterna, så tvåspråkigheten är inte den enda förklaringen till de svagare testresultaten i Helsingfors.

Spelar språksituationen i Helsingfors en roll?

Både de en- och tvåspråkiga finlandssvenska informanterna i Helsingfors hade större problem med att förstå talad danska och talad norska än de finlandssvenska informanterna i Mariehamn och Vasa och de sverigesvenska informanterna i Stockholm. Dessa resultat uppvisar samma mönster som resultaten i Therese Leinonen och Marika Tandefelts undersökning från 2000, Svenskan i Finland – ett språk i kläm? Unga finlandssvenskars modersmål. De nämnda forskarna har undersökt finlandssvenskarnas aktiva kunskaper i svenska och kommit fram till att finlandssvenskar (både en- och tvåspråkiga) som bor i en finskdominerad omgivning som Helsingfors har sämre färdigheter i svenska och ett mera begränsat svenskt ordförråd än finlandssvenskar som bor i en mera svenskspråkig omgivning som Vasa och svenskspråkiga i Sverige. Enligt Leinonen och Tandefelt finns det ett samband mellan användning av svenskan i vardags­livet och kunskaper i det svenska språket och de har konkluderat att finlandssvenskar i Helsingfors inte har tillräcklig användning för sin svenska för att kunna utveckla sitt språk fullkomligt, så att de inte uppnår samma språknivå i svenska som sverigesvenskar och finlandssvenskar som är bosatta i en mera svenskspråkig språkmiljö.

Utifrån de ovanstående resultaten i Leinonen och Tandefelts undersökning har jag formulerat hypotesen att förklaringen till helsingforsarnas relativt svaga grannspråksförståelse möjligtvis måste sökas i den finskdominerade språksituationen i deras hemstad. Finskans dominans i Helsingfors leder till minskad användn ing av svenska, minskade kunskaper i det svenska språket och ett mera begränsat svenskt – och därmed skandinaviskt – ordförråd hos finlandssvenskar i Helsingfors. Och detta leder indirekt till sämre förståelse av danska och norska, eftersom grannspråksförståelsen underlättas av ett stort skandinaviskt ordförråd och goda kunskaper i ett av de centralskandinaviska språken antas vara en förutsättning för att kunna uppnå en bra förståelse av grannspråken.

Inga säkra slutsatser

Sammanfattningsvis har min undersökning visat att finlandssvenska ungdomar i Vasa och Mariehamn förstår talad danska och talad norska ungefär lika bra som sverigesvenska ungdomar i Stockholm, men finlandssvenska ungdomar i Helsingfors har större problem med att förstå grannspråken än ungdomar i de andra städerna. Dessa skillnader har inte kunnat förklaras utifrån skillnader i kontakt eller attityd. En möjlig förklaring till helsingforsarnas svagare grannspråksförståelse skulle kunna vara att de bor i en finskdominerad omgivning, vilket medför att de inte uppnår samma språknivå i svenska som finlandssvenskar i Vasa och Mariehamn och sverigesvenskar i Stockholm, så att de har sämre förutsättningar för att förstå danska och norska än svenskspråkiga ungdomar i de andra städerna.

Omfånget och utformningen av min undersökning tillåter dock inte att dra några säkra slutsatser om resultaten, så ovanstående förklaring till den svagare grannspråksförståelsen hos svenskspråkiga ungdomar i Helsingfors måste betraktas som en hypotes. Det skulle vara intressant att pröva denna hypotes i fortsatt forskning.

 

Litteraturlista

Börestam Uhlmann, Ulla (1991). Språkmöten och mötesspråk i Norden. Oslo: Nordisk språksekretariat.

Delsing, Lars-Olof & Lundin Åkesson, Katarina (2005). Håller språket ihop Norden? En forskningsrapport om ungdomars förståelse av danska, svenska och norska. Köpenhamn: Nordiska ministerrådet.

INS-projektets hemsida: www.nordkontakt.nu

Leinonen, Therese & Tandefelt, Marika (2000). Svenskan i Finland – ett språk i kläm? Unga finlandssvenskars modersmål. Helsingfors: Svenska handels­högskolan.

Maurud Øivind (1976). Nabospråksförståelse i Skandinavia. En undersøkelse om gjensidig förståelse av tale- og skriftspråk i Danmark, Norge og Sverige, Stockholm: Nordiska rådet.

Prins, Wendy (2005). Grannspråksförståelsen i Sverige och Svenskfinland. Sverigesvenska och finlandssvenska gymnasieelevers förståelse av talad danska och talad norska. Manuskript. Groningen: Institutionen för nordiska språk, Rikjsuniversiteit Groningen.

Wendy Prins
Wendy Prins, fil.mag. i nordiska språk vid universitetet i Groningen, har som studerande medarbetat i projektet. Här presenterar hon sitt examensarbete som handlar om förståelsen av talad danska och talad norska bland ungdomar i Sverige och Svenskfinland.