Min relation till språk är både traumatisk och lekfull. Det lekfulla kommer sig av att jag som elvaåring flyttade till Tyskland och kastades in i en heltysk miljö utan att kunna mera än fem ord tyska. Där sprattlade jag i ett hav av obegripligheter tills jag plötsligt, utan att förstå hur det gick till, märkte att jag ju förstod vad de sa! Nyckeln var ordet cykel. På tyska Fahrrad. Fahren är att åka, Rad är hjul. Aha! Från den dagen talade jag tyska, inte långt senare läste jag tjocka böcker på tyska och slutligen skrev jag alla mina tonårsdagböcker på tyska. Det är möjligt att det är en efterkonstruktion, men jag tror att det blev så lustfyllt att lära mig tyska för att precis alla i min omgivning applåderade mina framsteg.

Samma upplevelse upprepade sig när jag några år senare deltog i ett utbyte med en vänskola i Frankrike. Den första dagen hos min franska familj visste jag inte om lätet jag hörde var ett ord eller en mening. Ett och ett halvt års studier i franska var som bortblåsta. Och jag var så chockad att jag, tvärt emot min vana, blev tyst. Min kloka lärare uppmanade mig att strunta i att jag inte förstod och bara börja prata. Jag tänkte d’accord, och börjare parlera. Och då släppte det. Språket tog skruv och ju mera jag använde det, desto roligare och enklare var det. Efter de här veckorna var det betydligt roligare att plugga subjonctif och andra grammatikaliska franska egenheter. Det fanns liksom en mening med det.

Det är med sorg i hjärtat jag följer med hur skolan nöter ner intresset för finska hos min språkglada tioåring. Kravet på språkriktigheten kväver själva lusten att använda språket. När det gäller ett främmande språk, betyder det bara att de flesta aldrig lär sig tala det. Språket har aldrig fått en chans att börja bära andra tankar än grammatikaliska regler. Och hur kul är det?

Gläds åt det mirakel av lycka och kreativitet som sker när en ung människa blir du med sitt språk.

När det gäller modersmålet är skadan av kravet på ständig språkriktighet möjligen ännu större. Ditt eget språkbruk är en vital del av din personlighet. Om ditt språk inte duger, känner du dig själv oduglig.

Jag minns hur ont mitt eget språkliga utanförskap gjorde. Paradoxalt nog uppstod det traumat i Finland. På mitt modersmål. Åren i Tyskland hade rundat av mina i:n så att de lät som e:n. Och under somrarna hemma i Finland med familjebekanta, tröttnade inte de äldre pojkarna på att härma mitt uttal och uppmärksamma mig om hur konstet det låter när jag pratar. Trots att mitt språkliga handikapp var litet, var det tillräckligt för att få mig att bli ledsen, vissna och tystna.

Om någon ständigt får höra att hens språk inte räcker till, kan det vara början på en ödesdiger, ond cirkel. Att peta i en annans språk kräver stor känslighet. Och vill du ha en riktigt effektiv härskarteknik som snabbt får människor i svaj, är det att förgöra deras språkglädje och därmed i värsta fall förstumma dem.

Men det är faktiskt lika enkelt att få igång en god cirkel med hjälp av språket genom att inte fokusera på felen. Om du jobbar med ungas språk ska du bejaka deras språkliga nivå och särart och bara hjälpa med formuleringar då de ber om det. Var varsam med deras språk och gödsla den sköra plantan i stället för att ansa den. Gläds åt det mirakel av lycka och kreativitet som sker när en ung människa blir du med sitt språk. För att våga växa och utvecklas behöver unga känna sig godkända. Och då de utvecklas, utvecklas också deras språk.

Med språkglädjen kommer så småningom viljan att förbättra och förfina sitt språk – och kommer den inte, så hällä väliä. Huvudsaken att vi pratar med varandra.