Nordiska gymnasister är sämre än sina föräldrar på att förstå de skandinaviska grannspråken, och dagens ungdomar förstår med all sannolikhet grannspråken sämre än vad ungdomarna gjorde för trettio år sedan. Särskilt tydligt gäller detta danska ungdomar. Bäst på skandinavisk språkförståelse är färöingarna och sämst är finnarna.

Det är, grovt förenklat, kontentan av en nyligen publicerat omfattande forskningsrapport om nordiska ungdomars förståelse av danska, svenska och norska. Forskningsprojektet Internordisk språkförståelse i en tid med ökad internationalisering initierades 2002 av Nordiska språkrådet, och det har finansierats av Nordiska kulturfonden.

Undersökningen kan delvis ses som en uppföljning av de fyra konferenser med den sammanhållande rubriken Det omistliga som hölls år 2000 med Nordiska språkrådet som huvudarrangör. Konferensserna visade med önskvärd tydlighet att det finns problem i den nordiska språkförståelsen, men samtidigt att det finns ett oerhört starkt intresse av att upprätthålla den och att också i fortsättningen bedriva det nordiska samarbetet i huvudsak på skandinaviska språk. Det intresset var glädjande stort inte minst i det finska Finland.

Är då resultaten av den nya undersökningen nedslående?  Det är svårt att säga. Att gymnasister inte är så bra på grannspråksförståelse är i och för sig inte så konstigt, eftersom de i allmänhet inte har någon erfarenhet av grannspråken. Mer oroande är då att då att särskilt danskarnas förståelse av svenska och svenskarnas (inklusive finlandssvenskarnas) förståelse av danska har blivit så mycket sämre. Det återspeglar helt säkert det faktum att språken rent konkret har glidit ifrån varandra, i synnerhet i tal.

De flesta inblandade tycks ändå vara eniga om att forskningsresultaten inte ger anledning till uppgivenhet utan i stället ska ses som en utmaning. Vi måste helt enkelt satsa mer på grannspråksundervisningen, inte minst i skolundervisningen. Att lära sig förstå grannspråken kräver ju bara en bråkdel av den tid som behövs för att lära sig ett främmande språk.

Visst kan det vara svårt med grannspråkstörståelsen för den som första gången är med i nordiskt samarbete, men ändå finns det en underliggande nordisk gemenskap som gör att kommunikationen i allmänhet så småningom fungerar bäst på nordiska språk. Vår kulturella, historiska och samhälleliga gemenskap återspeglas i språket: de nordiska språken är bäst lämpade för att beskriva nordiska förhållanden. Med engelska blir man ofta tvungen att använda oprecisa ord och besvärliga omskrivningar för saker som är välkanda för alla nordbor.

Ofta får vi kanske ta tolkning till hjälp, och i vissa situationer kan det rentav någon gång vara befogat att använda engelska som hjälpspråk, men vill vi verkligen komma nära varandra känns det förr eller senare naturligast att använda skandinaviska språk. Det tycker, enligt en undersökning som gjordes för något år sedan, också en klar majoritet av de finnar som deltar i nordiskt samarbete.

Ger vi upp det omistliga så förlorar vi lätt det som för det nordiska till något annat än vilket internationellt samarbete som helst.

 

Lars Delsing och Katarina Lundin Åkesson: Håller språket ihop Norden? En forskningsrapport om ungdomars förståelse av danska, svenska och norska. Nordiska ministerådet, Köpenhamn 2005.