Handel och krig gynnar pidginisering
3/2016

Mikael Parkvall

Handel och krig gynnar pidginisering

Det normala när två folkslag möts är att åtminstone vissa medlemmar av den ena gruppen kan den andras språk, eller att båda kan något tredje språk. Men ibland kan ett pidginspråk uppstå.

Begreppet ”pidgin” används ofta för en stor mängd fenomen, som egentligen har ganska lite med varandra att göra, förutom att de är resultat av språkkontakt. I ett vetenskapligt sammanhang finns dock goda skäl att renodla terminologin, och det finns två extremt vanliga uppfattningar om vad en pidgin är som i mitt tycke bör överges. Det ena är att en pidgin är en sorts blandspråk, och det andra är att en pidgin är någon bruten eller rudimentärt och bristfälligt inlärd version av ett befintligt språk. I sanningens namn är dessa användningar så ofta förekommande att de kanske rentav är vanligare än min användning av ordet. Men en bra anledning att undvika dem är att dessa företeelser redan har benämningar – nämligen de just citerade. Därför vill jag inskränka begreppet till att åsyfta endast det som det inte finns någon annan beteckning för.

Det som jag kallar för en pidgin är inte nödvändigtvis mer blandat än vad vilket språk som helst är, och den har regler – annars vore den helt enkelt inte ett språk. Dessa regler är förstås andra än lexifierarens (alltså det språk från vilket majoriteten av ordförrådet är hämtat) – annars skulle det inte röra sig om ett eget språk.

En möjlig definition av begreppet skulle kunna vara att det är 1) ett lingua franca (alltså ett mellanfolkligt hjälpspråk), 2) som inte är någons modersmål, och som 3) är lexikalt och strukturellt kraftigt reducerat. Men eftersom inget konventionellt språk kan beskrivas som reducerat skulle vi möjligen kunna stryka modersmålskriteriet och därmed inskränka oss till att en pidgin är ett kraftigt reducerat lingua franca. En annan karaktärisering skulle kunna vara att pidginen är ”det minimala språket”.

Hur kan en pidgin se ut?

När ämnet diskuteras i nordiskt sammanhang brukar ofta russenorsk nämnas, eftersom det är den bäst dokumenterade nordiska pidginen. Den användes mellan ryssar och norrmän kring Norra ishavet under främst 1800-talet. Här följer en kort text på språket:

Moja på anner skip nåkka vin drikkom,

 

På ett annat fartyg fick jag lite vin,

så moja nokka lite pjan,

 

och jag blev lite full

så moja spaserom på lan på selskap anner rusman,

 

Jag gick i land tillsammans med en annan ryss,

så polisman grot vret på rusman,

 

men polisen blev mycket arg på ryssen

så rusman på kastel slipom.

 

så han fick tillbringa natten i fängelset.

 

Vad ser vi då i detta lilla språkexempel? Dels ser vi förstås lite språkblandning (ryska, lågtyska och engelska ord som pjan, grot och slipom), men jag vill ändå insistera på att det inte är blandningen utan reduktionen som är det väsentliga här. Många centrala drag i norsk grammatik saknas fullständigt i russenorsk, exempelvis grammatiskt genus, kopulaverb, pronominella kasus, tempusmarkering och artiklar.

Vi kan även notera att är den i princip enda prepositionen i språket, och att ovan används som den enda konjuktionen (även om det fanns några ytterligare). Men även om reduktion är det dominerande intrycket, finns även regler som saknas i norska, exempelvis att verben tenderar att sluta på -om (vars ursprung är omdebatterat).

Även om det inte syns i just det här exemplet kännetecknas också russenorsk – precis som pidginspråk i stort – av negerande med en enkel fristående partikel, avsaknad av nominalt numerus, och av korta meningar som på en utomstående ger ett närmast ”telegrafiskt” intryck.

Kostnadseffektiva språk

Russenorsk användes främst i handelskontakter, som hade säsongsmässig prägel, och båda parter använde naturligtvis sina respektive modersmål med de egna landsmännen. Just det faktum att man redan har ett språk som kan användas i andra sammanhang, och att kontakten trots allt är en smula sporadisk, gör pidginen kostnadseffektiv. Alla vet vi hur mycket ansträngning som krävs för att lära sig ett främmande språk, och om utdelningen är begränsad kommer det helt enkelt att kosta mer än det smakar.

Pidginspråk finns dokumenterade från samtliga kontinenter, och de har plockat sina ordförråd från mer än hundra olika språk. Genom kolonial och annan expansion är imperiespråk som engelska, franska, portugisiska, arabiska, malajiska och japanska särskilt välrepresenterade, men det finns även pidginspråk byggda på ordförråd från inhemska språk i Amerika, Australien och Afrika. Varieteter som en nordisk publik möjligen kan ha hört talas om är förutom russenorsk även kinesisk pidginengelska, tok pisin, prärieindianskt teckenspråk, lingua franca (som alltså var namnet på ett specifikt språk innan det blev ett beregepp) och chinook jargon, men inte heller alla dessa är bildningsmässigt allmängods.

En enda pidginsvenska är känd, det så kallade borgarmålet, som på 1700-talet användes mellan samer och svenska handelsmän i Lappland, men dokumentationen består av blott fem meningar:

Hur sit din heit?

 

Vad heter du?

Som du wara rätt stin

 

Du är dyr

Du stick uti mäg din skin, så ja sätt uti däg min brännvin

 

Ge mig dina skinn, så ska du få brännvin i utbyte

Du släpp din räf uti min våm, så få du din bak den pelsomesak

 

Ge mig din rova, så ska du få skinn i utbyte

Den Lapman kast sin renost bak i den borgar

 

Samen ger renosten till handelsmannen

 

De allra flesta pidginspråk vi känner till är, precis som borgarmålet, belagda i form av ett ganska litet antal meningar, och i likhet med både detta och russenorsk har många av dem använts i just handelssammanhang.

Plötslighet och social åtskillnad

Det självklara kravet för att en pidgin ska uppstå är förstås språklig mångfald. Det kan räcka med två språk, men ju fler desto större chans är det att en pidgin ska uppstå. Anledningen till det är rimligen att med endast två grupper inblandade har folk åtminstone en chans att lära sig motpartens språk, om bara viljan finns.

Men det finns åtminstone två andra faktorer som starkt verkar gynna pidginisering: Det ena är plötslighet (kommunikation måste åstadkommas genast, och det finns ingen tid för inlärning av något befintligt språk), och det andra är social åtskillnad (om man inte kan eller vill integreras i den andra gruppen minskar förstås ens vilja att lära sig dennas språk).

Handel är kanske den allra vanligaste kontexten för pidginisering, men nämnas kan också krig och förtryck, samt ekonomisk expansion. Det som dessa har gemensamt är att folk plötsligen förs samman och tvingas till umgänge. I idealfallet saknas vilja eller möjlighet till faktisk integration, dvs. man kan eller vill inte bli upptagen som medlem i någon annan grupp.

Normalt sett har folkgrupper bott intill varandra så länge att åtminstone några behärskar grannarnas språk. I värsta fall har man kunnat kommunicera genom en kedja av tolkar. När exempelvis Lewis och Clark korsade den amerikanska kontinenten under 1800-talets första år, talade expeditionsledarna engelska, vilket översattes via franska till hidatsa, som tolkades till shoshoniska och till slut flathead.

Men i samband med färder över världshaven fanns inte den möjligheten. Det spelade ingen roll hur stor del av Columbus eller kapten Cooks besättningar som behärskade latin eller arabiska, det skulle ändå inte finnas någon länk till det som förstås i det nya landet.

Där har vi alltså att göra med en plötslighet som främjar pidginisering. Detsamma gäller andra världskrigets koncentrationsläger och oljeboomen i gulfländerna. I båda tillkommer förstås också en social barriär, och mycket riktigt är en koncentrationslägerspidgin belagd, samtidigt som en pidginarabiska i detta nu håller på att växa fram mellan araber och gästarbetare runt Persiska viken.

Mobilitet viktigare än makt

Extremt vanligt förekommande i litteraturen är påståendet att pidginspråk uppkommer genom att en eller flera socialt underordnad(e) grupp(er) försöker tillgodogöra sig en överordnad grupps språk. Pidginen skulle då vara resultatet av ett detta företags misslyckande. Valet av lexifierare skulle med andra ord betingas av vilken grupp som är mäktigast.

Det finns dock åtskilliga problem med detta. I 1800-talets Kina och Japan ansåg sig européer och asiater båda vara överlägsna den andra parten. Och resultatet blev dessutom olika, såtillvida att den första kontaktsituationen gav upphov till pidginengelska, och den andra till pidginjapanska. Även i många andra fall har europeisk kolonialism gett upphov till pidginspråk med inhemska snarare än europeiska lexifierare. Inte heller är det uppenbart att europeiska sjöfarare i Söderhavet behövde färskvatten och proviant i mindre utsträckning än vad infödingarna suktade efter eldvatten och glaspärlor. Eller ens att de, trots sina eldvapen, var militärt överlägsna de som kände landet och dess resurser. Makt är onekligen ett komplicerat och mångfacetterat begrepp. Och vad russenorsk beträffar är den vanligaste grunden för antagandet att norrmän och ryssar var relativt jämställda just det faktum att det resulterande pidginspråket var tämligen blandat – vilket ju uppenbart gör resonemanget fullständigt cirkulärt.

Slutligen kan nämnas att det finns enstaka pidginspråk som inte ens har någon lexifierare. Prärieindianskt teckenspråk, som en och annan kanske minns från västernromaner och västernfilmer är ett sådant.

Kanske är inte makt helt irrelevant i sammanhanget, men förmodligen är mobilitet viktigare. I Australien utvecklades en pidginengelska kort efter britternas ankomst till kontinenten. Min teori är dock att detta inte berodde på att aboriginerna uppfattade britterna som överlägsna och att de var intresserade av att lära sig dessas språk, utan snarare på att britterna var mobila. En tidig kontakt mellan britter och folkslag A skulle kunna leda till att ett gemensamt ordförråd från engelska och A, en kontakt med grupp B till ett ordförråd bestående av engelska och B och så vidare. När sedan dessa olika proto-pidgin-språk ska jämkas samman till en enda varietet, blir ju engelskan den enda gemensamma faktorn – i synnerhet om grupperna A och, säg, K aldrig har haft kontakt med varandra innan just britterna blir den förmedlande länken. Jag tror att det är av denna anledning som australiensisk pidginengelska kom att bestå huvudsakligen av engelska ord.

Norm genom försök och misstag

Besläktad med frågan om makt är den om motivation. Ett vanligt antagande är, som redan nämnts, att pidginen uppstår när en grupp försöker – men misslyckas med – att lära sig en överordnad grupps språk.

Min uppfattning är snarast att alla parter är intresserade av framgångsrik kommunikation, och att alla därmed är medskapare av det nya språket – såväl de som har lexifieraren som modersmål, som de som talar övriga språk (oftast kallade substrat). Genom vanlig hederlig trial-and-error utmejslar man en gemensam norm, och det skulle i de flesta fall knappast finnas någon anledning för lexifierartalarna att insistera på att använda den ”riktiga” formen av sitt språk om det inte underlättar förståelsen. Substratbefolkningen å sin sida, saknar incitament av att tillägna sig lexifierarens grammatik.

Mycket riktigt ser pidginspråk i många avseenden inte ut som inlärarspråk. Ett bra exempel är grammatiskt genus, som ju saknar egentlig betydelse. I en pidgin saknas typiskt varje spår av genus, vare sig ”rätt” eller ”felaktigt” använda.

Till syvende och sist är det faktum att större delen av pidginens ordförråd normalt kommer från ett befintligt språk det enda som tyder på att andraspråksinlärning (snarare än vad vi skulle kunna kalla för ”andraspråksskapande”) skulle vara en faktor bakom pidginisering.

Mikael Parkvall