Helsingforssvenskans födelse, liv och nöd
1/2011

Mona Forsskåhl, Johan Schalin

Helsingforssvenskans födelse, liv och nöd

Leif Höckerstedt: Svenskan på plats! Helsingforssvenskan visar vägen – födelse, liv och död. Söderströms 2010. 191 sidor.


Lagom till julhandeln utkom Leif Höckerstedts bok ”Svenskan på plats! Helsingforssvenskan visar vägen. Födelse, liv och död”. Verket faller i gränsmarken mellan språkpolitisk pamflett och tankeväckande populärvetenskap. Höckerstedt anser att svenskan riskerar undergång i huvudstadsregionen om dess talare fortsätter att underkasta sig de framskridande domänförlusterna. Helsingforssvenskarnas avoga attityder mot språkbruket i Sverige bär enligt Höckerstedt skuld till att svenskan mår dåligt. Höckerstedt vill stärka acceptansen av rikssvenska och av sådana dialektalt färgade provinsialmål i Svenskfinland som är mer öppna för rikssvenskt inflytande.

Höckerstedt inventerar ganska utförligt Helsingforssvenskans fonemiska särdrag och beskriver i många fall deras ursprung korrekt. Han spekulerar också i förväntade förändringar i det finlandssvenska fonemsystemet. Höckerstedt har ett skarpt sociolingvistiskt öga för hur Helsingfors relativa styrkeposition försvagas samtidigt som rikssvenska intryck silar in i språket speciellt på de västligare centralorterna i Svenskfinland.

Såsom framgår av bokens titel vill Höckerstedt också belysa Helsingforssvenskans härkomst. Han går igenom historien särskilt med sociolingvistens blick, en legitim utgångspunkt som väl kunde komplettera mer traditionella filologiska studier i ämnet (t.ex. Olav Ahlbäck 1956/1971 Svenskan i Finland). I det här avseendet återupptar Höckerstedt en diskussion som redan förts i Språkbruk 1/1990.

Höckerstedt utpekar svenskans uttal i Helsingfors som den mest förfinskade i Svenskfinland. En jämförelse med bygdemålen i t.ex. Karlebytrakten eller Pyttis kunde strängt taget nyansera den bilden. I min mening sätter Höckerstedt ändå fingret på ett väsentligt problem: är det bra att ett uttal som står längst från svenskan i Sverige ska åtnjuta högsta status?

Samtidigt med och oberoende av Höckerstedts bok utkom år 2010 en doktorsavhandling av Eija Aho om prosodi i spontant talspråk, vilken till stor del baserar sig svenskt material från Finland. Till gruppen av dialekter med mer svensk prosodi, näst efter Åland, räknar hon preliminärt dem i Västnyland, Väståboland och södra och mellersta Österbotten. Det finlandssvenska standardspråket med sina egenheter platsar inte ens i den fjärde gruppen, som består av dialekterna i mellersta och östra Nyland.

Var har då den säregna Helsingforssvenskan sitt ursprung? Höckerstedt beskriver ämnet mångordigt men otydligt. Han utgår ifrån att språket talat av de högre stånden i Stockholm på 1700-talet återspeglades i Åbosvenskan och att närheten till Stockholm begränsade finskans inflytande fram till förflyttningen av huvudstaden år 1812 och den kejserliga akademin i Åbo år 1828. Omlokaliseringen av de språknormerande institutionerna till en östligare ort tycks enligt honom bära hundhuvudet för Helsingforssvenskans särutveckling (39f., 59). I det här avseendet leder han läsaren till en annan uppfattning än Ahlbäck. Enligt Ahlbäck är det säkert att ”de väsentliga dragen [nedärvda i den moderna finlandssvenskan] hade utbildats redan i Åbosvenskan” (s. 30). Till dessa drag räknar Ahlbäck förlusten av grav accent.

En mer genomtänkt bild av det historiska ursprunget till det finlandssvenska standardspråket och dess prosodiska särdrag har nyligen publi­cerats i Kuronen & Leinonens bok Historiska och nya perspektiv på svenskan i Finland (2011). Den täta förekomsten av betoningstoppar i finlandssvenskan och särskiljandet av fonemkvalitet och kvantitet i obetonad ställning motsvarar enligt dem förutom finsk prosodi det som i allmänhet kännetecknar ett inlärt främmande språk. Observerade fakta stämmer bäst på den språkliga situation som måste antas ha rått i Åbo under 1600- och 1700-talen då tysk- och finskspråkiga till skillnad från medeltiden förutsattes börja tala svenska i förvaltning, rättsväsende, utbildning och forskning. Allt starkare enspråkiga institutioner drev dessa, liksom personer med folkmålsbakgrund, att samsas om en högtravande svensk talspråksnorm. Speciellt måste tillströmningen av finskspråkiga studenter till Åbo Akademi ha resulterat i en inlärd svenska som trots sin brytning kom att åtnjuta hög social status.

Det finns här en uppenbar poäng som Höckerstedt undlåter att klargöra men som Leinonen och Kuronen sätter fingret på. Helsingforssvenskans säregna prosodi, vilken är väsensskild från svenskan i Sverige men påminner om finskans, måste enligt historiska paralleller ha uppkommit i en process där svenskan ingalunda varit trängd av eller underordnad finskan, utan tvärtom där den avancerat och snabbt anammats av ett stort antal individer med andra modersmål, många av dem finskspråkiga. Vare sig man tillspetsat vill tala om en kreolisering eller mer neutralt beskriva det skedda som stark substratspåverkan så var förutsättningen de omständigheter som rådde i Åbo från 1600-talet till början på 1800-talet, omständigheter med vissa likheter till situationer som på annat håll lett till pidgin- och kreolspråk. Märk väl att då Höckerstedt i sin bok använder begreppen kreol och kreoloid (s. 94–95) gör han det med hänvisning till dagens helt olika situation i huvudstadsregionen där svenskan som adstrat lider stegvisa domänförluster.

Finlandsvenskan har förstås bevarats från egentlig kreolisering till den del som gäller morfologi och vokabulär tack vare ett normerande skriftspråk, en kärntrupp av modersmålstalare med hög status och fortgående bildningsinsatser. Däremot har sådant som lätt undgår bildning och språkvård, t.ex. de prosodiska strukturerna och syntaxen, tagit ordentligt med stryk. En parallell till en liknande stark substratspåverkan, hämmad av en norm som åtnjutit hög status, kan observeras för engelskan i Indien. Liknande tolkningar har också framkastats angående införandet av hebreiska i Israel.

År 1828 var Helsingfors i motsats till Åbo en väldigt svenskspråkig ort omgiven av svenska socknar. Flyttningen av huvudstaden och Akademin till Helsingfors ter sig därför som en försvenskningsåtgärd, med en liten reservation för möjlig tidigare finsk influens i Helsingforsspråket eller i de mellannyländska dialekterna. Trots att andelen av finska invånare i Helsingfors började stiga under 1800-talet kunde varken finskan eller fennomanin utöva något ”tryck” på svenskan i Helsingfors före mellankrigstiden.

Trots bokens bristfälliga historieskrivning belyser Höckerstedt väl de språkliga realiteterna i Helsingfors och Svenskfinland år 2010. Det är angeläget att hörsamma hans upprop om att stärka svenskan och dess status där den är som starkast. Alla möjligheter att gynna språkliga mönster från Mariehamn, Kristinestad, Nykarleby och Raseborg i stället för från Helsingfors bör utnyttjas. I en inte alltför fjärran framtid kommer andelen av svenskspråkiga i Helsingfors (nu dryga 6 %) att sjunka under andelen av svenskspråkiga i hela landet (nu dryga 5 %). Hur kan Helsingfors i det läget legitimera en position som Svenskfinlands språkliga centralort?

Johan Schalin

 

 

Välkommen till mitt språk, skriver Leif Höckerstedt i sin bok Svenskan på plats! Helsingforssvenskan visar vägen – födelse, liv och död (Söderströms 2010). Han inleder med att tydligt positionera sig i förhållande till det ämne han behandlar. Bra så! Det blir otvetydigt klart att han har valt att sitta på flera olika författarstolar samtidigt. Han agerar språkvetare, lärare i svenska vid Helsingfors universitet, debattör, nostalgisk före detta helsingforsare och numera lyckligen integrerad invånare i den svenskspråkiga centralorten Ekenäs i Västra Nyland. Hans engagemang och sakkunskap i både de stora frågorna och de små detaljerna gör att jag som läsare involveras i hans debatt. Jag kan inte låta bli att antingen hålla med eller börja argumentera emot för mig själv – vilket torde vara precis vad Höckerstedt eftersträvar. Men samtidigt blir jag efter hand alltmer osäker på om de olika stolarna verkligen stödjer eller stjälper varandra. Vem är den avsedda läsaren och är syftet att undervisa, skrämma upp eller mana till handling? Går det att göra allt på en gång?

I boken tecknar Höckerstedt en bred och brokig bild av vad Helsingforssvenskan är, hur den har uppkommit, vilken roll den har för finlandssvenska över lag och hur den ser ut i dag i fråga om uttal, morfologi, lexikon och syntax och dessutom samtalsmönster. Dessutom ingår diskussioner om de nätverk och den kontext som omger och interagerar med finlandsvenskan och Helsingforssvenskan.   Beskrivningen och diskussionen ställs i kapitel efter kapitel i relation till det starka hot finskan utgör och Höckerstedts kungstanke är att Helsingforssvenskan är i akut behov av tätare kontakter med sverigesvenska. På den senare punkten är det lätt att hålla med.

Höckerstedt börjar med en språksociologisk betraktelse över svenskan i Helsingfors. Var talas det svenska i dag och under vilka omständigheter? Bilden han tecknar är dyster. Han tar fram siffror som visar hur antalet svenskspråkiga i staden minskar. Han visar exempel på ungdomar som berättar om hur de utsätts för glåpord på grund av sitt svenska språk och han belyser hur möjligheterna att få svensk service i staden har minskat sedan hans egen barndom på 1950–1960-talet.

Beskrivningen av hur Helsingforssvenskan vuxit fram historiskt har kommenterats av Johan Schalin ovan. Schalin lyfter i sin recension fram flera värdefulla synpunkter, bl.a. att vissa av de prosodiska särdragen som förekommer i Helsingforssvenskan troligen inte alls har att göra med finlandssvenskan som ett minoritetsspråk under hot. Tvärtom har det sannolikt att göra med att svenskan expanderar, t.ex. då Åbo var administrativt centrum för östra rikshalvan. Samma mekanism ser vi för övrigt i global skala idag då ”bad English” utvecklas till det mest talade språket i världen.

Höckerstedt kommer också in på hur överklassens Helsingforssvenska under 1800-talet utvecklades till en norm för den dåtida standardfinlandssvenskan. Han fortsätter därefter genom flera kapitel med att visa hur detta kan komma att leda till hela finlandssvenskans fördärv. Tanken är att nu står normvarieteten Helsingforssvenska inför ett allvarligt hot, inför döden om man ska tror titeln på boken. Det han emellertid aldrig egentligen vill ifrågasätta är i vilken mån föreställningen om Helsingforssvenskan som standard för finlandssvenskan verkligen äger relevans längre. Här och där smyger det fram att personer utanför Helsingfors snarast ser ner på Helsingforssvenskan och att Höckerstedt själv inte är alldeles fördragsam mot ”ett visst snobbigt uttal”. Men vem är det då i dag som uppfattar ”elitens” Helsingforssvenska som en norm för finlandssvenska och vad innebär det egentligen att Helsingforssvenskan fungerar som norm? Inte heller är det alldeles klart vilken elit Höckerstedt egentligen avser. Kanske borde också sådana här frågor undersökas, de svepande påståendena känns inte riktigt tillräckliga. Höckerstedt erbjuder själv bl.a. medierna som prövosten för vad som anses som standardfinlandssvenska, utan att öppna frågan vidare.

I kapitlen där han beskriver språkliga särdrag i Helsingforssvenskan lägger sig hotet från finskan allt tyngre över läsarens upplevelse. Han går igenom fonologin och visar hur finskan stöder vissa uttalsformer som också kunde anses dialektala. Han presenterar morfologi och morfologiska förenklingar vanliga i Helsingfors och kopplar det till en kreoliseringen som tenderar att förekomma i språkliga randområden där språkkontakter är vanliga, i Helsingfors kontakten med finska. Han visar ett typiskt helsingforsiskt verbböjningsparadigm, där t.ex. presensformen kastaa och preteritumformen kasta bara skiljs åt genom slutstavelsens längd. Också här ser han kontakten med finskan som en central bakgrundskraft.

I ett avsnitt om finlandssvensk slang i Helsingfors visar Höckerstedt genom ett flertal studier som gjorts i slutet av 1900-talet hur finskan genom slangen har fått en port in i svenskan. Slangen och slangartade namnbildningar som svenskspråkiga ungdomar i staden talar är nämligen tydligt influerad och infiltrerad av ord på finska. De allra senaste undersökningarna på det här området visar visserligen att finskan konkurerar med engelskan när det gäller slangen och slangordförrådet, särskilt bland äldre slangtalare och i yrkesjargong. Det här är emellertid resultat från undersökningar som precis är på gång och Höckerstedt har alltså inte haft tillgång till de här resultaten i skrivande stund.

När det gäller slangen och slangartat språkbruk är det i alla fall en väsentlig poäng som jag saknar i Höckerstedts resonemang om hotbilder. Vad som är på gång är att ett informellt språkbruk sprider sig till allt fler situationer. Då skolelever tidigare självklart försökte tala ett korrekt och i viss mån formellt språk med sina lärare, är det i dag inte så stor skillnad mellan kamratspråket och språket i klassrummet. Bara svordomarna och de riktigt fula orden lämnas utanför. I många hem är situationen ungefär den samma och därtill kommer att många föräldrar också själva talar ett informellt och ofta slangartat språk med sina barn. Var kan och förutsätts helsingforsare i dag över huvud tala ett korrekt, mångsidigt och mer eller mindre formellt språk? Det är just precis avsaknaden av mer krävande språkbrukssituationer som leder till att kunskapen om ord och ordbetydelser minskar och till att möjligheterna att variera stilistiskt blir färre. Utan övning – mindre färdighet! Och det här gäller finskan på lika villkor som svenskan.

Också i satsbildningen spökar det enligt Höckerstedt på finska. Han beskriver ordföljdsfenomen, obetonade verbpartiklar och vissa typiska svarsformat som kan iakttas i Helsingforssvenskan och kopplar dem alla till finskans inflytande. Han visar på svarsord i samtal, små partiklar i språket som bidrar till artighet och igen är det finskan och paralleller i finskan han väljer att lyfta fram. Då han diskuterar mönstren för tilltal konstaterar han att duandet slog igenom i Sverige för omkring 60 år sedan och att det fanns ett stöd för du-tilltal också i finlandsvenska dialekter! Då beskrivningen kommer in på Helsingfors konstaterar han att mönstret där var konservativare. ”Man använde fortsättningsvis ni i svenskan, liksom i finskan”. Efter en viss svängning mot du-tilltal under 1960- och 1970-tal, särskilt i informellare sammanhang, lever ändå ni kvar. ”Duandet slog aldrig igenom totalt och finskan inverkade också bromsande”. Än en gång är det finskan som får rollen som culprit! Möjliga andra förklaringar kunde ha att göra med seglivade sociala mönster kopplade till staden som miljö, Helsingforsregionen är helt enkelt den enda stadsregionen i landet som kan kallas stor. Det finns också internationella och nordiska mönster i t.ex. franskan och tyskan och danskan som stöder bruket av ni-tilltal.

Ett avsnitt som särskilt fångar mitt intresse är det om kroppskontakt och beröringar. Höckerstedt menar att det är drag som möjligtvis kan kopplas till det finlandssvenska språket och kulturen – ett slags intimitetskultur, till skillnad från den finska, menar han. Till samma intimitetskultur hör hejandet och det ovan kommenterade du-tilltalet. Det är en rolig tanke att språket och beröringskulturen är kopplade tillvarandra på det här sättet och forskaren i mig vaknar till, hur kunde man undersöka sådant här? En snabb enkät bland unga och äldre studenter i Tammerfors ger i alla fall vid handen att det trots allt inte handlar om svenskhet, eller ens finlandssvenskhet. Också unga kvinnor i staden Tammerfors tenderar att krama om varandra då de möts. Männen skakar hand. Armberöringar är rent av vanliga då vuxna kvinnor i staden umgås med varandra i urbana miljöer. Utanför staden hör sådant däremot inte till. Man står dessutom längre från varandra när man samtalar ute på landsbygden, menar mina finska studenter i Tammerfors.

Höckerstedt breddar till slut sin diskussion om Helsingforssvenskan och ser på relationerna utåt, västerut, men också mot hela Europa. Han plockar fram parallella språkkontaktsituationer i andra länder där minoritetsspråk lever ihop med majoritetsspråk. Här visar han på ett övertygande sätt hur ett territoriellt skydd av mindre språkgrupper i ett land verkar erbjuda ett bättre skydd än finlandssvenskans vaga ställning som nationalspråk. Men det han egentligen inte kommer in på är vilka förutsättningarna är för att ett territoriellt språksskydd ska kunna införas. Åland åtnjuter ett sådant skydd i dag och som Höckerstedt konstaterar har det fungerat. Men är det en väg att söka sig in på för att rädda svenskan i fasta Finland och hur ser den vägen ut? Den frågan lämnar Höckerstedt åt någon annan.

De lösningar Höckerstedt föreslår för svenskan i Finland och svenskan i Helsingfors är ökade kontakter västerut, till Sverige, kanske också till svenskspråkiga områden i resten av Finland. Det är en naturlig och självklar lösning, men en mycket svepande sådan. Kontakter både med  Sverige och det övriga Svenskfinland finns och har funnits länge. Men som Höckerstedt påpekar vore det önskvärt att de kunde omfatta allt fler helsingforsare och vara klart tätare än i dag.

Det Höckerstedt inte säger är att vi i dag faktiskt kan höra både dialekter och sverigesvenska på såväl radio som tv – förutsatt att vi lyssnar eller ser på finlandssvenska kanaler. Vi kan följa svenska dagstidningar över nätet – förutsatt att vi tar oss tid för det. Vi kan resa över till Sverige – och många gör det, mer eller mindre ofta. Det handlar alltså inte så mycket om brist på möjlighet att upprätthålla kontakter utan snarare om attityder. Utan aktivt nyfikna, positiva och öppna attityder mot Sverige och sverigesvenska har kontakter med svenskan i Sverige föga funktion. Vill helsingforsare med svensk bakgrund hellre tala finska och plocka in särdrag från finskan så gör de det. Det sorgliga är naturligtvis att den varietet de då har tillgång till har en mycket begränsad användningsrymd. Den här nyttoaspekten tar Höckerstedt emellertid inte upp i sitt resonemang.

I slutändan är jag lite osäker på vart Höckerstedt vill komma. Han undervisar oss i Helsingforssvenskans särdrag, han målar upp finskan som ett hot, han propagerar för mer och tätare kontakter med svenskan. Han är språkvetare, lärare och debattör – allt på samma gång. Men han stödjer sig samtidigt mot en nostalgi som jag upplever som alltför personlig för att den ska beröra mig. Kanske vill han bara få mig som läsare att vakna upp innan det är för sent och att ändra attityd. Vad jag sedan gör med min nya attityd överlåter han till mig. Problemet är bara att jag saknar andra bevekelsegrunder än hotet från finskan och Höckerstedts fina barndomsminnen av hur det var förr för att ta tag i min och andra helsingforsares svenska – och dem erbjuder Höckerstedt inte egentligen. Det finns ammunition kvar för en fortsättning.

Avslutningsvis kan jag konstatera att Höckerstedts bok verkligen har engagerat mig. Under läsningens gång har jag i tankarna gått in i debatten, hållit med Höckerstedt på många punkter, varit oense på andra, och fått flera aha-upplevelser. Svenskan på plats! är alltså trots allt en bok jag gärna vill rekommendera för läsare i alla åldrar och i alla situationer, både i och utanför Helsingfors. Och efter det hoppas jag att de går med i debatten, att de vidgar den och för den vidare – för det här är ett första inlägg som väntar på en fortsättning.

Mona Forsskåhl

Mona Forsskåhl
Mona Forsskåhl är tf professor i nordiska språk vid Tammerfors universitet och har bl.a. forskat i finlandssvensk slang.
Johan Schalin
Johan Schalin arbetar vid utrikesministeriet och har gett ut artiklar bl.a. i vetenskapliga publikationer i Finland och Sverige med anknytning till äldre språkhistoria, språkkontakt, ortnamn och etymologi.

I denna tidskrift: 1/2011