Humorn är grunden, dialekten är skatten för KAJ
2/2016

Bianca Holmberg

Humorn är grunden, dialekten är skatten för KAJ

Även om den österbottniska humorgruppen KAJ inte är ett Greenpeace för dialekter har de dialekten att tacka för sina två största hitlåtar. – Det är en skatt att ha ord i låtarna som ingen annan använder, det gör det mycket roligare, säger Jakob Norrgård.

I december 2009 uppträdde Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård på en julfest på rehabiliteringscentret Norrvalla i Vörå. De spelade några humorlåtar och skojade om rehabilitering.

– Det var vårt första gig. Före det hade vi skrivit två låtar, skojat mycket och varit med i revyer. Humorn var vår gemensamma nämnare, säger Jakob Norrgård, en av de tre medlemmarna i KAJ, humorgruppen som fick sitt stora genombrott i Svenskfinland med tungvrickarlåten Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo år 2014.

I princip ser deras koncept fortfarande likadant ut. I sina shower varvar KAJ låtar med skämt som den aktuella publiken kan relatera till. Men sedan den där julfesten har de bland annat hunnit släppa två album och har ett tredje på gång, turnerat i hela Svenskfinland och haft några spelningar i Sverige, gjort musikvideor till sina låtar, spelat in en julkalender för Yle, blivit utsedda till Årets österbottningar 2015 och fått Rose-Maj och Levi Ulfvens pris på 10 000 euro av Svenska kulturfonden för att de ”med språklig virtuositet lyfter fram sina österbottniska rötter, humoristiskt, klarsynt och kärleksfullt”.

Dialekten fördubblar ordboken

I den ”språkliga virtuositeten” ingår dialekten som en naturlig del. Kevin Holmström kommer från Komossa i Oravais, Axel Åhman från Vörå och Jakob Norrgård från Maxmo. Dialekten är deras modersmål och deras naturligaste språk, och det är också så de ser på den: som ett uttrycksmedel och inte som ett självändamål. Det är humorn, inte dialekten, som är grundbulten i allt de gör.

– Vi har inte fattat något principbeslut om att vara ett Greenpeace för dialekt utan använder den för att kunna uttrycka oss så naturligt som möjligt och kunna göra vad vi vill utan att göra oss till, säger Axel.

– Om en idé kräver rikssvenska eller högsvenska så använder vi dem. Vi börjar inte med att tänka att vi ska göra en riktigt bra dialektlåt utan en bra låt. Så ser vi vad som rimmar bäst, säger Jakob.

Det betyder inte att de inte är stolta över sin dialekt. När de uppträder som KAJ talar de förstås alltid dialekt och det gör de även privat, så länge det inte orsakar problem i kommunikationen.

– Det är det som är KAJ, så vi ber inte om ursäkt för det heller. Dialekten berättar varifrån man kommer och att man är stolt över det, säger Jakob.

– Och det fördubblar ordboken, för vi kan byta till dialektala ändelser om det gynnar oss, säger Axel.

Frågan om vad dialekten tillför deras musik mynnar ut i en diskussion som påminner om den om hönan och ägget. Jakob konstaterar att KAJ:s största hitlåtar Jåo nåo e ja jåo YOLO ja nåo och Pa to ta na kako har dialekten att tacka för mycket.

– Hela idén till YOLO kommer från Pensaladialekten, det hade inte funkat utan den, säger Axel och syftar på rytmen och tungvrickarelementet i låtens titel.

– Dialekten ger mycket, men är den en grundpelare eller en krydda? frågar sig Jakob.

– Idén till låtarna kom från dialektala uttryck, men de är inte beroende av dem. Fast kanske ändå …, funderar Kevin.

Mest genuint, lite lånat

I stort sett består det dialektala språket i KAJ:s låtar av ord och uttryck som de själva använder i sitt talspråk, även om de kan låna från andra dialekter och sätt att prata.

– Om ett visst ord sitter som en smäck kan vi använda det, men alla småord och sådant är genuina, säger Kevin.

– Det som rimmar blir det. ”En beta teel” låter bra i Pa to ta na kako, men det säger vi inte själva utan det kommer lite söderifrån, kring Malax-Korsholm, säger Jakob.

Trots att dialekten är ett av KAJ:s kännetecken är det inte alltför ofta som folk lyfter upp den dialektala delen när de kommenterar det gruppen gör. Men om någon kommenterar dialekten är det uteslutande positiv respons.

– Vi får sällan respons på att vi är ”dialekthumorister” utan det är låtarna och komiken som folk tar fasta på, säger Kevin.

Jakob berättar att det här med dialekten var stort i början, men sedan vande sig österbottningarna uppenbarligen vid den och tog mer fasta på humorn. När KAJ började spela i Nyland var de redan ganska kända i Österbotten, bland annat hade deras tre tilltänkta föreställningar av showen ”Pjäs elo pjas – De e frågan” på Vasa teater blivit tjugofyra. Men när de började spela i södra Finland fick dialekten mer uppmärksamhet igen. Uppenbarligen förstod även nylänningarna dialekten och humorn – i alla fall för det mesta.

– Österbottningar och nylänningar skrattar på samma ställen. Men om vi sade något konstigt ord kom det ibland skratt som vi inte hade väntat oss, säger Axel om hur publiken i Nyland reagerade på skämten.

– Vi hade glömt att dialekten i sig kan låta kul, så att uppbyggnaden till ett skämt räckte för att få folk att skratta, säger Jakob.

Som ett flugpapper

Alla tre medlemmar i KAJ hjälps åt med att skriva låttexter och melodier. Ibland sitter de tillsammans och fokuserar medvetet på att jobba fram nya låtar, men ofta är det någon som får en idé och skriver ner den. Sedan hjälps alla åt med att utveckla den. Och inspirationen tycks komma från alla möjliga håll.

– Vi har tentaklerna ute hela tiden, som ett flugpapper där bra idéer till låtar fastnar. Vid det här laget vet vi vad som är en bra KAJ-idé, säger Jakob.

– Senast kom en idé från en Tupperwarekopp. Det ska bli en låt som kommer i slutet av sommaren, kan Kevin avslöja.

Vid det här laget har KAJ fans i alla åldrar och (åtminstone) i alla delar av Svenskfinland. Som Jakob uttrycker det: ”Med spelningarna tog vi de äldre och med videorna de yngre.” De får ofta påpekanden om sin breda målgrupp, då folk kommer fram och berättar att deras femåringar kan alla KAJ:s texter och att de själva och fammo också tycker KAJ är kul. De har några teorier om varför så olika åldrar tilltalas av deras musik. Till exempel tycker de det är roligt att spela för äldre och deras egna far- och morföräldrar är en stor inspirationskälla för dem.

– Många idéer har kommit till för att ”moffa sa nåt så jättekul”. Och så har vi en nostalgisk bild av Österbotten, för vi har alltid fått höra att Österbotten blomstrade förr ”tå e va dansin i varenda lokal o int nån flytta bort”. Och vi tänker att ”Oj, oj, no va e bra” fastän vi inte var med, säger Jakob.

KAJ har dessutom nosat på snart sagt alla tänkbara genrer, från country till radiovänlig pop och svulstiga ballader. Jakob menar att de största hittarna har hög igenkänningsfaktor. Många i Svenskfinland kan känna igen sig i situationerna som beskrivs i YOLO och Pa to ta na kako. Och dialekten låter exotisk för vissa och hemkär för andra, vilket kanske också är en vinnande kombination.

Humor på dialekt går helt enkelt hem i Svenskfinland just nu. Men fortfarande är det komiken som är grunden.

– Bra humor går hem oavsett om den görs på dialekt eller inte, säger Axel.

Kevin Holmström

Ålder: 22
Hemort: Komossa i Oravais, bor i Helsingfors
Familj: sambo
Studerar: film och tv på yrkeshögskolan Arcada
Fritid: klättring, bouldering, Netflix, chill

Axel Åhman

Ålder: 23
Hemort: Vörå, bor i Helsingfors
Familj: sambo
Studerar: journalistik på Soc & kom
Fritid: klättring, bouldering, Netflix, chill. Har en katt.

Jakob Norrgård

Ålder: 23
Hemort: Maxmo, bor i Helsingfors
Familj: sambo
Studerar: film och tv på yrkeshögskolan Arcada
Fritid: klättring, bouldering, Netflix, chill
Bianca Holmberg
Skribenten är redaktionssekreterare för Språkbruk.