Hur hon, han, he blivit den och de i Nyland
2/2004

Caroline Sandström

Forskningcentralen för de inhemska språken

Hur hon, han, he blivit den och de i Nyland

Caroline Sandström har forskat i dialektutjämningen i östra och mellersta Nyland. I sin licentiatavhandling Från tre genus till två i östra och mellersta Nyland undersöker hon de förändringar som skett i Nyland under den senare hälften av 1900-talet.

Då vårt samhälle förändras och moderniseras påverkas vårt språk. Utpräglade traditionella dialektdrag tenderar att försvinna och dialekterna förändras och utjämnas. Ordförrådet omformas då nya ord inom områden som teknik, populärkultur eller EU-blanketter sprids till dialekterna från standardspråket – eller andra språk som vi kommer i kontakt med – och traditionella dialektord glöms bort och försvinner. Vid dialektutjämning trängs också specifika dialektala böjningsformer undan av former som kommer in i dialekten från standardspråket eller granndialek­terna.

De stora samhällsförändringar som har skett under senare hälften av 1900-talet har lett till bättre kommunikationer och ökad rörlighet bland befolkningen. I dag kommer de flesta dialekttalande dagligen i kontakt med personer som talar en annan dialekt än de själva, och den ökade kontakten mellan olika dialekter leder till utjämning av dialekterna. Men denna förändringsprocess kännetecknas samtidigt av att vissa traditionella dialektord och dialektala böjningsformer tycks motstå förändringstrycket; i stället för att försvinna kan de omformas och leva kvar i de utjämnade dialekterna.

Licentiatavhandlingen, den aktuella undersökningen

Min licentiatavhandling Från tre genus till två i östra och mellersta Nyland handlar om dialektutjämning. Tyngdpunkten ligger på förändringar som har skett i de svenska dialekterna i Nyland under senare hälften av 1900-talet. Materialet för avhandlingen består av intervjuer inspelade under 1960- 70-talen i östra och mellersta Nyland. De berör traditionella ämnen som skörd, tröskning, slakt och helgfirande, vilket möjligen gynnar bruket av dialektala former. I intervjuerna diskuteras metoder och redskap som användes inom jordbruk och hushåll på den nyländska landsbygden, innan mekaniseringen och moderniseringen av jordbruket inleddes i större omfattning.

Min undersökning visar att den variation och de förändringar som förekommer i dialekterna ofta uppträder regelmässigt och systematiskt. Vid en första anblick kan variationen i språkbruket hos olika dialekttalare ge ett intryck av att vara tillfällig och kaotisk. Men en ingående analys av de förändringar som sker vid dialektutjämning visar att variationen och förändringarna i allmänhet följer vissa återkommande mönster.

Språkdragen – grammatiskt genus

De språkdrag som jag har studerat inom dialekternasgenussystem är dels pronomen, dels bestämda slutartiklar. I fokus för undersökningen står användningen av pronomenen ’den’ och ’det’ för sakord som spis, jord, brygga, strå eller hus. I nyländska dialekter kan de variera mellan pronomenen han,hon eller den, då de ersätter substantiv som har en-genus eller utrum (som spis och brygga) och he eller de, då de ersätter substantiv som har ett-genus eller neutrum (som strå och hus).

Många indoeuropeiska språk, bl.a. svenskan, danskan och engelskan, har under äldre språkhistoriska skeden haft tre genus och skilt mellan maskulinum, femininum och neutrum. I flera släktspråk, som tyskan och isländskan, uppträder fortfarande tre genus, men många moderna svenska dialekter har liksom standardsvenskan bara två genus, utrum och neutrum.

I traditionella nyländska dialekter med tre genus används pronomenen hon eller han med syftningpå sakord som panna, stol eller bok, liksom i fråga om människor eller husdjur, men i dagens nyländska dialekteranvänds vanligen den som enda sakpronomen för utrer. I traditionell dialekt används på samma sätt pronomenet he, som också har en variant e i svagtonsställning, i fråga om neutrala substantiv. Det traditionella neutrala sakpronomenet he har i moderna nyländska dialekter fått kraftig konkurrens av de, som också förekommer i standardfinlandssvenskan. Pronomenet det används i svenskan, förutom som sakpronomen för neutrala substantiv som bord och hus, också i andra funktioner, bl.a. som formellt och opersonligt subjekt, t.ex. det är varmt, det står en vas på bordet. Också dessa fall har beaktats i min undersökning. Det verkar nämligen som om variationen mellan he och de följde liknande mönster oberoende av funktionen. Dessutom torde de två neutrala pronomenen he och de språkhistoriskt återgå på samma fornsvenska pronomen þæt. Det antas att pronomenet he, som förekommer i många svenska dialekter, har uppkommit i dialekterna för att bilda ett enhetligt paradigm med de maskulina och feminina pronomenen han och hon.

I nyländska dialekter syns skillnaderna i genus också i bruket av t.ex. bestämda slutartiklar. I min undersökning har jag förutom pronomen studerat slutartiklarna för en grupp maskulina substantiv som gård, mat och tid och feminina substantiv som jord och natt. I traditionell nyländsk dialekt får maskuliner av den här typen (enstaviga ord som slutar på d, l, n, r, s, t ) den synkoperade slutartikeln -n utan ändelsevokal, medan femininerna får slutartikeln -en. I bestämd form singularis lyder de här orden gåår(d)n, maatn, tii(d)n och joorden, natten. Vid utjämning inträder variation vid användning av de bestämda slutartiklarna. Skillnaderna mellan maskulinum och femininum börjar suddas ut.

Resultaten: återkommande mönster

Genom att studera de förändringar som framträder i nyländska bandinspelningar från 1960–70-talen har jag kommit fram till att dialektutjämningen i fråga om genus sker enligt vissa återkommande mönster. Min undersökning tar fasta på hur övergången från tre genus till två sker då dialekterna utjämnas. Generellt kan förändringarna i dialekternas genussystem beskrivas så att ett h-paradigm med de maskulina och feminina sakpronomenen han och hon och det neutrala pronomenet he, som är utmärkande för ett tregenussystem, vid övergången till två genus ersätts av ett d-paradigm med de utrala och neutrala pronomenen den och de.

Kopplar man ihop de språkdrag som jag har studerat visar det sig att sakpronomenen  hon, han, he och slutartiklarna -n och -en hos merparten av talarna i mitt material varierar och förändras efter ett lagbundet mönster enligt samma ordningsföljd. Vid dialektutjämning drabbas pronomenen hon och han av förändringar i ett tidigare skede än de maskulina och feminina slutartiklarna. Dessutom kännetecknas förändringsprocessen av att det vid övergången från tre genus till två uppstår ett mellanskede då genus maskulinum dominerar genusbruket i fråga om såväl sakpronomen som bestämda slutartiklar.

Bland sakpronomenen är det traditionella feminina sakpronomenet hon mest utsatt för förändringarna. Det hotas i ett tidigt skede av förändringsprocessen av både det maskulina pronomenet han och det utrala pronomenet den. Det maskulina pronomenet han och det neutrala pronomenet he klarar sig däremot betydligt bättre genom dialektutjämningsprocessen. Bruket av dessa pronomen illustreras nedan i exemplen (1) – (3) med språkprov ur mitt material. Att det maskulina pronomenet han tränger undan pronomenet hon i fråga om feminina korrelat har också påträffats i flera andra studier av genus i svenskt talspråk. Denna företeelse brukar allmänt omtalas som s.k. Stockholmsgenus, för exempel se språkprov (4) nedan.

På motsvarande sätt som i fråga om pronomenen försvinner skillnaderna mellan de maskulina och feminina slutartiklarna -n och -en gradvis. Det är för det första påfallande att då skillnaderna mellan den maskulina slutartikeln ‑n och den feminina slutartikeln -en luckras upp så tycks den maskulina synkoperade slutartikeln ‑n till en början tränga undan den traditionella ändelsen -en hos femininerna. En variation mellan de äldre, traditionella feminina formerna joorden, natten och de utjämnade formerna joordn, nattn uppstår. Den maskulina synkoperade slutartikeln -n för maskuliner har däremot fortsatt en stark ställning i systemet. För det andra börjar i ett senare skede av utjämningsprocessen ändelsen -en, som tidigare använts som bestämd slutartikel enbart för femininer, genom påverkan från standardspråket användas också om maskuliner. De traditionella maskulina formerna gåår(d)n, maatn, tii(d)n börjar då variera med formerna gåården, maaten, tiiden.

I 1960-talsinspelningarna från mellersta Nyland har flera informanter påträffats som genomgående använder slutartikeln -n oberoende av genus, se exempel (6) nedan. I viss mån verkar det som om den synkoperade slutartikeln -n för såväl traditionella maskuliner, t.ex. tiidn, hö(ö)stn, deeln, som traditionella femininer som våårn och  nattn var på frammarsch i dagens moderna nyländska dialekter. Men den gamla kopplingen till genus maskulinum verkar ha gått förlorad och de synkoperade formerna, med -n utan ändelsevokal, används i dagens dialekter som markör för att man talar dialekt och därför undviker formerna tiiden, hösten, deelen, vååren, natten, som man upplever att hör till standardspråket.

Då ett tvågenussystem genomförts (i dialek­terna) kvarstår slutligen enbart slutartikeln -en. I detta skede har dialekterna entydigt övergått till ett tvågenussystem i fråga om både sakpronomen och slutartiklar. De har närmat sig ett liknande språkbruk som förekommer i standardfinlandssvenskan, där den och de (’det’) är de enda sakpronomenen och -en numera utan konkurrens används som slutartikel.

Dialekterna i östra Nyland mer traditionella

De nyländska dialekttalare som varit föremål för min undersökning är födda under en tidsperiod som omfattar ungefär trettio år från 1880-talet till 1915, de tillhör alltså huvudsakligen samma generation. De fyrtio inspelningarna kommer från åtta olika kommuner i östra och mellersta Nyland. De är inspelade under åren 19591975 i kommunerna Pyttis, Strömfors, Lappträsk, Liljendal, Sibbo, Helsinge (sedan 1972 Vanda), Esbo och Kyrkslätt av personer med anknytning till Folkkultursarkivet på Svenska litteratursällskapet i Finland. Mina resultat visar att de allra äldsta informanterna inte nödvändigtvis talar den mest traditionella eller ålderdomliga dialekten. Däremot är skillnaderna mellan å ena sidan Strömfors, Lappträsk, Liljendal, Pyttis och Sibbo, å andra sidan Helsinge, Esbo och Kyrkslätt stora.

Hemorten har enligt mina resultat större betydelse för vilket genusbruk informanterna uppvisar än födelseåret. De mest traditionella dialekttalarna, som upprätthåller typisk böjning för ett tregenussystem i fråga om såväl sakpronomen som maskulina och feminina slutartiklar, finns i Lappträsk, Strömfors och Liljendal. Tolv av de fyrtio inspelningarna i materialet kännetecknas av att talarna använder tre genus, vilket framför allt kommer till uttryck i att de huvudsakligen använder de traditionella pronomenen hon, han och he enligt korrelatets genus. Utslagsgivande för gränsdragningen mellan tregenussystem och tvågenussystem har varit användningen av det feminina sakpronomenet hon för feminina korrelat. Typiskt för de inspelningar som kategoriserats som tregenussystem är att den maskulina synkoperade slutartikeln -n används till hundra procent för maskuliner. Också den feminina slutartikeln -en för feminina ord dominerar, liksom de maskulina och neutrala pronomenen han och he. I exempel (1) från Liljendal 1964 belyses hur pronomenet han används om det maskulina korrelatet aspkvist, medan exempel (2) från Strömfors 1971 visar hur sakpronomenet hon används för det feminina substantivet skälla. Dessutom finns det exempel på de maskulina bestämda formerna aspkvistn och halsn. I exempel (2) illustreras också användningen av det neutrala pronomenet he.

(1) man mådist haa bjärkkvistar ti binda mää (.) aspkvistn e sjöör (.) han bristär

(2) int sjikkas koddona ju ti skooin aldär åm dåm int sko haa sjellå åm halsn (.)

Intervjuaren: ha ni höörd at dåm tala någå at dåm joord någå åt sjellån?

he kåmmär ja int i håg at ja sko ha höörd at dåm sko ha me sjellån havi någå seremåniiär (.) no kan e henda at- (.) men när våår mins ja nu int (.) sjellån laddist åm halsn bara å täär hengd on hela somarn

Av exempel (3) från Liljendal 1964 framgår hur både den och hon kan användas som sakpronomen för det feminina substantivet pärta i samma inspelning.

(3) Intervjuaren: hur såå man inn i uun (.) den va ju mörk?

ja bruukar bara lyysa me fikklampån (..) så va e lemma liksåm ein sprindjå så täär (.) å däär så laadd man pärtån (.) he va ju tåm pärtåna förr (.) såm sku lyysas me alti (.)

Intervjuaren: kalladis den pärtån ti någå såm man hadd?

nää inga hadd den någå namm den int (.) he va bara te pärtån (..) så såå man ju så leng såm hon tå brann (.) såå man ju

Tolv av inspelningarna i mitt material uppvisar ett genusbruk som verkar ligga halvvägs mellan tregenus- och tvågenussystemen. De här labila genussystemen, som framför allt förekommer i Sibbo och Pyttis, har i min undersökning behandlats som s.k. övergångssystem. Liksom inom tregenus­systemen upprätthåller talarna i stor utsträckning skillnaderna mellan den maskulina slutartikeln -n och den feminina slutartikeln -en. I fråga om sakpronomen finns det bland övergångssystemen stor variation. I samtliga fall används inom de här genussystemen huvudsakligen det neutrala pronomenet he med tilltagande konkurrens av pronomenet de som neutralt pronomen ’det’. Gemensamt för merparten av inspelningarna är att skillnaderna mellan å ena sidan maskulinum eller utrum å andra sidan neutrum upprätthålls. I det varierande bruket av sakpronomen för utrala substantiv kan bl.a. följande strategier iakttas:

      • det maskulina pronomenet han används undantagslöst för alla utrala korrelat, s.k. Stockholmsgenus, se exempel (4) nedan,

      • antingen det maskulina pronomenet han eller pronomenet den användsför korrelat, som är gamla maskuliner eller femininer,

      • pronomenet den används undantagslöst för alla utrala korrelat.

I språkprov (4) från Sibbo 1971 förekommer ett typiskt exempel på Stockholmsgenus där det maskulina sakpronomenet han genomgående används som pronomen för både feminina och maskulina substantiv, i exemplet belyses det feminina substantivet silltunna.

(4) så va där silltunnån (.) han stoo där (.) he va ein vargade stoor tunnå (.) såm va full me sillaka å silldn i båttne

Dessutom förekommer bland gruppen övergångssystem tre inspelningar från Pyttis vilka uppvisar ett genusbruk, som i fråga om sakpronomen, kunde anses vara ett ”engenussystem”. Typiskt för informanterna inom det s.k. Pyttissystemet är att de enbart använder det neutrala pronomenet he som sakpronomen. Däremot upprätthåller de en mycket tydlig skillnad mellan den maskulina slutartikeln  -n och den feminina slutartikeln -en. I fråga om pronomenanvändningen påminner genussystemet i Pyttis om det genussystem som utbildats i de svenska dialekterna i Karleby och Nedervetil i Österbotten.

Pyttissystemet belyses nedan i exempel (5) ur en inspelning från Pyttis från 1970. Här uppträder dels de bestämda slutartiklarna av det feminina natten, dels de maskulina synkoperade formerna dansn, valsn, föördansn, knuutn, sjaaln och drektn. I exemplet förekommer enbart det neutrala pronomenet he, också i sådana fall att pronomenet syftar på de utrala korrelaten fördans och knut.

(5) så dansa vi jo tii te natten å (.) att bröllåpi rekt trii dagar (..) ja va no tå enn bara fjoortån oåår (.) men no va ja mee i dansn tå entå redan (..) jaa int kåmmär ja ihåg dansast valsn (.) int dansa tåm jo (.) men he dansast jo te täär (.) föördansn (..) men att tåm lemma he åså bårt härifroåån tetäär (.) te föördansn (.) he va så nett tykkt ja te föördansn (.) näär dåm dansa me juusen i heendren (..) så no va e så nett (..) å dåm gaambel gommona näär dåm foor tii me dåm stoor breiid tjengona såm va laga opa ein lest (.) så näär tåm sloo te footn i gålve (.) å dåm gaambelmoodis tjoolana sidan opa se (.) å eindeil hadd sidan ein ylliduuk båndi såtäär åmm se (.) me knuutn baak (.) he va baak (.) å så kåm e häär i kårs framm å hii va sidan (.) he va tå täras fiinheit (.) tåm kond gaa fast i hulikan klening anna (.) men he (.) näär dåm tå laa te fiin sjaaln teer så he va oååtär bröllåpsdrektn

Dialekterna mera utjämnade i mellersta Nyland

Slutligen kan konstateras att dialekterna i mellersta Nyland under 1960-70-talen kännetecknas av att genusbruket närmat sig ett tvågenussystem som ligger nära standardfinlandssvenskans.  I min undersökning representeras de av sexton inspelningar från Helsinge, Esbo, Kyrkslätt och Sibbo. I dessa inspelningar används enbart pronomenet den som utralt sakpronomen. Också det neutrala pronomenet de har tagit överhanden. Men i flera av inspelningarna förekommer belägg på resterna av det traditionella neutrala pronomenet med svagtonsvarianten e. I språkprov (6) nedan belyser ett utdrag ur en Esboinspelning från 1969 hur variationen mellan de neutrala pronomenen de och e kan te sig. Svagtonsformen e av det traditionella pronomenet förekommer på raderna 23 i exemplet nedan. I exempel (6) förekommer också belägg på den som syftar på korrelatet julgran. Dessutom belyses användningen av de synkoperade bestämda slutartiklarna i  juuln och tiidn.

(6) Intervjuaren: hur lenge hadde ni juulgraanen inne?

de va nu övär- (.) int bruuka dåm nu ha den så- (.) så lenge int att- (.) då när e va rumme trångt så är e nu (.) de va nu juuldagana (.) åm juulheljen va de noo (.) ingen juul åm int de va graan

Intervjuaren: minns ni näär ni sku gåå eftär den där graan å taa inn den?

jaa (.) de va no vel bara hor de- (..) juulgraan va no altin hemm braa lenge föruut (.) innan juuln (.) sii de va noo de viktigaste de (.) men först ti juulaftån fikkist den taas inn (.)

Intervjuaren: hur kledde ni den (.) va satt ni?

jaa  nå (.)de va no juusena (.) de va no de viktigaste å å- (.) sen va de no någå pryydnadär å (.) å senn va de(.) denn tiidn så sko de (.) eppel vara i graanen (.) de va ju då ennuu att de sko vaa (.) å de va myky väärdefollt (.) å juulkaramellär (.) de minns ja (.)

I fråga om de bestämda slutartiklarna verkar skillnaderna mellan maskulin och feminin böjning ha försvunnit i1960-70-talsinspelningarna från mellersta Nyland. I synnerhet är det påfallande att de flesta inspelningarna från 1960-talet i Helsinge, Esbo och Kyrkslätt företrädesvis uppvisar enbart den synkoperade slutartikeln ‑n. I dessa fall är det tydligt att artikelbruket inte längre styrs av de traditionella skillnaderna mellan maskulinum och femininum, i stället verkar det konsekventa bruket av de synkoperade slutartiklarna peka framåt mot en användning som enligt mina observationer av dagens nyländska dialekttalare verkar vara typisk för t.ex. modern Sibbodialekt. Den synkoperade artikeln -n tycks i de moderna utjämnade dialek­terna ha förlorat sin primära funktion som markör för genus maskulinum; i stället har den fått en ny funktion som dialektmarkör.

I mitt fortsatta forskningsarbete kommer jag med utgångspunkt i resultaten i min licentiat­avhandling att följa upp de förändringar som sker i de nyländska dialekterna idag. Utifrån nya dialekt­inspelningar från östra Nyland kommer jag att undersöka pågående förändringar i genussystemet, särskilt  sakpronomenen ’den’ och ’det’ och de bestämda slutartiklarna -n och -en. En viktig fråga är om den synkoperade slutartikeln -n i 2000-talets nyländska dialekter enbart har funktionen som dialektmarkör eller om den fortfarande kan användas som genusmärke för maskuliner. En annan viktig fråga är om det traditionella maskulina sakpronomenet han möjligen kan ha övervintrat i dialekterna, och kanske kan återuppstå som dialektmarkör i de moderna utjämnade dialekterna på liknande sätt som den maskulina synkoperade slutartikeln.

Caroline Sandström
Skribenten arbetar på dialektordboken Ordbok över Finlands svenska folkmål. Hon kommer att fortsätta sin forskning med en doktorsavhandling som mål.