I bokstavlighetens tidsålder
4/2014

Ebba Witt-Brattström

I bokstavlighetens tidsålder

– Hej Ebba, jag har ett erbjudande till dig, säger rösten i telefonen. – Nej tack, svarar jag. – Jag är tillfreds med mitt teleabonnemang och förresten har vi inte lagt bort titlarna. – Menar du att du vill vara i fred, Ebba, frågar rösten.

Ju längre man lever, ju mer medveten blir man om att språket är bärare av ideologier.  I min gröna ungdom, som inföll under sjuttiotalet, var ”solidaritet”, ”systerskap”, ”arbetare”, ”kvinna” eller ”kamrat” positiva signalord. Ett halvt årtionde senare låg de som aska på tungan. Människosynen blev därmed en annan. Det skulle inte höras att här arbetades eller städades. Svett och muskelvärk trollades bort genom språklig uppgradering: arbetaren blev ”medarbetare”, städerskan blev ”lokalvårdare”, vaktmästaren ”intendent” och sekreteraren ”assistent”. Den arbetslöse blev ”friställd”.  Alla var ”kunder”, oavsett vilken ”vara” som skulle inhandlas: en frisk kropp på sjukhuset, en arbetsmarknadspolitisk åtgärd på arbetsförmedlingen eller en åldringsplats på ett ”servicehem”.

Kvinnoforskningen blev genusvetenskap och lättade från sitt underlag (kvinnoförtryckets verklighet). Snart var det svårt att säga kvinna utan citattecken och vips kom sexualiteten marscherande i pluralformen sexualiteter. Den tidigare exploaterade prostituerade blev ”sexarbetare” eller ”egenföretagare”. Med mera.

I mörkare stunder påminns jag om George Orwells begrepp ”newspeak” i dystopin ”1984” (1949).  Orwells poäng var att visa hur ett fiktivt ”nyspråk” skapade människor som inte kunde tänka fritt när de förbjöds all tillgång till det ”gamla” språket som verktygslåda för att uttrycka alla sorters mänskliga erfarenheter.

Förstås lever vi inte i en diktatur som begränsar ordförrådet och förbjuder oroande sidobetydelser, synonymer, motsatsadjektiv eller ord med underförstådda betydelser. Vi har ju fortfarande skönlitteraturen! Här finns motmedlet att ta till i bokstavlighetens tidsålder. Skönlitteratur innehåller också historiska perspektiv, möjliggör jämförelser och relativiserar vår upplevelse av att vara mer upplysta i modernitetens förlovade paradis. Enligt klassikerna är faktiskt mänskliga känslor generande konstanta genom tiderna. Sapfo, heliga Birgitta, Dante, bekännelsemästare som Rousseau eller Strindberg uttrycker vad vi fortfarande upplever: svartsjuka, erotiska begär, kärlek, avund, lycka, hat, revanschism. Sånt som inte ryms i gilla–inte gilla, i sms eller Twittermeddelanden, eftersom mer komplexa känslor, enkelt uttryckt kräver en större språklig variation.

Återstår att tillfoga: rösten i en litterär text. Den är alltid bärare av en drabbande stämningsläge. I Orwells roman skulle en rad som denna, ur Edith Södergrans ”Det gamla huset” i Dikter 1916 vara förbjuden för den insikt den åberopar: ”Hur nya ögon se på gamla tider/ likt främlingar som intet hjärta ha…”

Med den käcka, projektanställda unga rösten i min mobil har den intet att göra.

Ebba Witt-Brattström

Skribenten är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.