Att vara bra på engelska har jag alltid sett som en fjäder i hatten. Som barn lärde jag mig språket genom att envist titta på engelskspråkiga teveserier och filmer, och eftersom jag inte var född i farstun började jag så småningom pussla ihop orden och fatta galoppen. Utan att slå mig för bröstet allt för mycket var jag faktiskt bäst i klassen trots att jag under engelskalektionerna mest satt och häckade eller odlade min kål. När det var dags för prov var jag van att spela Allan, ta det med en klackspark och ändå räkna med en 9:a eller 10:a. Allt detta ändrades en torsdag när det som en blixt från klar himmel kom ett prov bestående endast av frågor om engelska idiomatiska uttryck.

Jag var inte så insatt i idiomatiska uttryck. Själva ordet idiomatiska uttryck tyckte jag mest lät som en nedvärderande term för det som eleverna presterade i huslig ekonomi. I provet skulle man fylla i de lexikala luckorna: Suzy is happy as a ____, curiosity killed the ___ och så vidare. Jag gick i taket när det kom fram att det bara fanns ett rätt alternativ per påstående. Hur skulle man kunna veta att Suzy var glad som en mussla? Eller att just en katt dött av nyfikenhet? Om man läst kapitel 17 i läroboken, löd svaret från min lärare. Jag blev så ursinnig att jag nästan sminkade en påve.

”Delfiner!” skrek jag med min målbrottsstämma, ”Delfiner ser alltid glada ut! Suzy is happy as a dolphin borde det vara! Delfiner ser ju glada ut fast det hänger en japan med ett spjut ur dom! Och APOR borde dö av nyfikenhet! Nicke Nyfiken var så nyfiken att han höll på att dö av en pusselbit! CURIOUS GEORGE!” Jag hade fått underkänt för första gången i mitt liv.

Om du har en färgsprakande språkdräkt, varför lappa den med fula, använda tygbitar?

Jag var helt som fallen ur skyarna. Var det här ett sorts straff för att jag varit för fin i kanten under lektionerna och inte satt mitt ljus under skäppan? Jag fick svälja det beska pillret att jag hade fått på båten.

Jag läste kapitel 17 i min lärobok. Sen insåg jag att här går det inte att plocka russinen ur kakan, jag skulle bli tvungen att ta i med hårdhandskarna och lära mig alla svenska och engelska idiomatiska uttryck som fanns för att vara beväpnad till tänderna och kunna mota Olle i grind! ”Ta det piano”, sa min lärare, ”det här är inget man snyter ur näsan, det kan barka åt skogen om man tar det långa benet före! Ibland är det bäst att bli vid sin läst!”

Nä, det sa hon nog inte. Men jag läste faktiskt hela kapitel 17 och fick en 10:a när jag skrev om provet.

Jag har alltid ogillat idiomatiska uttryck. Språk är något levande som kontinuerligt anpassar sig efter tidsåldern; det är trist att använda arkaiska termer istället för att anstränga sin hjärna lite extra för att komma på egna beskrivningar och liknelser. Om du har en färgsprakande språkdräkt, varför lappa den med fula, använda tygbitar? Tygbitar som dessutom ofta måste förklaras för folk som inte fanns på den tiden då man hade ägg i korgar. Idiomatiska uttryck är färdigskrivna fraser för personer som har bråttom – modersmålens mikromåltider.