Informationssamhället och vidare
4/2012

Linnea Hanell

Informationssamhället och vidare

Låt oss föreställa oss att vi träffar en person från år 1992, som vill veta mer om vårt informationssamhälle från 2012. Vi får börja med att berätta att persondatorn har slagit på allvar nu, att de allra flesta i den rika världen har tillgång till minst en dator, och att många också har en mobiltelefon med egenskaper som liknar persondatorns.

Och så måste vi förklara internet. Om vår nya vän är tekniskt intresserad kan det hända att hon hört talas om detta världsomspännande datanätverk, men inte heller då kan hon egentligen veta vad internet är i dag. Tänk dig ett uppslag i en kvällstidning, skulle vi kanske säga. Tänk dig att ett sådant uppslag visas på din datorskärm. Det du ser är en webbsida. Den kan bestå av en artikel, eller bara visa bilder eller filmklipp. Den kanske innehåller ett recept eller ett korsord, ett meddelande till allmänheten eller en presentation av en vara. En samling webbsidor bygger upp en webbplats med innehåll från en särskild avsändare eller om ett särskilt ämne. Vem som helst kan stå bakom webbplatsen: en privatperson, ett företag, en myndighet eller någon organisation.  Webbplatser kan uppdateras när som helst, så nyheter kan spridas mycket snabbare än i något annat medium.

Jag förstår, säger vännen. Internet är alltså lite som en text-tv-kanal som man kan komma åt från hela världen, och där vem som helst kan bidra med information. Precis, säger vi. Det var så det började. Den här versionen av internet etablerade sig ganska snabbt efter att den rika världen kopplat upp sig på mitten av 1990-talet, och det finns ingen anledning att ramla av stolen av häpnad än så länge.

Webben som motorväg för information

När tidningarna mot slutet av 1980-talet började skriva om datanätverk och den nya informationsteknologin var det egentligen ingen som hade svårt att föreställa sig hur det skulle revolutionera just spridningen av information. Redan år 1978 hade dåvarande senatorn Al Gore introducerat termen information superhighway, ’informationsmotorväg’ i sina spekulationer om hur digitaliseringen av information skulle revolutionera samhället genom att skapa kontaktytor mellan miljontals människor. Termen och varianter av den (på svenska särskilt översättningen ”elektronisk motorväg”) förekom flitigt i framtidsvisionerna ungefär fram till den tid då internet hade slagit igenom på andra halvan av 1990-talet.

När vi möter vår vän sitter Howard Rheingold antagligen som bäst och skriver på sin betydelsefulla The Virtual Community, som skulle komma ut år 1993. Boken sammanfattar hur läget såg ut på den tiden när det gällde människor som kommunicerade med varandra på datanätverk. Den som vill malla sig över 2010-talets tekniska revolution på denna front blir kanske lite snopen av rapporterna. Redan på Rheingolds tid fanns nämligen starka virtuella gemenskaper. Centralt för det digitala livet på det tidiga nittiotalet var nyhetsgrupper (eller newsgrupper som det så symtomatiskt hette), framför allt genom kommunikationssystemet Usenet. Systemet var enormt för sin tid: år 1992 fanns det två och en halv miljoner människor världen över som använde Usenet, för att diskutera allt från miljöpolitik och astronomi till barnuppfostran och hur man sköter ett akvarium. De sociala mediernas roll i den arabiska våren, som uppmärksammades flitigt under 2011, skulle knappast verka främmande för den som använde Usenet på 1990-talet. Här diskuterades (och manifesterades) det forna Jugoslaviens konflikt mellan serber och kroater långt innan den blev till nyhetsrubriker. Redan vid massakern på Himmelska fridens torg 1989 spelade Usenet en viktig roll för icke-statliga nyhetsrapporter, berättar Rheingold.

Så vi måste komma ihåg att vår vän lever i en nästan febrigt optimistisk tid, där framtiden var närvarande på ett helt annat sätt än den är nu. I tidningar som Dagens Industri spekulerades det ivrigt om hur framtidens informationssamhälle skulle se ut.  Framtidsforskaren Ove Svidén spår i en intervju från 1982 att framtidens arbetssituation skulle präglas av att ”lätta, hopfällbara datamaskiner kommer att ersätta tjänstemannens attachéväska”. Åtskilliga tidskrifter och magasin startades på temat internet och persondatorer. Teknikjournalisten Alf Thoor från Expressen berättar exalterat om det nya fenomenet cd-rom i en artikel från 1991. ”Redan själva utrymmet strider mot allt mänskligt förnuft”, utropar han när han förundras över hur hyllmeter efter hyllmeter av böcker och välfyllda pärmar kan rymmas på en liten blank skiva.

Det är lätt att le åt rapporterna. Och visst är det lustigt hur exalterad en nittiotalsmänniska kan bli över utrymmeskapaciteten på en gammal cd. Men samtidigt är det slående hur väl skribenterna kunde förutspå hur tekniken skulle förändra samhället. Thoor ser att det skulle innebära en juridisk revolution om det gick att göra lagboken tillgänglig digitalt. Och så blev det ju. Digitaliseringen var en revolution. Vi har börjat bära runt på våra datorer.

Låt oss då tänka oss att vår vän var med i denna skara optimistiska framtidsspanare. Då måste vi ta i lite mer för att imponera. Vad finns i dag som hon inte hade kunnat föreställa sig?

Webben som socialt nätverk

En nyckel kan finnas i själva idén om information, som i informationssamhälle, informationsmotorväg och informationsteknologi. Den webb vi känner i dag pråglas av fler saker än information. De sociala medierna spelar en central roll i hela den digitala närvaron, och så var det inte i början. Även om de tidiga nyhetsgrupperna var påtagligt interaktiva, eftersom det var samma behörigheter för att läsa som för att skriva, så var det inte primärt ett socialt forum. Det var snarare grupper för diskussion. Användarna hade möjligheten att skriva vad de sett på vägen till bussen eller vilket ord deras lilla barn just klarat av att uttala, men mediet var aldrig designat för en sådan användning. I de sociala nätverk som började komma på början av 2000-talet är användarens personliga presentation på ett helt annat sätt utgångspunkten för allt den gör. Där klickar vi ”gilla” på en väns foto, kommenterar ”Lycka till!” på någon annans statusrad.  Användarna är identiteter för varandra, och gemenskapen är inte primärt virtuell, utan mänsklig.

När vår vän har fått veta mer om denna centrala aspekt av vårt moderna digitala liv kan vi titta på det så kallade informationssamhället igen. För det var först efter att de sociala nätverken etablerat sig som vi fick några av våra nyare digitala informationstrender. Sent 2002 slog Wikipedia igenom i Sverige, och med det kom något som verkligen skulle kunna kallas för en modern informationsmotorväg. Det borde egentligen inte ha varit omöjligt att föreställa sig en digital, kollaborativ och kostnadsfri encyklopedi redan 1992, men ingen tycks ha kommit på tanken. Varför?

I diskussioner om teknisk utveckling finns en liknelse som ofta dyker upp. Det brukar påpekas att de första bilmodellerna hade slående likheter med en hästkärra, att fram till ungefär första världskriget kallades den dominerande bilmodellen just för horseless carriages, hästlösa vagnar. Liknelsen är upplysande, för den sätter fingret på att tekniska  nymodigheter ytterst sällan uppfinner någonting helt nytt. I stället erbjuder de ett nytt sätt att göra något vi redan brukar göra. När bilen uppfanns kunde vi åka häst och vagn utan häst. Förändringarna sker med nödvändighet stegvis och ganska långsamt. Först tar vi bort hästen från vagnen. Sedan förändrar vi vagnens utseende, bit för bit.

Och när vi tittar på hur bilen har utvecklats ser vi en speciell egenskap hos dagens tekniska utveckling. Många av de digitala tjänster som är viktiga för våra liv i dag – Facebook, Twitter, bloggar, Google, Wikipedia, bildvisningssajter, Youtube – är betydligt mer sammanvävda med användarna än bilen någonsin har varit. Själva användningen är produkten. Producenten står inte för Facebookstatusarna, Twitterflödet eller Googleträffarna. Det producenten står för är ett utrymme där användarna kan producera innehållet för varandra.

Så, säger kanske vår vän, informationssamhället handlar alltså om  informationsöverföring mellan vanliga människor också?

Exakt, säger vi. Och det finns också fler sidor av det, för det handlar inte bara om information. En del av det kanske låter sig förklaras bättre med hjälp av ordet kunskap. Med det menas då något som vi individer bygger upp själva med hjälp av olika resurser. En sådan resurs kan vara information, alltså uppgifter som är avsiktligt sammansatta för att användas av en person som vill bygga upp kunskap om det ämnet.

Möjligheter till förändring

Vi går tillbaka till vår beskrivning av vad en webbplats är för något. Med hjälp av en sådan övning kan vi få en uppfattning om vad det är för egenskaper som gör webbplatser till en unik språklig produkt. Vi ser att webbplatser är multimodala, alltså att de använder flera olika kommunikationssätt, som skrift, bilder, filmer, animationer och grafisk utformning. Sammansättningen av längre skriftbitar och rörliga filmer är någonting nytt, men i huvudsak ingenting att hetsa upp sig över. Vad som verkligen skiljer internet från traditionella sätt att tillhandahålla information är att individen själv har betydligt större möjlighet och ansvar att navigera sig fram till informationen.

Ta en sådan sak som ett meddelande från en myndighet till allmänheten: senast detta datum ska inkomstdeklarationen lämnas in, exempelvis. Även om skattemyndigheten fortfarande skickar ut sådana uppgifter per post är det grundläggande för individens inställning till informationen att den också finns tillgänglig på skattemyndighetens webbplats. För många andra uppgifter är det helt avgörande att individen kan leta upp informationen själv.

Detta är revolutionerande på allvar, och nu är det inte någon teknisk finess som står i centrum. Här har vi för längesedan kommit över att vagnen är hästlös. Vid det här laget är vi så vana vid det som en gång var en teknisk nymodighet att vi inte längre använder den för att förenkla handlingar som vi redan brukade utföra.

Nej, säger vännen, för nu har den tekniska utvecklingen förändrat människans sätt att bete sig.

Ja, så kan man se det. Åtminstone har vårt beteende förändrats efter den tekniska utvecklingen, men det är ändå inte riktigt rättvisande att påstå att tekniken förändrar vårt beteende. När en ny teknisk finess har etablerat  sig i våra liv börjar vi efter ett tag märka att vi kan – märk väl kan – göra saker på ett annorlunda sätt. Vi måste inte, åtminstone inte till en början. Den tekniska utvecklingen ger individer möjligheten att göra saker på ett nytt sätt. Förändringen är snarast summan av många individers val att göra något på detta nya sätt. Teknik förändrar möjligheter, inte beteenden.

Både den tekniska och den sociala, användarmässiga, utvecklingen av internet har på sistone gjort att de digitala tjänsterna i allt högre utsträckning kan anpassas efter individen. På allt fler håll erbjuder myndigheter och andra samhällsinstitutioner tjänster som är knutna till oss som unika individer, som loggar in på webbplatsen med elektronisk legitimation. På skattemyndighetens webbplats kan vi till exempel inte bara ta reda på när deklarationen ska lämnas in; vi kan också fylla i den och skicka in från själva webbplatsen. På bankens webbplats kan vi betala räkningar, och på andra håll kan vi komma i kontakt med vår läkare för att förnya recept till vår medicin. På så sätt kan vi nu få den personliga betjäning som förr fanns i mötet mellan oss och en tjänsteman, men utan att vi behöver ta oss till ett kontor eller boka en tid med en människa. Nu är vi långt ifrån bilden av internet som en kanal för masspridning av information.

Webben som plats för kunskapsbyggande

Parallellt med denna snabba och i sanningens namn ganska imponerande utveckling av internet finns också något av de anspråkslösa grunderna kvar. Nyhetsgrupperna må ha sin glans dagar bakom sig, men en viktig resurs för många människor på 2010-talet är diskussionsforum, som till sin funktion påminner väldigt mycket om nyhetsgrupper. Här kan deltagarna samlas och samtala om ämnen som intresserar dem, precis som i nyhetsgrupperna. I ett forum för husägare kan vi exempelvis se deltagare som ställer frågor om hur de ska bli av med skadedjuren i sin trädgårdshäck, vilken termostat som fungerar bäst för att reglera inomhustemperaturen i ett radhus, och hur man bär sig åt för att tapetsera en timmervägg.

Informationssamhällesprofeterna nickar säkert instämmande. Det här är kunskapsbyggande i sin prydno: någon har en fråga, någon annan svarar på den. Redan här kan vi stanna upp och fundera. Att frågeställaren tar sig tid att formulera sitt problem i forumet är ingenting märkligt, men vad är det som driver personerna som hjälper till att lösa problemet?

Tittar vi närmare på forumen ser vi också en annan typ av användning, som ofta sker parallellt med ett sådant här problemlösande. På ett forum som handlar om frågor som rör familjen finns en tråd som samlar gravida som beräknas få barn under samma månad. Här handlar deltagandet inte primärt om att hitta botemedel mot graviditetsillamående eller om att diskutera vad som är den bästa barnvagnsmodellen – även om det är två frågor som går hitta i trådens hundratals inlägg. Men den som studerar denna tråd som en motorväg för information missar mycket. Här skriver deltagarna också om oron för missfall, om vad barnet ska få för namn och om hur de blivit bemötta på mödravårdscentralen.

Så kan det se ut när kunskapsbyggande utgår från något som inte nödvändigtvis kan kalllas för information. Här kommer kunskapen snarare som en effekt av deltagandet. Bit för bit lär sig deltagarna hur de kan ställa krav i vården, hur de kan förhålla sig till graviditetens fysiska konsekvenser, vad de kan förvänta sig av sin arbetsplats. Den gemenskap som möjliggör detta hade kunnat organiseras även utanför internet, men tekniken gör det betydligt enklare.

Redan under åren då informationssamhället debatterades som flitigast kom invändningar mot allt fokus på information. Alternativet kunskapssamhälle föreslogs på sina håll. Och ja, i viss mån fungerar ordet kunskap bättre än information för att fånga de resurser som tillkommit med internet. Men det handlar inte heller bara om kunskap. Det kan inte vara bara kunskapstörst som driver de blivande föräldrarna att skriva om hur deras barn reagerade på beskedet att de skulle få ett syskon. Inte heller kan det förklara varför flera personer hjälptes åt för att lösa en forumdeltagares problem med skadedjur i trädgårdshäcken.

Kunskapsbyggandet i forumet är oftast en  konsekvens av mellanmänskligt handlande som verkar ha helt andra drivkrafter. För att förstå dem behöver vi lämna både informationssamhället och dess teknologi därhän, och fråga oss vad som driver människor i allmänhet att interagera med varandra och hjälpas åt. Vi är ju inte bara målmedvetna problemlösare. På det sättet har ingenting förändrats. 

 

Jansson12.jpg 

Tekniska nymodigheter erbjuder ett nytt sätt att göra något vi redan brukar göra. De första bilmodellerna liknade hästkärror och kallades horseless carriages, hästlösa vagnar. (Foto: Johannes Jansson/norden.org)

 

SB_sisalto_img_5.jpg

Linnea Hanell
Skribenten är examinerad språkkonsult i svenska och doktorand vid Stockholms universitet.

I denna tidskrift: 4/2012