Inte antingen eller, utan både och
4/2002

Mikael Reuter

Inte antingen eller, utan både och

I det här numret av Språkbruk ingår bland annat en presentation av språkgranskningsprogrammet Svefix och en intervju med Jan-Ola Östman, nyutnämnd professor i nordiska språk vid Helsingfors universitet. I den förra artikeln betonas, åtminstone implicit, behovet av att kunna skriva en standardsvenska som är så allmängiltig som möjligt och fungerar både i Finland och i Sverige. I intervjun talar Jan-Ola Östman i sin tur sig varm för att man ska bevara och använda sin dialekt.

Är det så att det finns en konflikt mellan tråkigt normativa språkvårdare och ansvarslöst språk­liberala forskare?

Knappast. Visserligen finns det en viss tradition att i synnerhet språksociologer har en sunt kritisk inställning till en normerande språkvård som inte i tillräckligt hög grad beaktar det faktiska språkbruket, men den inställningen ligger mer på ett principiellt plan och riktar sig knappast mot språkvården såsom den bedrivs i dag. Få språkforskare förnekar i dag behovet av en gemensam, offentligt normerad överregional språkform. Att den svenska språknormen så långt som möjligt bör vara gemensam för Sverige och Finland är vi väl nästan alla överens om. Å andra sidan vill ingen professionell språkvårdare i dag motarbeta dialekterna. De har sin givna plats och funktion i språkbruket, och de är viktiga för identiteten. Att det kan finnas lätt divergerande åsikter om i vilka sammanhang det är lämpligt att använda dialekt är sedan en annan sak.

Faktum är för övrigt att erfarenheten tyder på att det ofta är de dialekttalande som har den starkaste språkkänslan, också när det gäller standardspråket. Det gäller åtminstone för svenskan i Finland, men varför inte också för svenskan i Sverige och finskan i Finland?

I början av november i år publicerade Nordiska ministerrådet rapporten Engelska språket som hot och tillgång i Norden, som i sin tur bygger på tio utredningar om hur det står till med de olika språken i Norden i förhållande till framför allt engelskan (se s. 30). Där kan man på sätt och vis se en liknande situation på en annan nivå, även om parallellen haltar lite. Borde vi kämpa emot engelskan för att värna våra egna språk? Eller borde vi tvärtom aktivt gå in för att överge våra små nationalspråk för att helt kunna satsa på internationaliseringens och globaliseringens lin­gua franca?

Svaret ges egentligen redan i titeln: hot och tillgång. Engelskan är ett hot om vi inte samtidigt satsar på att bevara och stärka våra egna språk så att de också i fortsättningen kan användas inom alla samhällsområden, inklusive vetenskap och affärsliv. Men engelskan är samtidigt en tillgång som vi ska ta vara på och som vi behöver för att kunna delta i den internationella utvecklingen. Det kan inte vara fråga om antingen eller. Det måste vara fråga om både och. Engelskan utesluter inte svenskan. Standardspråket utesluter inte dialekten.

Ett liknande resonemang gäller för övrigt finskan och svenskan i Finland och Sverige, liksom t.ex. grönländskan och danskan på Grönland och samiskan och majoritetsspråken på Nordkalotten. Att man arbetar för ett språk behöver inte innebära att man arbetar emot ett annat. Det kunde kanske Suomalaisuuden liitto tänka på.

Mikael Reuter