Det skrivna språket sågs länge som sekundärt i förhållande till det talade inom språkvetenskapen, och skriften som sådan behandlades således länge rätt styvmoderligt i litteraturen. En viss förändring torde ha börjat ske, men det har varit tunnsått med övergripande verk på svenska om skrift och skriftsystem.

Ett nytt verk på det temat är i varje fall Olle Engstrands populärvetenskapliga bok Skriften – vår bästa uppfinning, utgiven på förlaget Morfem. Engstrand är professor emeritus i fonetik och har tidigare utkommit med läroböcker i fonetik och populärvetenskapliga böcker om språk, särskilt om uttal.

Bred palett av skriftsystem

Boken är med sina 126 sidor relativt kort, men Engstrand får ändå förtjänstfullt med en relativt bred palett av olika skriftsystem i världen. Även de språkliga grunderna för skriftsystem liksom skrivkonstens uppkomst och tidiga historia ryms med. Engstrand fokuserar naturligt nog på skrivkonstens uppkomst och historia i Mellanöstern och Medelhavsområdet, men han vidrör även mayaskriften kort. En lite mer ingående inblick i mayaskriftens fascinerande tecken hade varit intressant, men hade kanske inte varit motiverat med tanke på bokens fokus och nivå i övrigt. De flesta enskilda skriftsystem vidrörs trots allt endast kort.

Ledig med bitvis osammanhängande stil

Engstrand använder sig i boken av en ledig, lätt och populär stil, med varierade utvikningar och faktarutor, som bidrar till att hålla läsarens intresse uppe. Boken är också välförsedd med illustrationer.

Dock blir det ibland lite väl osammanhängande: vissa partier är repetitiva, otydligt formulerade och innehåller smärre fel. Särskilt märks detta i komplexa passager, där läsaren verkligen har tillräckligt att hålla i huvudet ändå. Vid en första genomläsning är det till exempel svårt att förstå hur tecken överfördes från feniciskan via grekiskan och etruskiskan till latinet, eftersom Engstrand växlar mellan olika typsnitt för grekiskans bokstav koppa och etruskiskans bokstav koppa utan att tydligt förklara att dessa motsvarade varandra och utan att alls kommentera det faktum att feniciskans motsvarande bokstav qoph visuellt snarare liknade den grekiska bokstaven phi.

Vidare uttrycker sig Engstrand först i ett stycke som om det inte vore säkert huruvida vår latinska bokstav Q är besläktad med feniciskans qoph, för att i följande stycke indirekt uttrycka sig som om det vore alldeles självklart. Överlag får man som läsare ibland intrycket att man läser en artikel på Wikipedia, visserligen med intressant information, men med stort behov av ytterligare genomläsning och redigering.

Vårt alfabet utvecklingens krona?

Engstrand verkar också företräda en något förlegad syn på skriftsystem, i den bemärkelsen att han uttrycker sig i närmast evolutionära termer: dagens latinska alfabet framställs som utvecklingens krona, och tidigare skriftsystem har endast varit halvt utvecklade steg på vägen mot just detta. Visserligen kan det kanske vara försvarbart att betrakta mycket tidiga skriftsystem som i någon bemärkelse primitiva, men i Engstrands bok verkar samtliga skriftsystem som inte bygger på dagens latinska alfabet – medvetet eller omedvetet – bli förpassade till en kategori av inte fullt utvecklade system.

Trots kritiken är det välkommet med ett tillskott till den svenskspråkiga populärvetenskapliga litteraturen om skrift, särskilt ett som trots allt relativt systematiskt tar upp många olika skriftsystem världen över, och även berör sådant som IPA, landsmålsalfabetet, frakturstil och Unicode. Boken är tillräckligt lättläst och tunn för att vem som helst snabbt ska kunna ta sig igenom den. Den insatta och kritiska läsaren kan dock komma att irritera sig på vissa saker. En förteckning med lästips för den intresserade hade varit välkommen, för intresse för språk och skrift kan boken förhoppningsvis väcka.

Kasper Sundström

Skribenten studerar lingvistik vid Helsingfors universitet och har varit praktikant vid Institutet för de inhemska språken.