Jess, där kom den!
2/2010

Ann-Kristin Schevelew

Jess, där kom den!

Härom veckan satt jag och lyssnade på ett intressant och tankeväckande anförande. Talaren redogjorde för ett stort forskningsprojekt som hade tagit flera år att sammanställa. Data hade samlats in från flera länder av många projektdeltagare och en hel del pengar hade också tiggts ihop av välvilliga donatorer. Så intensivt hade arbetet varit, att det krävt åtminstone ett äktenskap eftersom en av forskarna hade visat betydligt större intresse för sitt projekt än sin hustru. Allt detta fick vi i publiken ta del av.  Ändå var det rätt många av oss som ofta bytte ställning, bläddrade i sina papper eller dolde en gäspning. Hur kom det sig? Föredraget var faktiskt mycket intressant och väl upplagt.

Problemet var rösten. Ju längre tiden led, desto mer ville tankarna prompt åka iväg till att jag inte fick glömma att gå till posten och så skulle jag ringa min kusin och kolla en sak. Allt medan rösten malde på, entonigt och med ett knarr i slutet av varje mening, som blev allt mer irriterande. Och så den rejäla harklingen var tredje minut. Efterhand kom jag på mig själv med att sitta och vänta på harklingen – jess, där kom den! Och där kom den igen, regelbundet som en gökklocka.

I dag när det knappt går att hålla anföranden utan ackompanjerande Powerpoint förvånar det mig att man inte fäster större vikt vid hur man faktiskt låter själv. Rösten är fortfarande det viktigaste redskapet. Jag undrar hur ofta också rutinerade talare lyssnar på sig själva. Vad hjälper tidernas panginnehåll om du står där med din lilla, gulliga flickröst som förmedlar saftkalas i stället för verklighetens prostatacancerforskning. Och hur kan man bara missa chansen att väcka intresse för ett fascinerande ekohusprojekt, bara för att man står och muttrar fram sin text, lika grå som den ekologiska byggleran. En särskild kategori yrkestalare är våra präster, som rimligtvis borde vinnlägga sig alldeles särskilt om att sprida sitt budskap. Det borde vara omöjligt att totalkvadda en julbön i en fullsatt kyrka, men det går. Jag var själv där, alla gångerna. Fast i ett fall var det inte bara rösten som fallerade, också budskapet var något luddigt. Ändå torde just prästerskapet vara den enda gruppen talare som får något slags yrkesvägledande handledning.

En av mina professorer höll föreläsningar som var som små änglar i öronen på auditoriet. Med välmodulerad röst förmedlade han ett ofta ganska svårt innehåll så att jag än i dag, några decennier senare, kan återberätta det mesta av det jag hörde. Han var unik, det skall sägas, och inte många når upp till hans nivå. Men de flesta kan bli bättre. En bra talare måste också vara något av en god skådespelare. Man måste skapa kontakt med sin publik, och det gör man med hela sin kropp, med rösten och inte minst med blicken. Publiken vill bli hänförd, och litet förförd också, det är därför den är där.

Ann-Kristin Schevelew
Skribenten är journalist och har gjort program för både radio och TV, på senare år framför allt om musik.

I denna tidskrift: 2/2010