Jordens smartaste ord
4/2002

Urban Östberg

Jordens smartaste ord

Det finns en myt om att svenskan skulle vara ett torftigt och ordfattigt språk. Ofta åberopar man någon ordbok där antalet ord i jämförelse med ett annat språk – i regel engelska men i Finland ofta också finska – skulle utgöra ”bevis” för den påstådda torftigheten. I själva verket kan man aldrig sätta likhetstecken mellan antalet ord i den största ordboken och ordförrådet i ett visst språk. Ett levande språk utvecklas ständigt och nya ord tillkommer genom inlån, nybildning eller att gamla ord får en ny innebörd. En ordbok kan dessutom endast återge ett urval ord (dagens allmänspråk eller främmande ord – vad nu det är, slang, facktermer, dialekter, ord från ett särskilt historiskt skede …). Antalet ord är per definition oändligt. Därtill kommer att svenskan har ovanligt goda möjligheter att skapa sammansättningar (räkfrossa, lillsemester), avledningar (tårtning – fenomenet att kasta tårta på kända personer) och nya verb (klona, jympa). Vidare visar ordböckerna enbart det etablerade språket, inte det möjliga eller rimliga. Gurkpåse och hångelavbrott är exempelvis möjliga och tillfälliga sammansättningar som ännu inte blivit etablerade – detta i motsats till kulpåse och strömavbrott.

En person som med stor framgång försökt vederlägga påståendet om svenskans ordfattigdom är komikern, regissören, doktoranden i nordiska språk m.m. Fredrik Lindström. Detta har han bl.a. gjort i sin omtalade och omtyckta bok Världens dåligaste språk (2000). I en uppföljare till den, Jordens smartaste ord, fortsätter han oförtrutet att visa svenskans rikedom och mångfald. Den som uppskattat den tidigare boken lär inte bli besviken.

I förordet kallar Lindström sin förra bok för ett ”språkliberalt manifest”, och den beskrivningen är nog delvis tillämplig även på Jordens smartaste ord. Boken består av fyra sinsemellan rätt olika kapitel om bl.a. namnskick, språkets uppkomst, svordomar och skällsord. Det finns också andra avsnitt som visar hur språket ständigt utvecklas och berikas.

Ett nytt ord i allmänspråket på 1980-talet var strul (som Lindström även skrivit om tidigare). Det fanns ett behov av ordet just då, anser författaren och exemplifierar roande vad han menar, det fyllde en språklig lucka och uttryckte något annat än bara trassel eller problem. Strul har dialektal bakgrund: enligt Lindström är det ursprungligen västsvenskt, andra källor säger norrländskt. En parallell kunde kanske vara det finlandssvenska råddig som började användas i riksspråket vid ungefär samma tid och kanske av samma anledning.

Fredrik Lindström är allt annat än språkpolis (vem ska förresten sätta sig till doms över vårt gemensamma språk?), men varnar ändå för den typ av tillfälliga och rätt stereotypa sammansättningar som används som om de vore ett etablerat begrepp. De tycks i synnerhet favoriseras av kvällspressen: nakenchock, spritfest. Det sistnämnda betyder f.ö. enbart sprit; alla vanliga kännetecken för en fest saknas. I allmänspråket används ordet aldrig; man kan omöjligen säga ”Vi är bjudna på en liten spritfest på lördag”.

Stilen i boken är kåserande och lite nonchalant slängig, ibland medvetet tankspridd med olika sidospår och utvikningar (inte minst om författarens egen familj eller skoltid). Jordens smartaste ord vänder sig till en bred läsekrets och tyngs därför inte av några facktermer (även om ordet hypokorism – smekordsbildningar som Kurre eller Affe – faktiskt slunkit med). Själv kan jag sakna en tydligare precisering när Lindström vagt talar om ”en teori” eller ”forskningen”, men det ligger väl i populärvetenskapens natur. Ytterligare lästips eller litteraturhänvisningar – kanske samlade längst bak – borde dock ha varit tämligen lätt att åstadkomma, liksom ett ordregister. På det sättet skulle boken kunna få en bredare användning. Nu är det ofta svårt att veta var man kan läsa vidare om en viss hypotes eller teori. Det kan onekligen vara så att man vill kontrollera några – skenbara? – orimligheter, t. ex. den ”ledande hypotesen” att skorrande r i skånskan har sitt ursprung i en fransman med talfel.

Några smärre fel har smugit sig in i den faktaspäckade boken, bl.a. stavningen av en del tyska exempel liksom det svepande påståendet att tyskar inte heter Magnus (en berömd tysk poet heter faktiskt Hans Magnus Enzensberger!). Den mytiske gruvdrängen Fet-Mats (känd från historien och litteraturen – han har t.o.m. figurerat i en novell av de framstående belgiske författaren Hubert Lampo) slet alls inte vid Sala silvergruva utan vid Falu koppargruva.

Sammantaget erbjuder Jordens smartaste ord idel lustfylld läsning, ofta tänkvärd och kvick dessutom. Man blir glad av den helt enkelt. Avsnittet om skällsord tillhör mina favoriter. En stor behållning, kanske den största, är vidare de fyndiga listorna över ord, grupperade under rubriker som matporr (smörslungad, lenrimmad …) och skräpord (bajamaja, geggamoja, fickludd ...).

Till sist: Vad menas med jordens smartaste ord? Jo, med det avser Lindström det enda (?) ord som finns i alla språk och kulturer, nämligen sch (i betydelsen ”var tyst”). Det uttalas med samma ljusa sje-ljud i alla språk – även i exempelvis skånskan och finskan som i övrigt saknar detta ljud – och påminner om fosterstadiets ljudmiljö genom att härma blodomloppets susande.

 

Fredrik Lindström: Jordens smartaste ord, Albert Bonniers förlag, Stockholm 2002. ISBN 91-0-058036-8, 259 s.

Urban Östberg