Ju
2/2005

Marika Tandefelt

Ju

En bok som är mycket svår att rättvist sammanfatta, men som vore underbar att få läsa till en tentamen. Om man bad mig klämma till med något kort om Olle Josephsons senaste bok skulle jag kanske uttrycka mig så. Boken är faktarik, klok och sympatisk. Den handlar om svenskans närmaste historia, och den handlar om vad som kanske sker i framtiden. I bottnen ligger tankar om det svenska, i dag mångkulturella, samhället som inte kan undgå att påverkas av det som sker på annat håll, på andra språk och i andra kulturer. Jag skall här ta upp något litet av det som Olle Josephson vill förmedla.

Det vardagliga och det låtsasfina

”Ju” är vid första påseendet, eller åhörandet, ett litet obetydligt ord som mången säkert tror sig kunna leva utan. När man har läst igenom alla Olle Josephsons argument för detta ords förträfflighet ändrar man uppfattning. ”Ju” är hans favoritord, ”diskurs” däremot motsatsen.

”Ju” säger vi ju betydligt oftare än vi skriver ned det. Detta gäller såväl sverigesvenskar som finlandssvenskar även om vi ju ju:ar litet olika. Genom att lyfta fram det talspråkliga ”ju” vill Olle Josephson påminna sina läsare om att just talet är Språket; skriften är ju ett av omständigheternas tvång blekare kommunikationsmedel. ”Ju” platsar ju såväl i tal som i skrift, vilket i sin tur är ett exempel på att svenskan är ett språk där avståndet mellan det vi säger och det vi skriver ned inte är hemskt stort. Och detta i sin tur är ju en fördel för den som lär sig skriva svenska oavsett om det sker i barndomen eller senare. (I detta stycke fick jag in ett ”ju” per mening, vilket ger en konstig totaleffekt även om varje ”ju” sitter rätt i sitt eget lilla sammanhang.)

”Ju” är, enligt Josephson, både ett samförståndsord och ett övertalningsord.  Genom att klämma till med ett ”ju” så inkluderar man den som lyssnar/läser och antyder att också han delar samma kunskap och/eller är av samma mening. Med hjälp av ett ”ju” sorterar man också information i ny och given sådan, vilket underlättar förståelsen samtidigt som det understryker att man utgår från att lyssnare/läsaren delar ens mening. Ett välplacerat ”ju” kan alltså vara ett nog så skarpt retoriskt vapen.

Dagens ”diskurs” är inte densamma som då den lånades in från latinets discursus och franskans discours och betydde rätt och slätt ’samtal, utläggning, uppsats’. I dag kan diskurs oftast ersättas med ord som ”synsätt”, ”perspektiv”, ”sätt att skriva och tänka”. Olle Josephson säger sig vara måttligt förtjust i ”diskurs”, som han kallar ett vagt modeord, och det är väl just där felet sitter. Poängen med ett nytt ord, eller med en ny användning av ett gammalt, bör väl helst vara att det ger ökad klarhet och precision eller ringar in ett helt nytt fenomen. Med diskursen har det gått snett sedan ordet upphörde att vara en alldeles riktig och adekvat term först för språkvetare, sedan för historiker och samhällsvetare. Men så snart det låtsasfina bruket av ordet minskar kan det kanske bli helt användbart och mer precist igen.

Olle Josephsons beskrivning av några olika språkdiskurser – dvs. olika sätt att skriva om språk utanför den språkvetenskapliga världen – är utmärkta exempel både på vad man menar med ordet och på de många olika sätt att förhålla sig till språket som finns omkring oss. Själv säger han sig företräda diskurstyperna ”den frejdiga folkbildaren” och ”statsmannen med överblick”, men tar klart avstånd t.ex. från ”språkpolisen”. Hans beskrivning av de olika typerna, och resonemanget kring deras plus och minus, är värda att ta på allvar även om de är lättsamt formulerade. De flesta av oss som sysslar med språket på yrkets vägnar kan känna igen sig inte bara i en diskurs, utan säkert i litet fler.

Språkets samtidshistoria

Jag har alltid tyckt att den som studerar svenska/nordiska språk borde få avancera baklänges i språkhistorien. Själv fick jag börja med fornisländska och fornsvenska, vilket i sig var intressant och bra, men språkhistorien tog liksom slut i och med Bellmans tid. Kanske hade det att göra med att texter som är yngre än så är fullt begripliga för en ung student? Senare insåg jag ändå att jag hade blivit snuvad t.ex. på den gamla kanslispråkliga prosans tillbakagång som en följd av nya stilideal och på stavningsreformen 1906. I fråga om 1900-talet hade t.ex. en så viktig förändring som avskaffandet av verbens pluralformer i skrift varit intressant att få studera. Den reformen genomfördes ju när min årskurs redan hade sett dagens ljus, men pluralformerna fanns kvar i äldre litteratur som vi läste och inte minst i äldre släktingars skriftspråk. En icke-dialekttalande person som jag hade säkert haft glädje av att lära mig något om dialektnivellering, om uppkomsten av regionala varieteter, för att inte tala om de olika stadsmålen och deras inre variation – hur uppstår ett standardspråk och varför?

Jag tror alltså att en presentation av skeenden i språket under de närmast föregående decennierna, och just nu, har betydelse för att vi som språkbrukare skall få upp ögonen för språkets ständiga förändring och för vad det är som motiverar, ibland tvingar, fram en sådan. För en språkstuderande borde det vara lärorikt och klargörande att kunna dra paralleller mellan den språkutveckling som pågår just nu och i går, och det som skedde redan för några sekler sedan. En självklar anledning till att min årskurs språkhistoriska pensum såg ut som det såg ut var förstås bristen på lämplig kurslitteratur. Den litteratur som fanns på 1960-talet speglade givetvis forskningsintresset just då och ett antal decennier innan. Sedan dök sådana forskare och författare upp som t.ex. Margareta Westman och Ulf Teleman, som bägge har skrivit språkvetenskapliga böcker som öppnar sig för många fler än specialisterna. Böcker som man väl kan sätta i händerna också på en studerande på grundnivån. Olle Josephson går i Westmans och Telemans spår.

Långsamt och eftertänksamt har jag njutläst de två kapitel där Olle Josephson går igenom svenskans historia och nuläge under perioderna 1880-1970 och 1970-2004. Här presenteras vad som skedde och varför det skedde just så. Beskrivningen av den första perioden avslutas med frågan ”Var det enklast 1965?”; beskrivningen av den senare slutar med frågan ”Ett krångligare språk?”

Enkelt eller krångligt?

Olle Josephson gör det minsann inte lätt för sig när han formulerar svar på de sammanfattande frågor han ställer. Samtidigt som han är utmärkt på att måla upp den stora bilden så är han nämligen noga med att inte slarva med detaljerna. Vi som läser skall förstå varför skogen ser ut som den gör, utan att själva behöva räkna träden.

Sverige var, säger Josephson, åtminstone skenbart ett språkligt homogent land i mitten av 1900-talet. Nästan alla svenskar hade svenska som modersmål, alla hade tillgång till standardspråket genom skolan och folk skrev och talade rätt lika oavsett var de befann sig i samhället. Trodde de, men fullt så enkelt menar Josephson att det aldrig var. Under ytan var språkbruket betydligt mer mångfasetterat.

Med 1960-talets Sörgårdsidyll som utgångspunkt måste ju dagens Sverige med ca 200 olika modersmål och engelska som arbetsspråk i många miljöer te sig omöjligt att orientera sig i. Vi har internationaliseringen (vilket oftast betyder English only), visualiseringen, intimiseringen, teknifieringen och ett annat förhållande mellan tal och skrift än förr. Josephson menar att svenskan nog är krångligare i dag, men inte i fråga om grammatiken eller sättet att tala och skriva i allmänhet.  Så här säger han (s. 113 f.):

Det är fler språk, fler språksituationer, fler konkurrerande normsystem, fler framställningsformer, fler tekniker att hålla reda på än någonsin förr. Och i högre grad än någonsin förr gäller det alla svenskar.   

Detta slag av tilltagande krånglighet är inget att sörja över. Den beror ju på att vi läser, skriver och talar så mycket med varandra, på så många olika sätt. Och bästa sättet att vårda språk är att använda dem.

Den avslutande meningen känner många av oss igen – det Josephsonska rådet är också den bästa språkvårdarrekommendation som har utfärdats på långliga tider.

Det svåraste att få syn på är det språkbruk som man själv befinner sig mitt uppe i. Eventuellt kan man tänkas notera det som en yngre eller äldre generation (”felaktigt” respektive ”ålderdomligt”) skriver och säger, men den egna åldersgruppens (och varför inte hemortens) språkbruk och dess föränderlighet är inte lätt att fånga. Mycket litet tycks ändå undgå Olle Josephson, och exemplen i boken på det dagsfärska språket är många även om jag har avstått från att lista sådana här.

Den nya språkmiljön

När man läser Olle Josephsons bok kan man fokusera bara på svenskan om man så vill, men man kan också vidga sitt vetande när det gäller förändrings­tendenser i västerländska nationalspråk som fungerar i mångspråkiga samhällen, där engelskan har kommit för att stanna. Josephson slår ett slag för parallellspråkighet, där engelskan och svenskan fungerar tillsammans t.ex. i företagsvärlden och i akademiska sammanhang.

Engelskan kan inte tillåtas ta svenskans plats, då får vi en domänförlust för svenskan och vårt språk slutar utvecklas inom det område som engelskan har lagt beslag på. Men vi behöver engelskan som det språk som i dag är vetenskapens språk och de internationella koncernernas gemensamma tungomål åtminstone på ledningsnivå, vid sidan av att det är ett ibland mycket rådbråkat lingua franca som vi använder i språkligt blandade sammanhang. Som individer kan vi (gärna) vara två- och flerspråkiga; våra universitet och företag däremot måste vara just parallellspråkiga. Det tjänar individerna och deras modersmål på. Som språkbrukare får vi lov att lära oss att vår nuvarande språkmiljö är betydligt brokigare än förr, men att detta ger möjligheter om vi kan hantera situationen rätt. Så tolkar jag Olle Josephson på den här punkten.

Boken är alltså inte språk- och kulturbunden, utan fyller många olika läsares krav på kunskap, tankar och idéer. Den är därför omöjlig att rättvist sammanfatta, samtidigt som den genom sin klara struktur och underfundiga läsarvänlighet vore en dröm att använda som kursbok. Ingen studerande kan somna över den här boken och inget kapitel vill man hoppa över heller. Om man verkligen tar till sig det Olle Josephson har att säga så förändras ens egen språkdiskurs för gott. Som en av den nordiska språkvetenskapens främsta folkbildare är väl just detta hans mål.

 

Olle Josephson: Ju. Ifrågasatta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 91. Norstedts förlag, Stockholm 2004. 191 sidor. ISBN 91-7227-406-9.

Olle Josephson är föreståndare för Svenska språknämndens sekretariat.

Marika Tandefelt