Den 1 juni 1942 beslöt Svenska Finlands Folktingsfullmäktiges presidium tillsätta en nämnd ”för att bistå fullmäktige i frågor, som röra svenskt språkbruk, svenska ortnamn m.m. och i vilka en viss normgivning måste anses påkallad”.

Det kan verka överraskande att man mitt under brinnande krig ansåg det finnas ett behov att grunda en språkvårdsnämnd, Svenska språkvårdsnämnden i Finland (senare Svenska språknämnden i Finland). En orsak kan vara att den militära terminologin ansågs starkt influerad av finskan, och eftersom militärspråket syntes inte bara i soldatjargong utan mycket även i allmänspråket under denna tid, kan behovet av svensk språkvård ha framstått som större än tidigare. Även i övrigt diskuterades finskpåverkan i officiellt språkbruk mycket under denna period.

År 1976 inrättades Forskningscentralen för de inhemska språken, som från början fick en särskild byrå och nämnd för svenska språket. Nämnden har ansetts vara en direkt arvtagare till den som Folktinget hade inrättat.

Henrik Grönqvist, som i Språkbruk 4/1992 har publicerat en artikel med anledning av nämndens 50-årsjubileum, skriver att det bestående intrycket av arbetet i nämnden är att man hela tiden har haft ett ”modernt” grepp på uppgiften, dvs. man har följt sådana språkvårdsprinciper som numera är allmänt omfattade. Det har inte varit fråga om trångsynt purism eller om försök att binda språket genom benhård normering – fastän folktingsfullmäktiges presidium hade talat om frågor ”i vilka en viss normgivning måste anses påkallad”.

Forskningscentralen ombildades från ingången av innevarande år till Institutet för de inhemska språken. I lagen om institutet står att dess syfte är att i egenskap av expertorgan i språkfrågor främja språkbruket i samhället när det gäller de språk som hör till institutets verksamhetsområde. Till uppgifterna hör språkvård av finska och svenska språken, rådgivning och ordboksarbete samt forskning med anknytning till språkvård och ordboksarbete. Institutet ska dessutom samordna språkvården av samiska, teckenspråk och romani.

I anslutning till institutet finns det språknämnder för finska språket, svenska språket och samiska språket samt för teckenspråk och för romani.

Nämndernas uppgift är att inom sitt respektive område utfärda rekommendationer av allmän eller principiell natur när det gäller språkbruket.

Svenska språknämnden arbetar i anslutning till institutets svenska avdelning. Den fungerar också som redaktionsråd för tidskriften Språkbruk.

Språknämnden har ofta arbetat så att dess medlemmar deltar i olika projekt. Det kan vara fråga om arbete med ortnamn eller ordböcker, språkvård i skolor, kommuner eller på andra myndigheter. Som exempel från senare tid vill jag särskilt nämna arbetet med Finlandssvensk ordbok, sammanställd av Charlotta af Hällström-Reijonen och Mikael Reuter, arbetet med handboken Svenskt lagspråk i Finland där flera av nämndens medlemmar har varit involverade, Mikael Reuters ”rutor” i Hufvudstadsbladet, Eivor Sommardahls arbete med lärare och med klarspråk i kommunerna samt sist men inte minst arbetet med handlingsprogrammet Tänk om. Texten i handlingsprogrammet skrevs av språknämndens dåvarande ordförande, Marika Tandefelt i samarbete med nämndens medlemmar och andra sakkunniga.

Nämnden hade fyra ledstjärnor i sitt arbete:

  • Svenskan i Finland är – och måste förbli – ett komplett och samhällsbärande språk.
  • Svenskan i Finland är en del av det svenska riksspråket.
  • Det bästa sättet att vårda språket är att använda det.
  • Att arbeta för ett språk betyder inte att arbeta mot ett annat.

Ibland, fastän rätt sällan, tar nämnden ställning i aktuella samhällsfrågor med språklig anknytning. På senare tid har nämnden t.ex. uttalat sig i debatten om s.k. tvåspråkiga skolor och i frågor om ortnamn på kartor.

I dag finns det ytterligare två aktörer som ägnar sig åt vården av svenska språket i Finland. Den ena är Hugo Bergroth-sällskapet, som nyligen fyllde 20 år, och den andra är Statsrådets svenska språknämnd. Statsrådets svenska språknämnd har huvudansvaret för vården av lag- och förvaltningsspråket.

Glädjande är också att flera institutioner ägnar sig åt språkvård och i flera tidskrifter finns det språkspalter av olika slag. Här nämner jag gärna som exempel det arbete som riksdagens svenska byrå utför och den språkspalt som finns i Finlands kommuntidning Fikt.

Språknämnden firade sitt 70-årsjubileum med ett seminarium om språket i skolan och i studier vid universitet och högskola. Seminariet väckte många insikter och tanken är att det ska fungera som ett startskott för olika aktiviteter. Men det gav också anledning att reflektera över nämndens verksamhet i dagens Finland.

Nämnden ska givetvis ägna sig åt språkvård i traditionell mening, men i dagens skola där majoriteten av eleverna är tvåspråkiga och svenskan inte nödvändigtvis är det starkare språket, måste språkvården fokusera på att fånga upp alla dem som har ett intresse för svenskan.

Enligt maximen ”det bästa sättet att vårda svenskan är att använda den” måste språkvården kunna uppmuntra och entusiasmera, sänka trösklarna för att folk ska våga använda svenskan och få så många som möjligt att tycka att det är roligt. Den pedagogiska uppgiften är utmanande: att skapa intresse för språket (utan pekpinnar), men så småningom också intresse för att språket är korrekt.

​​​