Kan Helsingforssvenska skolungdomar tala svenska?
1/1996

Jamima Löfström

Kan Helsingforssvenska skolungdomar tala svenska?

Hur ser det ut med de svenska skolelevernas svenska i Helsingfors? Vi vet att det förekommer mycket slang och finska på skolgården. Men hur ser elevernas språk ut utanför skolgården, i situationer där det förväntas att språket är mer formellt än till vardags? Kan eleverna nå upp till det offentliga språkbrukets normer? Hur mycket finska blandar de in i sin svenska? Jamima Löfström presenterar här preliminära resultat från en pågående undersökning om Helsingforselevernas språk.

På många håll uttrycker folk sin oro över skolelevernas språk. Det är t.ex. många bekymrade insändarskribenter som påtalat det kraftiga inslaget av finska ord i elevernas svenska. Behärskar Helsingforssvenska skolungdomar svenska och använder de över huvud taget svenska utanför skolan och hemmet? Bl.a. de här frågorna försöker vi besvara inom ett projekt som Forskningscentralen deltar i tillsammans med utbildningsstyrelsen och Nordica vid Helsingfors universitet. Projektet heter Språk och attityder bland Helsingforssvenska ungdomar och syftet är att kartlägga den muntliga språkfärdigheten bland skolelever i huvudstadsområdet. En viktig aspekt är finskans inflytande på elevernas språk.

Undersökningen tar fasta på elevernas talspråk i situationer där eleverna verkligen ger akt på sitt språk. Här är det alltså inte fråga om en slangspråksundersökning. Utbildningsstyrelsen är initiativtagare till projektet som startades hösten 1994.

Inspelningar

Som undersökningsmaterial har vi inspelningar som gjorts i olika skolor i Helsingfors med sammanlagt 85 elever från enspråkiga och tvåspråkiga hem. Eleverna deltog  i två olika testsituationer som spelades in på band; ett ledigare samtal och en mera styrd diskussion tillsammans med utomstående personer. Informanterna, som huvudsakligen är mellan 16 och 18 år gamla, representerar tre olika skoltyper – gymnasiet, handelsskolan och yrkesskolan.

I materialet ingår förutom bandinspelningar också en kortfattad enkät med frågor om hemspråk och språkanvändning på fritiden. Eleverna fick besvara frågor om språk med föräldrar och syskon, när de talar finska på sin fritid, om de inleder samtal på svenska och i vilken typ av situationer det här sker. Också läsvanor och andra fritidssysslor tas upp i enkäten.

I undersökningen har vi hittills granskat elevernas språkanvändning i skolan och på fritiden, deras språkliga attityder, talaktivitet och ordförråd.

När talar eleverna svenska?

Enkätsvaren visar att skoleleverna lever i en två-språkig miljö – oberoende av om de kommer från ett svenskt eller tvåspråkigt hem. Alla konfronteras med finskan, men de väljer att tala finska i olika hög grad.

När talar skolungdomarna i Helsingfors svenska? Enkätsvaren tyder på att eleverna tillbringar en stor del av sin fritid på finska. Av alla elever i undersökningen svarar 11 % att de har enbart svenska hobbyer och 33 % uppger att de talar enbart finska i sina hobbyer. Resten talar både svenska och finska i samband med sina fritidsaktiviteter. Yrkesskolan visar, inte helt oväntat, en mer finsk profil än handelsskolan och gymnasiet. Yrkesskolans elever har färre kontakter med svenskan utanför hemmet och skolan än de övriga elevgrupperna.

De flesta eleverna inleder samtal med främmande personer på finska. Som undantag nämner de vissa svenska institutioner, såsom banker och affärer, där de vet att man blir betjänad på svenska. Många säger att expediternas namnbrickor och flaggor hjälper en att välja rätt språk. Det framgår klart att eleverna väljer att tala svenska om de vet att den andra talar svenska – i annat fall tar man till finskan. Några föredrar att tala svenska t.ex. då det är fråga om längre samtal. "Om ärendet är mera invecklat frågar jag om de talar svenska", säger en av gymnasieflickorna.

Flickor och pojkar

Det finns tydliga skillnader mellan flickor och pojkar i vår undersökning. Pojkarna är mer produktiva än flickorna i de inspelade samtalen – de talar alltså mera. Pojkarnas repliker är längre än flickornas och de har också flera längre repliker.

Då man granskar elevernas samtalsstil visar det sig att pojkarna ofta föredrar att tala i monologer, en åt gången utan att avbryta varandra, medan flickorna gärna talar i dialogstil och så att säga bygger upp replikerna tillsammans. I blandade grupper är flickorna i snitt tystare än pojkarna. Könsrollerna ser ut att vara starka i klassrummet.

Räcker det svenska ordförrådet till?

En intressant fråga är elevernas svenska ordförråd och huruvida det räcker till i abstrakta och mer krävande talsituationer. Behärskar eleverna den begreppsapparat som den aktuella diskussionen förutsätter?  I våra testsituationer klarar sig eleverna rätt hyfsat. Gymnasisterna visar att de behärskar olika abstrakta termer och samhällsbegrepp, och yrkesskoleleverna klarar av facktermer inom sina specialområden. Bl.a. förklarar de ingående hur de olika maskinerna fungerar och vad maskindelarna heter. Ibland tar eleverna in ett finskt ord, men de visar att de i det stora hela behärskar sin fackterminologi på svenska. En del problem som tyder på luckor i elevernas ordförråd finns, t.ex. finskans vääntömomentti ’vridmoment’ visade sig vara svårt att återge på svenska.

I yrkesskolelevernas ordförråd utgör inte fackorden det mest påfallande problemet, utan snarare är det vardagsdialogen som orsakar osäkerhet. En del av eleverna är direkt ovana att föra vanliga vardagssamtal på svenska och det här återspeglas i samtalen. I diskussioner med lärarna på yrkesskolan fick jag också stöd för våra iakttagelser om elevernas språkbruk.

Språklig medvetenhet

De flesta elever berättar att de har kontakter med Sverige och en del umgås också med folk som talar dialekt. Eleverna menar att det gäller att skärpa sig språkligt om man vill bli förstådd i andra regioner än i huvudstaden. Det går inte att tala Helsingforsslang med folk ute på landsbygden, utan då gäller det att anpassa sitt språk. Många elever berättar om egna erfarenheter med rikssvenskar, och det ser ut att finnas en utbredd medvetenhet om att man måste undvika finlandismer i umgänget med rikssvenskar.

Samtalssituationen styr språkbruket

Materialet visar att eleverna talar olika i den informella och formella talsituationen. Eleverna förefaller att vara medvetna om stilistiska nivåer i språket  och  de visar att de har förmåga att anpassa sitt språkbruk enligt den aktuella situationen. De tar nämligen in mera finska ord och uttryck i den informella eller lediga talsituationen än i den formella.

Det är uppenbart att eleverna försöker undvika finska ord då talsituationen är mer formell. Det säger de också själva – man talar inte slang var som helst och med vem som helst. Tillsammans med vännerna talar man ett annat språk än i den aktuella testsituationen, menar eleverna. Också antalet svordomar har reducerats till ett minimum i våra inspelningar. I materialet på totalt 23 timmar förekommer det finska könsordet vittu endast en gång.

Språklig bakgrund och skolframgång

Elevernas språkliga bakgrund förefaller inte att vara utslagsgivande i sig. Gruppen tvåspråkiga tenderar att  klara sig lika bra som gruppen enspråkiga elever. Tvåspråkiga elever presterar alltså inte sämre än de enspråkiga, vilket också andra forskare såsom Marketta Sundman och Viking Brunell visar i sina rapporter.

Skolframgången ser ut att ge kraftigare utslag än de andra variablerna i undersökningen. Elever med bättre skolframgång producerar mera, vågar mera och ger ett säkrare intryck än de svagare eleverna, som i undersökningen talar mindre och ger ett osäkrare intryck. Elever med sämre skolframgång använder klart mera finska ord än den starkare gruppen, dvs. elever med bättre skolframgång.

Skillnader mellan skolorna

Att det finns skillnader mellan de olika skolorna är ingalunda överraskande. Eleverna beter sig språkligt i stort sett som väntat. Gymnasisterna producerar mera och är mer skriftspråkliga än yrkesskoleleverna, vilket kan bero på att gymnasisterna läser mera och antagligen har fått mera träning i att klara av talsituationer av det här slaget. Eleverna på yrkesskolan som får en mera praktiskt inriktad utbildning är inte sämre eller svagare  – men  de producerar mindre text, har kortare repliker och visar en större ovana att föra diskussioner med främmande personer.

Eleverna på yrkesskolan strör också in mer finska ord än gymnasisterna då de talar svenska, vilket vi hade antagit.

Allt tyder på att det är elevernas sociala bakgrund som styr och som avspeglas i deras språk. Det är alltså elevernas hemförhållanden som är utslagsgivande. De som fått mer språklig stimulans i hemmet kan antas klara sig bättre i testsituationer som våra. En del elever är vanare än andra att föra abstrakta diskussioner av det slag som vi krävde i vår undersökning.

Blandspråk

Varför och när blandar man ihop finska och svenska? Är det någon skillnad på svenskspråkiga och tvåspråkiga elever? Hur mycket finska ingår det i elevernas repliker?

I undersökningen är det finska inslaget i ordförrådet mindre än väntat. Mindre än en procent av den totala ordmängd som eleverna producerar i de formella samtalen är finska, vilket kan anses vara lite. Hos gymnasisterna är andelen finska ord 0,2 % av den totala ordmängden. Alla elever blandar inte språken. Både i gymnasiet och yrkesskolan finns elever som inte alls använder finska ord och uttryck i sin svenska.

Det finska inslaget i elevernas språk kallas ofta  kodväxling (eng. code switching). Kodväxlingen ser ut att vara ett medvetet stilgrepp som man tar till då ett samtal pågått en stund och man vill markera en viss grad av intimitet mellan talarna. Också de bättre eleverna använder kodväxling för att markera sin grupptillhörighet. Det hör till att strö in finska ord här och var i dialogen för att markera att man hör till gänget.

Har pojkarna mer finska ord än flickorna i undersökningen? Nej, blandspråket är inte ett klart pojkdrag. I vårt material presterar faktiskt  flickor med sämre skolframgång mer kodväxling än pojkar i motsvarande grupp!

Hur ska vi förhålla oss till blandspråket? Är blandspråket farligt? De finska ord som lånas in i svenskan följer oftast svenskans grammatiska struktur, och därför kan man inte säga att grammatiken direkt skulle luckras upp, trots att man blandar språken. Därför ser jag inte den lexikala interferensen, dvs. påverkan på ordförrådet, som den största faran, utan problemet ligger på ett annat plan. Det är snarare syntaxen är mera utsatt för finsk påverkan. Dessutom sker det också hela tiden betydelseförskjutningar hos ord. Sådana ”osynliga” förändringar ser jag som ett mycket större hot mot svenskan. De här frågorna ska utredas närmare i den fortsatta undersökningen.

Finskans status

Ett överraskande resultat är att de tvåspråkiga eleverna ingalunda blandar in mer finska ord i sin svenska än de enspråkiga. I en del flickgrupper har de enspråkiga faktiskt mera finska inslag än de tvåspråkiga!

De svenskspråkiga gymnasieflickorna är en intressant grupp. Varför tar de in mera finska ord än pojkarna? Vill de möjligen på det här sättet protestera mot skolan eller sin socialgrupp? Är finskan för dem ett sätt att komma bort från elevrollen. Här finns många intressanta frågor att fundera på.

Varför har de svenskspråkiga i undersökningen mer kodväxling än gruppen tvåspråkiga? Eventuellt finns det sociala orsaker till fenomenet. Själv tror jag att kunskaperna i finska har mycket hög status bland de svenskspråkiga eleverna i Helsingfors, som tydligen har ett starkt behov av att markera att de hör till den tvåspråkiga talgemenskapen. Det är viktigt för eleverna från svenska hem att visa sina färdigheter i finska, medan de tvåspråkiga eleverna med goda kunskaper i finska inte behöver framhäva sina kunskaper i finska lika aktivt. Det här kan åtminstone delvis förklara paradoxen.

Förutom finskan förekommer det också engelska ord hos en del av eleverna, vilka också i enkäten har angett att de t.ex. på rasterna använder engelska. Engelskan förefaller att vara ett klart pojkdrag, men förekommer inte alls lika frekvent som finskan i de inspelade samtalen. Då det gäller nya ord och modeuttryck spelar reklam och populära teveprogram en viktig roll och påverkar klart de ungas språk.

De kan om de vill

De preliminära resultaten i undersökningen är enligt min uppfattning uppmuntrande. Allt tyder på att ungdomsspråk och slang inte är den enda språkform ungdomarna kan. Vår undersökning visar att de behärskar också andra varianter av språket och att eleverna kan bara de vill.

Som svar på den provokativa frågan i rubriken vill jag som forskare svara med ett  ja, de svenska eleverna i Helsingfors ser ut att kunna svenska. Eleverna anpassar sitt språkbruk enligt situationens krav. De är medvetna om stilistiska nivåer i språket och klarar av att röra sig mellan de olika nivåerna. De preliminära forskningsresultaten tyder på att skoleleverna behärskar sitt special-ordförråd trots att de ofta saknar vanan att lägga fram sina synpunkter för utomstående personer.

Projektet kommer att fortsätta åtminstone fram till december 1996. I det fortsatta arbetet kommer vi att ta upp bl.a. syntaktiska frågor och direkta språkfel.

För den som vill läsa mera om slang och ungdomsspråk rekommenderar vi Ulla-Britt Kotsinas bok Ungdomsspråk  från  år 1994. Boken recenserades i Språkbruk 4/1994.

Jamima Löfström