Kan vi lita på politikerna?
2/2007

Charlotta af Hällström-Reijonen, Pia Westerberg

Kan vi lita på politikerna?

Årets språkvårdsdag, anordnad av Hugo Bergroth-sällskapet på Hanaholmens kulturcentrum den 16 maj, hade som tema ”Det politiska språket”. Hur används det politiska språket i en finländsk, svensk och europeisk kontext?

Först ut på plan av föredragshållarna var Björn von Sydow, ocialdemokratisk riksdagsman och före detta talman vid Sveriges riksdag. Han doktorerade 1978 i statsvetenskap med avhandlingen Kan vi lita på politikerna? Och samma fråga ställde han sig på språkvårdsdagen, då han diskuterade resultaten av sin avhandling och jämförde med nyare forskning. Där analyserade han politikernas två roller, den offentliga inför väljarna som syftar till röstmaximering och den interna som handlar om maktmaximering. Alltså vad politikerna säger offentligt och vad de säger internt inom partiet. Resultatet av hans empiriska undersökning (gällande tiden 19551960 och socialdemokraterna i Sverige) var att det ibland fanns en diskrepans mellan vad man sade utåt och vad man ansåg inom partiet eller partitoppen. Men i de flesta fallen var partiet ändå ärligt i fråga om sina avsikter.

I dag kan man se en ideologisk rörelseriktning mot den politiska mitten hos många partier. Det kallas triangulering, som innebär att man i politiska frågor försöker närma sig motståndaren och hitta en position mellan den egna åsikten och motståndarens, för att kunna locka väljare i det politiska mittfältet. För en språkfantast var det kanske ordet triangulering som blev den största språkliga behållningen av ett i sig mycket intressant föredrag. Publiken verkade också roas av att få se von Sydows (oredigerade) dagboksanteckningar.

Den andra punkten på programmet var en dialog mellan journalisten Bengt Lindroth från Sveriges Radio och Yrsa Stenius, nyutnämnd pressombudsman i Sverige. Rubriken för deras diskussion om det politiska språket i Sverige och Finland hade den gäckande rubriken Bland valmaskiner, fittstim och cementhäckar. Den största skillnaden mellan det politiska språket i Sverige och Finland är något förenklat att man i Finland trivialiserar tillspetsade situationer medan man i Sverige tillspetsar triviala situationer. När man i Sverige debatterar med STORA BOKSTÄVER tal­ar man i Finland lågmält, med små bokstäver. Den politiska diskussionen i Sverige är också mer dialogisk än i Finland, i Finland är diskussionen mer återhållsam och långsammare än i Sverige. Yrsa Stenius gav ett exempel: efter tsunamikatastrofen 2004 misskötte sig Sveriges och Finlands utrikesministerier lika mycket. I Sverige ledde det nästan till inkvisition. När Finlands dåvarande utrikesminister Tuomioja för sin del fick frågan varför det inte fanns tillräckligt med telefonlinjer för information svarade ministern: ”Det vet jag inte, jag är inte telefonmontör.” Och därvid blev det.

Skillnaden mellan Sverige och Finland handlar i hög grad om temperament, men också om politiskt arv.

Valaffischer

Fil.dr Orla Vigsø från Göteborgs universitet talade under rubriken Vem talar valaffischerna till? om text och bild på dagens valaffischer. Valaffischen har alltid varit ett barn av sin tid tekniskt, främst reproduktionstekniskt, och Vigsø visade valaffischer från olika tidsepoker och olika länder. Valaffischerna har ofta rört sig på fältet politik-reklam-konst, och i dag liknar de främst vanlig reklam. På många av dagens valaffischer ställs retoriska frågor där svaret egentligen är givet. Vigsø exemplifierade med kristdemokraternas valaffisch ”Är det rätt att små barn har mer än 8 timmars arbetsdag?”

Med affischerna når partierna främst de egna väljarna, eftersom affischerna är utformade så att de når personer med samma politiska syn och världsuppfattning. Man predikar alltså för de redan övertygade, de redan frälsta. Exempelvis folkpartiet hade för några år sedan en valaffisch med texten: ”Nej ‑ företag ska inte drivas ur landet”. Retoriken är snarare röstsamlande än röstvinnande. Målet är alltså att partierna ska behålla sina gamla väljare, inte få nya.

Vad gäller framtidens valaffischer konstaterade Vigsø att intertextualitet (dvs. texter som hänvisar till andra texter) blir allt vanligare. Texter återkal lar andra texter i minnet. Som exempel nämnde han vänsterpartiets travesti ”Fem arbetslösa är fler än fyra direktörer den 17 september” (jfr det välbekanta barnprogrammet från 1970-talet ”Fem myror är fler än fyra elefanter”).

I dag spelar nog valaffischerna en mindre roll än tidigare, och det finns politiker som har erkänt för Vigsø att valaffischerna borde försvinna eftersom de inte är speciellt effektiva. Men samma politiker har också konstaterat att de inte vågar slopa affischerna. De partiaktiva å sin sida tycker att affischerna hör till.

Riksdagsledamoten och tidigare EU-parlamentarikern Heidi Hautala talade om Språket bland politikerna i EU. Hautala berättade t.ex. om nationella olikheter i bruket av artighetsfraser. I sydeuropeiska inlägg är artighetsfraserna ymniga, medan de nordiska inläggen är mer kortfattade, eller om man så vill, effektiva.  Detta är inte alltid så ändamålsenligt som man kunde tänka sig. Tolkar­na har rentav ibland klagat på att de inte hinner med nordbornas faktaspäckade och korthuggna anföranden i EU. Antagligen kan detta bidra till missförstånd som i sig inte har något med själva innehållet att göra, utan mer med språket och kulturen.

Var är biffen?

Riitta Kaljunen, som varit tolk i över 30 år, bland annat i EU-parlamentet och EU-kommissionen, talade under rubriken Att tolka det politiska språket. Hon menade att det inte finns bara ett politiskt språk, utan flera politiska dialekter. Att tolka kräver en hel del förberedelser av tolken. Kaljunen medgav att det är en större utmaning att tolka i EU än i nordiska sammanhang, i Finland är man mer rakt på sak än i exempelvis Sydeuropa. Det finns en hel del redundant information i det som ska tolkas, och ändå måste allt komma fram vid tolkningen, allt från stora gester till svordomar. Och det är en självklarhet att tolkens egna åsikter aldrig får komma fram i det tolken säger. Ibland undrar man nog som tolk var det viktiga, ”biffen!”, finns i allt som sägs, sade Kaljunen.

Pär Stenbäck knöt ihop dagen. Han undrade om det längre finns ett finlandssvenskt politiskt språk? Han befarade att det är utrotningshotat; i dag är riksdagen ingen naturlig plats för finlandssvensk politisk debatt. Han menade att den finlandssvenska politiska debatten var mer livskraftig på exempelvis 1970-talet (”demagogins årtionde”) när Svenska folkpartiet och Finlands svenska socialdemokrater debatterade sinsemellan. Numera finns det få forum för finlandssvensk politisk debatt, ansåg Stenbäck, som kryddade sitt an­förande med att läsa roliga historier och formu­leringar ur boken ”Parlamentariska pärlor”, en citatsamling från det åländska lagtinget.

Även om de flesta inläggen under språkvårdsdagen var intressanta och höll god kvalitet kan man misstänka att mången i publiken hade väntat sig mer av språkvård eller åtminstone språk. Nu blev det en slagsida för det politiska.

Charlotta af Hällström-Reijonen
Pia Westerberg