Katalanska används som ett samlingsnamn för den grupp av ibero-romanska språk som talas i de spanska autonoma regionerna Katalonien, Balearerna och Valencia samt i södra Frankrike. Skillnaden mellan varieteterna är ändå obetydlig och sammantaget behärskas katalanskan av ca 6,5 miljoner människor. Av dessa bor flertalet i Spanien, men katalanska talas även i Andorra och i den franska regionen Roussillon samt i och omkring staden Alghero på Sardinien.
Katalanskan nådde sin nuvarande utbredning i mitten av 1200-talet. Under den här tiden var katalanskan det ledande språket och det utvecklades en mycket rik katalansk litteratur. Raimundus Lullus var t.ex. den första europén i sin tid som skrev filosofiska verk på ett annat språk än latin eller arabiska, nämligen på katalanska. Trots detta användes kastilianskan (en medeltida variant av spanska, beteckningen används i dag synonymt med spanska) som kanslispråk och så småningom kom den att tränga undan katalanskan som skriftspråk: fram till 1700-talet skrevs praktiskt taget ingen litteratur på katalanska.
På 1800-talet återupprättades emellertid katalanskans status som skriftspråk, men det var först på 1980-talet i samband med den spanska regionaliseringsreformen som det verkliga uppsvinget kom – under en stor del av diktatorn Francos regim (1939–1975) var det nämligen förbjudet att tala katalanska offentligt. I dag har katalanskan status som officiellt språk i de berörda områdena och åtminstone i Spanien är dess ställning stark.
Källor: NE, European Research Centre on Multilingualism and Language Learning