Kommunikation i vården
4/2014

Pia Westerberg

Kommunikation i vården

Tänk dig att du kommer till luckan på sjukhusets jouravdelning. Du säger ”God morgon!” och får ”Syntymäaika?” till svar, utan att skötaren tittar upp från datorskärmen.

När vi är sjuka och sårbara behöver vi vårt modersmål extra mycket. Men det viktigaste är ändå ett vänligt bemötande. Det här kom man fram till på ett seminarium om kommunikation i vården som arrangerades i Åbo i början av november under Svenska veckan.

Seminariet väckte många tankar om att kommunikation inte enbart är ord, utan också så mycket annat. Det handlar om upplevelsen att bli sedd, trots att skötare och patient kanske inte har ett gemensamt språk. Effektivitetstänkandet har gått för långt om vi inte hinner möta varandra med en blick eller visa en vilja till kommunikation.

Johanna Lindholm från Svenska Finlands folkting berättade vad vår lagstiftning säger om patientens rättigheter, dvs. vad vi som svenskspråkiga har rätt att kräva av vården. Vår lagstiftning säger att hela vårdkedjan ska fingera på både finska och svenska. Grundlagen utgör basen för rättigheterna och språklagen går närmare in på de subjektiva rättigheterna. Hälso- och sjukvårdslagen preciserar rättigheterna: en tvåspråkig kommun ska erbjuda vård på svenska, och patienten ska ha möjlighet att få epikris, vårdanvisningar, recept på svenska. Folktinget har fått flera klagomål om att t.ex. telefonservicen på exempelvis hälsostationen inte fungerar på svenska. Finskan kan nämligen ”försvinna” för många av oss när det är kris, och då vill vi helst tala vårt modersmål. Satsa på telefonservicen och receptionen inom hälsovården, menade Johanna Lindholm. Man har kommit fram till att den allra första kontakten är väldigt viktig för upplevelsen.

Docent Camilla Lindholm från Helsingfors universitet talade om kommunikationen mellan patient, vårdpersonal och närstående. Lindholm har forskat i språkliga utmaningar på vårdhem. Trots att sjukvårdspersonal och patient talar samma modersmål kan det ändå uppstå problem i kommunikationen. Förutom att patienten kan ha dålig hörsel kan även andra störande element förekomma, till exempel om vårdpersonalen använder ord som är främmande för patienten eller om skötaren har ett annat uttal än patienten är van vid. Minnessjukdom kan också påverka språket. Alla dessa faktorer tillsammans gör att kommunikationen fungerar ofullständigt, och det blir svårt att producera och förstå tal.

De första tecknen på minnessjukdom kan vara att det blir svårt att hitta abstrakta ord, sedan försvinner orden för mer konkreta företeelser, och patienten kan börja överanvända enkla ord som t.ex. sak. Humor och ironi kan också vara svåra att uppfatta. Patienten kan ha svårigheter att följa ett samtal bland annat om det händer mycket samtidigt i rummet (skötaren går omkring och plockar och pratar med patienten på samma gång, flera personer pratar på en gång och så vidare). Vårdaren kanske har ett annat modersmål och har därigenom ett annorlunda uttal, en annan kulturell bakgrund, kanske en annan dialekt.

Språket hos en person med minnesstörning blir ofta utarmat. De så kallade fasta uttrycken stannar ofta längst kvar i minnet, som sångtexter, rim och ramsor. Icke-modersmålstalare har svårt att förstå de fasta uttrycken och det här försvårar kommunikationen ytterligare.

Patienterna känner sig tryggare om de får några ord på svenska, kanske bara ett ”God natt!”. Många användbara fraser finns i boken ”Jag är här för dig”, en finsk-svensk ordlista för vårdare som Folktinget gett ut.

 

Artikeln uppdaterades 25.4.2018 då en bruten länk till den finsk-svenska ordlistan för vårdare togs bort.

Pia Westerberg