I en färsk doktorsavhandling vid Åbo universitet visar Eeva-Liisa Nyqvist att finskspråkiga svenskinlärare lär sig de svenska substantivformerna i en viss logisk ordning, men att skolorna och läroböckerna inte följer denna naturliga inlärningsgång.

Alla språk i världen har species, dvs. kan uttrycka bestämdhet, men ca 1/3 anger den morfologiskt, dvs. med artiklar eller ändelser eller kanske med båda. Bara 8 procent av språken har både obestämd och bestämd artikel. Svenskan är alltså lite ovanlig, och kanske komplicerad att lära sig på just den här punkten.

När finskspråkiga lär sig svenska tillägnar de sig först de former som saknar bestämdhetsändelse och artiklar (t.ex. åka buss, min bok, hundar). Efter detta lär de sig bestämd form singularis (hunden) och till sist obestämd form singularis (en hund) och bestämd form pluralis (hundarna).

– Att bestämd form singularis är lättare än obestämd form singularis för finskspråkiga kan förklaras med finskans gynnsamma påverkan: finskspråkiga är vana vid böjda ord i sitt modersmål. Den obestämda singularformen som innehåller en artikel är däremot svår, eftersom standardfinskan inte innehåller artiklar, berättar Eeva-Liisa Nyqvist.

Undervisningsordningen i de läromedel som Nyqvists informanter använt avviker kraftigt från den inlärningsordning som upptäckts i undersökningen.

– Jag är ingen motivationsforskare, men att börja med något som är väldigt svårt att lära sig kan inte vara bra för elevernas motivation, säger Nyqvist.

Substantivets form behandlas först i samband med possessiva pronomen och genitivuttryck. Detta är enligt Nyqvist motiverat, eftersom det handlar om lätta och vanliga uttryck. Det svåra obestämd form singularis behandlas dock före det lättare bestämd form singularis.

Däremot behandlas alla pluralformer på en gång, trots att obestämd form pluralis är mycket lätt, medan bestämd form pluralis är mycket svår. Bestämdhet och artikelbruk behandlas över huvud taget mycket lite i läromedlen. De regler som inlärare får i skolgrammatikor är bara delvis fungerande (t.ex. ”Använd bestämd form när substantivet nämns för andra gången”) och grammatikövningarna är ofta mycket mekaniska.

Enligt Nyqvist borde läromedlen bygga mer på det verkliga språkbruket: bestämd form singularis är i språkbruket vanligare än obestämd form singularis, eftersom kommunikationen vanligen handlar om bekanta saker och företeelser. Därför borde man även lära ut bestämd form först.

– Bestämd form är också i läromedelstexterna vanligare än obestämd form, varför undervisningsordningen kolliderar även med de texter som inlärare har läst. Fenomenet bestämdhet borde också behandlas grundligare. – Det är sant att ”bestämd form används när något nämns för andra gången”, men i praktiken är det ovanligt att repetera samma substantiv flera gånger. I verkligheten används bestämd form oftast när man talar om något allmänt känt eller om något som ingår i talsituationen, påpekar Nyqvist.

I undersökningen deltog 67 grundskolelever som läste B-svenska. Samma elever följdes under årskurserna 7–9. Materialet består av sex korta uppsatser och tre inspelade bildbeskrivningar per elev. Avhandlingen Species och artikelbruk i finskspråkiga grundskolelevers inlärarsvenska. En longitudinell undersökning i årskurserna 7–9 är en del av forskningsprojektet På väg mot kommunikativ kompetens: tillägnandet av svenskans struktur hos finska inlärare.

Avhandlingen finns tillgänglig i Åbo universitets elektroniska publikationsarkiv.