Stereotyper har förföljt mig ganska länge nu, kanske ända sedan jag började studera folkloristik i början på 1990-talet, egentligen. Det känns som om jag inte skulle bli fri från dem på ett bra tag heller, så pass ofta har jag i min forskning sysslat med frågor om finlandssvensk identitet. Nämn finlandssvensk identitet och stereotyperna poppar upp värre än popcorn på Tivoli i Köpenhamn.
En grupp svenskspråkiga lingvister vid Vasa universitet listade i en debattartikel i Vasabladet några av stereotyperna. Inlägget diskuterade på ett ”typiskt finlandssvenskt”, självironiskt sätt stereotypier, stämplanden av finlandssvenskar som ”svenska talande bättre folk”, huggormar, gökungar, ankor, Muminfigurer. Det ironiska uttrycket ”svenska talande bättre folk” har jag själv funderat över i ett par års tid nu, ett av de roligaste forskningsämnen man kan tänka sig, dels för att det – kanske lite märkligt enligt någon – används så ofta i den aktuella samhällsdebatten, dels för att det ironiska uttrycket är så komplicerat på många sätt, så svårt att komma åt analytiskt.
En plats där jag hittade en uppsjö stereotyper om det finlandssvenska var i en artikel i den finska månadstidningen Image, en tidning med urban och ungdomlig prägel.
I en artikel av journalisten och varumärkesforskaren Katja Lindroos, tecknades en bild av finlandssvenskheten som tedde sig, ja, något märklig, för att inte säga olustig. Hon beskrev finlandssvenskarna som det festande folket, men tillade att det nog snart är slut med festandet.
Att skribenten hade levt nära det finlandssvenska avslöjade sig som en stark känslomässig laddning av texten, något hon kunde uttrycka så här: ”Här bland Gripenbergare och Adlercreutzare ljusnar det till sist. Jag är en finlandssvensk nobody.” Temat det festande folket återkom på en illustration till artikeln: några finlandssvenskar i burberrykläder, en av dem med tennisracket under armen. En ung kvinna i bildens ytterkant vänder med en arg min ryggen åt sällskapet, en figur som kunde vara artikelförfattaren.
Stereotyperna skapar här en socialt, kulturellt och ekonomiskt mycket snäv bild av finlandssvenskarna. Både de lågkulturella, de regionalt diversifierade och även de globalt och mångkulturellt inriktade formerna av finlandssvenskhet försvinner.
När jag själv för ganska så länge sedan funderade över finlandssvenska identiteter hamnade jag snabbt i ett fält av – stereotyper. I min gamla text ”finlandssvenska identiteter” hittade jag allt från punschverandan till bedragaren, även seglaren och minkfarmaren, rabulisten och disponenten (hurrarnas speciella favorit!), den arga tanten och avantgardisten inte att förglömma.
Stereotyperna har blivit en del av min vardag, kunde man säga.