Kurt Zilliacus in memoriam
2/2008

Mikael Reuter, Peter Slotte

Peter Slotte

Kurt Zilliacus in memoriam

Kurt Zilliacus, som ledde den svenska verksamheten vid Forskningscentralen för de inhemska språken under centralens första sexton år, avled oväntat i sitt hem i Myrbacka i Vanda på valborgsmässoafton.  Han blev 80 år gammal och var aktiv in i det sista. Kurres frånfälle är en stor förlust för en vid krets av vänner och kolleger här hemma och i de andra nordiska länderna. Så här uttryckte sig en av hans danska vänner när dödsbudet kom: ”Kurre egnede sig nok ikke til at blive en gammel, svagelig mand, så for hans skyld er det måske ikke det værste der kunne hænde. Men sørgeligt er det”.

Vi som hade privilegiet att ha Kurre som chef vet vilken stor roll han spelade för att skapa en god anda på det som då kallades byrån för svenska språket – nu svenska avdelningen – vid Forskningscentralen. Han gav sina medarbetare en stor frihet, men samtidigt ett starkt stöd både i vetenskaplig och i annan verksamhet.

Kurt Zilliacus arbetade i över sextio års tid med de finlandssvenska ortnamnen och dialekterna. Geografiskt hade hans forskning sin tyngdpunkt i Åboland. Hans sista stora arbete var ”Forska i namn” som utkom 2002, och som han privat betecknade som ”texter ur mitt liv”. Artiklarna ger en god belysning av hans livslånga arbete med ortnamnsforskning i alla dess former: insamling, registrering, fältundersökning, grundforskning och tillämpning vid kartläggning och i namnvårdsarbete. Bokens mest omfattande avsnitt gäller namnteori, ett område där han skapade ett genomtänkt och hållbart teoretiskt underlag för den nordiska namnforskningen. Kurre ville ha ordning och reda i sin vetenskap – liksom i allt annat.

Han utgav ren rad namnvetenskapliga arbeten av bestående värde. I debutverket Ortnamnen i Houtskär (1966) tog han avstånd från den då allmänna mer eller mindre mekaniska lexikaliska analysen; i stället byggde han upp en ny syntaktisk-semantisk klassificering av namnlederna. Arbetet har blivit en klassiker. I Sydfinländska skärgårdsnamn (1968) utsträcktes undersökningen till andra delar av den finländska sydkusten. Ortnamnsarbeten av mer lättillgänglig art är Skärgårdsnamn (1989) och Orter och namn i ”Finska skären” (1994), där han sammanfattar några huvudresultat av sitt mångåriga utforskande av våra skärgårdsnamn.

Växelverkan mellan svenskt och finskt i vårt ortnamnsskick var ett återkommande tema i hans forskning. Han initierade ett projekt om lånenamn längs språkgränserna, skrev själv artiklar i ämnet och inspirerade såväl svenska som finska forskare att arbeta vidare på egen hand.

Kurt Zilliacus inledde sin forskarbana som dialektolog. Redan som ung student knöts han till Svenska litteratursällskapets Folkkultursarkiv, där han blev dialektarkivarie 1954. Arbetsuppgifterna var mångahanda: han byggde upp nätet av ortsmeddelare, utarbetade frågebrev och ordnade upp och katalogiserade samlingarna. Under somrarna var han ute på fältarbete för att teckna upp ortnamn och dialekt, framförallt i den åboländska skärgården. Han skrev sin kandidatavhandling om Kimitodialektens ljudlära. Hans största insats som dia­lektupptecknare var djupundersökningen av dialekten i Houtskär, där han arbetade på heltid under femton månader 1957–58. Då hade han sitt högkvarter i Björkö, där han bodde med hustrun Ebba och dottern Henrika. Senare blev Busön i Rosala den centrala punkten i hans sommarliv. I Houtskär samlade han också in socknens ortnamn, vilket småningom ledde till att namnforskningen blev ett förstahandsintresse för honom. I det populärvetenskapliga arbetet Åboländska (1992) fick han tillfälle att återkomma till de åboländska dialekter­na. Boken bygger på de iakttagelser som han under fyrtio års forskningsfärder hade gjort om de olika dialekterna: han beskriver de enskilda målen och försöker att med ledning av de dialektgeografiska förhållandena lämna ett bidrag till diskussionen om hur skärgården en gång fick sin befolkning.

Bland sina nordiska forskarkolleger var Kurt Zilliacus känd inte bara som namnteoretiker utan i högsta grad också som praktiker, nämligen som skeppare på forskningsbåten Rödan. Rödan genomförde ett hundratal forskningsexpeditioner inom triangeln Kotka-Eckerö-Raumo, men den f.d. laxbåten var samtidigt också en flytande namn­vetenskaplig akademi. Här har flera av de ledande nordiska namnforskarna fått en grundläggande utbildning, med praktiskt åskådningsmaterial inom närmaste räckhåll. Också flera av språkvårdarna fick på Rödan lära sig mer om namn och dialekter – kunskaper som har varit till ovärderlig nytta i många sammanhang.

Ombord på Rödan hade Kurre också möjligheter att utveckla sina rika talanger som sällskapsmänniska. Han var den naturliga mittpunkten i sällskapet, mån om besättningens välbefinnande, outtröttligt slagfärdig och ordlekande – men alltid intellektuellt skärpt, sunt skeptisk och kritisk. Också i byhamnarna var Rödan och dess kapten välsedda gäster. Under flera årtiondens sjö- och skärgårdsliv hade Kurre blivit förtrogen med skärgården, skärgårdskulturen och skärgårdsborna. Hans förhållande till byborna var okonstlat och naturligt, vare sig de var informanter eller gäster ombord. Alla trivdes i Kurres sällskap.

Kurre fortsatte att besöka sin gamla arbetsplats också efter pensioneringen. I början hade han ett eget arbetsbord och ett eget projekt – det finlandssvenska namnledsregistret – och arbetade tidvis nästan dagligen med sina gamla kolleger, till ömsesidig glädje och nytta. Under senare år var besöken glesare, men alltid lika uppskattade. Inte minst när det var fest kunde man räkna med att Kurre ställde upp.

Under de senaste åren återkom Kurre ibland till schlagertexten ”en gång jag seglar i hamn” som han gärna ville ge en djupare mening. Forskningsbåten Rödan gjorde sin sista seglats för länge sedan. Nu har också dess kapten seglat i hamn.

Kurt Zilliacus föddes i Åbo 21.7.1927. Familjen flyttade till Helsingfors 1940, där han blev student 1945, fil.kand. 1953 och fil.lic. 1965. Han tjänstgjorde som dialektarkivarie vid Folkkultursarkivet 1954-66 och som namnarkivarie 1966-76, varefter han blev byråchef vid byrån för svenska språket när Forskningscentralen för de inhemska språken inledde sin verksamhet den 1 mars 1976. Han avgick med pension 1992.

 

Mikael Reuter
Peter Slotte