Lättillgängligt om tillgänglighet
2/2014

Bianca Holmberg

Lättillgängligt om tillgänglighet

Åsa Gustafsson: 10 tips för tillgänglighet. Hur er organisation blir mer lättillgänglig för personer med funktionsnedsättning. SFS och Sensus 2013. 113 sidor.

I motsats till vad titeln kanske säger är boken 10 tips för tillgänglighet. Hur er organisation blir mer tillgänglig för personer med funktionsnedsättning inte alls bara nyttig med tanke på funktionsnedsatta utan många av förslagen och råden underlättar för vem som helst. Bokens syfte är att informera organisationer och föreningar om vad de bör tänka på då de utformar verksamheten för att även personer med funktionsnedsättning ska kunna delta. Till den gruppen räknas, förutom personer med fysiska funktionsnedsättningar, även de som till exempel är allergiska eller har diagnoser av typen adhd och Aspergers syndrom.

Boken är väldigt heltäckande och tar upp allt från hur man gör texter språkligt lättillgängliga till hur man ser till att alla får komma till tals på ett styrelsemöte eller vad man ska tänka på när man ordnar en gemensam aktivitet inom organisationen. Råden är i de flesta fall mycket konkreta och användbara. Avsnittet som handlar om att skriva mer lättillgängliga texter skulle vilken organisation som helst från lokala fotbollsklubbar till statliga myndigheter ha stor nytta av att läsa.

Anvisningarna påminner ganska mycket om dem som även gäller inom (nyhets)journalistiken: skriv det viktigaste först, använd rak ordföljd, skriv korta meningar, undvik passiv och så vidare. I många fall handlar det om ganska enkla förändringar som har väldigt stor betydelse för om en text uppfattas som lättillgänglig, intressant och personlig eller tung, ointressant och byråkratisk.

Boken tipsar också om hur verksamheten kan utformas så den passar människor med olika slag av funktionshinder och även gagnar andra.  Det finns säkert fler än en styrelseordförande som kunde göra sina styrelsemedlemmar tjänsten att på förhand sätta in en sluttid för mötet och planera in pauser med jämna mellanrum. Det är knappast bara de som lider av adhd som tappar koncentrationen när mötet drar ut på tiden och syret tar slut i rummet. Boken hoppar inte heller över det sociala planet utan tipsar om hur en förening kan bli mer inkluderande på det här området.

En del av råden är väldigt enkla att åtgärda och dit hör till exempel de som handlar om allergier och specialdieter. Att undvika att servera nötter och citrusfrukter som snacks och att på förhand be folk undvika starka parfymer hör till dem. Det är väldigt bra att boken tar upp sådana här ”småsaker”, då de kan ha stor betydelse för dem det gäller. Andra förslag innebär större investeringar och då tänker jag spontant att det kan vara svårt för mindre eller fattigare organisationer och föreningar att leva upp till råden även om de skulle vilja. Att installera en rullstolsramp eller en hiss är kanske inte alltid så enkelt.

Ett råd som jag inte tyckte tjänade sitt syfte var att skriva ”en” i stället för ”man”. Meningar som ”… ibland kan det vara svårt att veta hur en ska börja” störde åtminstone min läsning och jag tvivlar på att det gör en text tillgängligare. Det andra rådet jag funderade över nödvändigheten av var att författarna föreslår en pronomenrunda då alla deltagare i en samling får säga om de vill bli kallade för han, hon, hen eller något annat. I och för sig kan det hända att frågan blir mer aktuell i takt med att användningen av andra pronomen än han och hon ökar.

Ett stort plus är att boken ger ett förslag till handlingsplan – gör en nulägesanalys, planera och visionera, följ upp och utvärdera. Den innehåller förslag till enkätfrågor och utvärderingar som man kan utgå ifrån om man vill inleda arbetet med att göra sin förening mer lättillgänglig. De flesta av dem är lätta att förstå sig på, men tillgänglighetsanalysen som författarna föreslår är rörig på grund av den oklara poängskalan i testet.

Formatet är mycket överskådligt och följer sina egna råd för hur man gör en text lättläst. Pappret är matt, naturvitt och tillräckligt tjockt, textsnittet lättläst och layouten luftig. Språket är enkelt och sammanfattningarna i slutet av varje kapitel tjänar sitt syfte. Tyvärr ser boken mycket tråkigare ut än den är. Pärmen lockar inte till läsning utan påminner om en torr avhandling. Här är jag rädd att strävan efter tillgänglighet kan få motsatt effekt och avskräcka läsare som är vana vid flashiga och lockande böcker.

Jag tror att både föreningar, organisationer och arbetsplatser kan vinna på att bortse från bokens utseende och ge den en chans. Det kan vara nyttigt för vem som helst att se hur man kan göra livet lättare för andra. Om boken får läsaren att öppna ögonen och tänka till en extra gång, då har den uppnått sitt syfte. Dessutom tjänar varje sammanslutning på att skapa sig ett positivt och välkomnande rykte.

Bianca Holmberg
Skribenten är praktikant på Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken.