Ledare
1/2013

Charlotta af Hällström-Reijonen

Ledare

Regeringen Katainen har initierat och godkänt en nationalspråksstrategi, vars främsta syfte är att trygga livskraften hos de båda nationalspråken i Finland, finska och svenska. Språklagen är tidsenlig, men det brister i tillämpningen, säger man i strategin. En stor del av bristerna gäller svenskan, eftersom svenskan ofta är i underläge. Men även finskan behandlas i strategin.

I strategin konstateras att språkens livskraft är förknippad med hur mycket språken används, och att det är samhällets uppgift att skapa förutsättningar för att de används. Man vill skapa ett positivare attitydklimat till båda nationalspråken, skingra missuppfattningar, hålla nationalspråken synliga i samhället, öka samexistensen mellan finskan och svenskan, möjliggöra tidiga språkkontakter och språkmöten samt öka språkkunskaperna.

I strategin föreslås en rad åtgärder som på lång sikt ska bidra till att uppnå målet. Språkbadspedagogiken får starkt stöd i strategin. Bra så. Med tanke på att man understryker samexistens, tidiga språkkontakter och ökade språkkunskaper, hade man kanske kunnat tänka sig att nationalspråksstrategin också skulle tala för tvåspråkiga skolor. Men de tvåspråkiga skolorna nämns inte alls i strategin. Eller är det de som avses då man talar om att utreda olika modeller för skolsystemet som kunde förbättra förutsättningarna att lära sig båda nationalspråken och stärka samarbetet mellan svensk- och finskspråkiga skolor och utbytet av lärare och elever?

Vissa politiker har försökt reda ut vad svenskan kostar för Finland. Och om man ser allting med ekonomiska glasögon, vilket vi ofta gör i dagens samhälle, kan det kanske vara svårt att förstå nyttan av två nationalspråk.  Men i strategin slås fast att de grundläggande fri- och rättigheterna (t.ex. rätten till eget språk och kultur, rösträtt, religionsfrihet och frihet inför lagen) kostar, och ska få kosta. Samtidigt pekar man på besparingar som tvåspråkigheten kan innebära. Inte bara ekonomiska, utan även andra fördelar lyfts fram, både samhälleligt och individuellt.

Vissa missförstånd utreds i strategin. Exempelvis understryker man att språk inte ska ställas mot varandra i utbildningen. Det att man lär sig ett språk (t.ex. svenska) hindrar inte att man kan lära sig ett annat (t.ex. ryska). Att strategin förklarar bakgrunden till Ålands särställning och de svenska kvoterna på universiteten fyller också ett klart behov.

Nationalspråksstrategin är ett viktigt ställningstagande från regeringen Katainen. Vi får hoppas att den inte rivs upp av nästa regering, för det som behövs är långsiktighet. Jag citerar strategin: ”En långsiktig strategi för två livskraftiga nationalspråk begränsas emellertid inte till en regeringsperiod. Utveckling och förändring är kontinuerliga. Därför kan tiden för nya åtgärder infalla inom ännu odefinierbar tid. I ett föränderligt samhälle är det ofta svårt att avgöra hurdana omständigheter och lösningar som på lång sikt har en effekt på nationalspråkens livskraftighet i framtiden.”

Charlotta af Hällström-Reijonen
Skribenten är chefredaktör för Språkbruk.