Vi är mitt inne i en ovanlig språkhistorisk process. Det är första gången sedan väldigt långt bak i tiden som vi får ett nytt pronomen, nämligen hen. Det här är en minst lika stor händelse som när stavningen ändrades 1906, eller när vi slopade verbens pluralformer på 1940-talet eller som du-reformen på 1970-talet.

Att frågan om hen är mycket laddad i Sverige (mer än i Finland) fick vi åter en gång se när det blev debattstorm efter att DN:s chefredaktör meddelat att hen inte ska användas i nyhets- och reportagetexter i DN. Nyheten blev uppförstorad och vinklad, och har rentav kallats tidningsanka, eftersom rekommendationen faktiskt bara gäller nyhetstext. DN:s linje avviker alltså inte stort från andra mediers och inte heller från mediespråkvårdens, om anser att man i tidningarna kan använda hen i vissa sammanhang, men att man inte i nyhetstext aktivt ska ersätta han eller hon med hen.

Det finns tre aspekter på pronomenet hen. För det första handlar det om att man vill förenkla språkbruket och ha ett könsneutralt pronomen för att slippa skriva han/hon, hon eller han eller ta ställning till om den man skriver om är en man eller en kvinna. För det andra är det en sexualpolitisk fråga, där hen används för att undvika eller rentav motarbeta en traditionell binär könsuppdelning. För det tredje är det en jämställdhetsfråga, där man tänker sig att användningen av hen bidrar till ökad jämställdhet i samhället.

Språkvården ger flera alternativa lösningar på den första aspekten, hur man undviker han/hon. Användningen av hen är en lösning.

Den sexualpolitiska aspekten handlar till en del om hur man språkligt respekterar sina medmänniskor. Vill någon bli niad eller kallad professorn ska man göra det. Det kallas artighet. Vill någon kallas Pelle i stället för Per eller Patricia ska man göra det. Det kallas vänlighet. Om man känner till att en person vill kallas hen för att det passar hens genusidentitet bättre än de traditionella alternativen han eller hon, ska man göra det. Det kallas mänsklighet.

Frågan är om användningen av hen kommer att leda till ökad jämställdhet. Jag betvivlar att det är så enkelt, i så fall vore väl världen mycket mer jämställd än vad den är, eftersom majoriteten av världens språk har könsneutrala pronomen (i Finland både finskan och samiskan). Till en början kan det ha en inverkan på oss som talar svenska, så länge som hen aktualiserar genusmedvetenhet mera än den eller han/hon. Och förmodligen är det också ett tecken på en allmän strävan efter ökad jämställdhet att hen nu börjar användas allt mer.

Jag tycker alltså att hen gott kan användas, men trots det blir inte våra traditionella hon och han överflödiga. Vi som lever med finskan vid vår sida vet ju att det visserligen ofta är praktiskt att använda det könsneutrala hän men också att det kan vara opraktiskt att inte med ett enkelt pronomen kunna visa om det är en man eller en kvinna som avses. Länge leve han och hon, alltså.

Och hur böjs då hen? Jo, helt enkelt: hen, hen, hens. Alltså Hen (han, hon) är min vän. Jag tycker om hen (honom, henne). Jag uppskattar hens (hans, hennes) humor.

Mycket har hänt under de senaste åren. Jag vill påstå att vi nu är redo för pronomenet hen och att det så småningom kommer att bli en naturlig del av svenskan, kanske vid sidan av den som könsneutralt pronomen.

Med hen berikar vi språket, eftersom vi med hen får ytterligare en möjlighet i valet av personliga pronomen. Det är jag glad för.