Ledare
2/2014

Charlotta af Hällström-Reijonen

Ledare

Jag upplever diskussionen om den obligatoriska svenskundervisningen i de finska skolorna som mycket olustig. En av orsakerna till det är att många som uttalar sig inte alls har skolelevernas eller språkundervisningens bästa för sina ögon, utan att det främsta syftet är att undergräva svenskans position i Finland. Därför är det svårt att som förespråkare för ett tvåspråkigt Finland ställa sig på den sida som talar för ett slopande av den obligatoriska svenskan.

Visst finns det ju en poäng i att precis varje finländare inte behöver kunna så mycket svenska, och att frivillighet kunde göra intresset större. Men samtidigt visar erfarenheterna att många elever tenderar att läsa så få ämnen och försöka komma så lätt undan som möjligt. Tendensen är att engelska är det enda främmande språk som man verkligen lär sig i finska skolor i dag. Att göra svenskan frivillig kommer knappast att öka intresset för ryska, tyska, franska, spanska eller kinesiska särskilt mycket.

Svenskan blev obligatorisk för alla elever när grundskolan infördes på 1970-talet. Ett syfte med grundskolan var att öka jämlikheten i samhället, och där passade den obligatoriska svenskundervisningen bra. När alla hade en chans att lära sig svenska, var också chanserna till kvalificerat arbete jämnare. Tidigare hade den övre medelklassens barn fått lära sig svenska och mycket annat i läroverken, medan arbetarklassens barn fick lära sig betydligt mindre i folkskolan, om man förenklar en aning.

Dagens elever får alla gå i grundskola, även om det är på lite olika villkor, beroende på om man bor i en stor eller en liten, en rik eller en fattig kommun. Om svenskan blir frivillig kommer skillnaderna mellan skolorna att öka. Elever i små skolor som i framtiden vill läsa svenska kan få svårt att göra det om undervisningsgrupperna inte blir tillräckligt stora.

Valfrihet är ett vackert ord som passar dagens individualism, men är valfrihet alltid rättvist? Är det verkligen rättvist att låta t.ex. en tonårspojke begränsa sina chanser i framtiden genom att låta honom välja det som just då känns lättast och välja bort det som känns jobbigt?

Frivillig svenska skulle gagna de ambitiösa elever som förstår att utnyttja möjligheten att få lära sig ett extra språk, särskilt dem som går i stora skolor. De som – frivilligt eller ofrivilligt – blir utan undervisning missgynnas.

Hela frågan om obligatorisk svenskundervisning skulle inte vara ett större problem än frågan om obligatorisk undervisning i andra ämnen, om det inte redan i ett par decennier hade propagerats med kraft mot ”tvångssvenskan”. Att det över huvud taget fortfarande finns barn i de finska skolorna som vill läsa svenska är nästan ett under, med tanke på hur intensivt argumenten mot svenskan har förts fram.

Under hösten kommer riksdagen att besluta om den obligatoriska svenskundervisningens framtid. Jag hoppas riksdagsledamöterna då tänker på den effekt beslutet kan komma att få. Kommer det att innebära att man på sikt blir tvungen att skriva om grundlagen och språklagen? Vad händer med det nordiska samarbetet och den finländska handeln? Hur passar ett slopande ihop med EU:s mål att ge alla medborgare förmågan att använda 1+2 språk (förstaspråket och två andra språk)? Vad händer med jämlikheten för eleverna? Och slutligen: vems ärenden går man egentligen?

Charlotta af Hällström-Reijonen
chefredaktör för Språkbruk

Charlotta af Hällström-Reijonen