Makten och managementiskan
1/2014

Alf Rehn

Makten och managementiskan

Management – bara ordet. Ett mångdubbelt lånat ord, först från italienskans maneggiare (från latinets manus) till franskans mesnagement som blev ménagement som blev engelskans management. I dag, ett ord som man en helt vanlig dag kan stöta på i vardaglig svenska, i såväl dagstidningar som diskussioner över kaffet. Ett av de där typiska uttrycken för svengelska, eller annars bara engelskans globalisering, men också ett ord som verkar föra med sig en mängd andra ord, begrepp, sätt att tänka. 

För management är inte bara ett ord, utan ett språk. Inte ett komplett språk, för all del, men nog en logik och ett sätt att se på världen som får en stor del av sin makt från sitt språkbruk, sin kontroll över hur diskurser utnyttjas. Man gör sig ofta lustig över den mängd till synes tomma fraser och fåniga begrepp som överöser en när det talas managementiska – det är win-win, blå oceaner, att vara ”committad” och så vidare. Visst, lite tål det att skrattas åt, men samtidigt är detta ett språk som varit oerhört bra på att sprida sig, på att ta plats, på att till och med konkurrera ut alternativa sätt att uttrycka sig.

Så samtidigt som vi skrattande spelar management bullshit bingo så har både dagiset och ålderdomshemmet antagit en ny strategi för att maximera värdeproduktionen i kundgränssnittet. Medan vi flinar står män i kostym och förklarar tålmodigt men bestämt på flytande managementiska varför det nu är absolut nödvändigt att sänka minimilönerna, eftersom exportföretagens strategi-implementering är beroende av vår flexibilitet i en allt mer globaliserad konkurrens. Annars väntar rightsizing, och det vill vi väl ändå inte? Tänkte väl det.

Managementiskan, och dess aningen gråare kusin ekonomiskan, är framför allt ett sätt att utöva makt. Det kan låta tomt och ytligt, men samtidigt bär språket med sig ett förtäckt hot om att man med detta, och endast med detta, kan tygla dolda, stora krafter som gemene man blott kan ana. Vi skrattar, visst, men vi räds det som gömmer sig bakom de lustiga orden. Det är också ett slipprigt språk, ett som aldrig säger saker rakt ut, utan som bygger på vaga hänvisningar och onåbara mål. 

Detta är typiskt för hur makt, riktig makt fungerar. Den burdusa makten, den hårt förtryckande makten, är lätt att se och därmed också lätt att attackera. Men makt som kommer i form av ett språk, en diskurs, är också mycket svårare att angripa. Visst kan den skrattas åt, men måhända är det just detta skrattande och den därmed antydda ofarligheten i det hela som är det riktiga beviset på just hur kraftfull denna managementiska har blivit. Eller som vi i branschen brukar säga: Det är ju ändå bottom-line som gäller.

Alf Rehn
Skribenten är professor i företagsekonomi, men annars relativt trevlig.

I denna tidskrift: 1/2014