Frågan om tvåspråkiga skolors vara eller icke-vara har varit ett hett diskussionsämne de senaste åren. Ändå har det saknats en klar definition av vad som egentligen avses med tvåspråkiga skolor. Dels har parterna talat förbi varandra, dels har fördelarna och riskerna betonats med olika argument och från helt olika utgångspunkter.

På individnivå skulle en tvåspråkig skola, där undervisningen sker både på svenska och på finska och där elevunderlaget består av både svenskspråkiga, tvåspråkiga och finskspråkiga barn, sannolikt ha flera fördelar än nackdelar, säger professor em. Marketta Sundman. I den nya utredningen återger Marketta Sundman de senaste årens debatt på finskt och svenskt håll, hon beskriver och definierar begreppet tvåspråkiga skolor utgående från erfarenheter i olika länder, diskuterar språkets betydelse för elevernas kognitiva förmåga och behandlar förutsättningslöst för- och nackdelar med tvåspråkiga skolor. Frågeställningen betraktas ur tre gruppers perspektiv: de finskspråkigas, de svenskspråkigas och de tvåspråkigas. Rapporten består av en svensk del och en finsk del.

Dessutom beaktas att förutsättningarna för välfungerande tvåspråkiga skolor är olika beroende på om en eventuell skola placeras i en ”svenskspråkig glesbygd”, som till exempel i huvudstadsregionen där de svenskspråkiga utgör en minoritet, eller i ett område där båda språken talas allmänt i det omgivande samhället.

Utgivningen av Magmas rapporter lockar ofta många åhörare, så också denna gång när rapporten diskuterades inför ett fullsatt auditorium. Tre personer kommenterade rapporten efter Sundmans presentation. Matti Kalliokoski, chef på Helsingin Sanomats ledarredaktion, tycker svenskan inte syns längre i det finländska samhället, och menade bl.a. att det var väldigt synd att finlandssvenskarna fick en egen tv-kanal för snart femton år sedan; nu syns inte finlandssvenskarna just alls i den finska vardagen. Ett program som Strömsö som ses av många finskspråkiga räddar tyvärr inte situationen, menade Kalliokoski.

Riksdagsledamot Christina Gestrin (SFP) var rätt kritisk till tvåspråkiga skolor, och tyckte att en tvåspråkig skola kan urholka den svenska identiteten. Hon menade också att tvåspråkiga inte nödvändigtvis behöver svensk service, och hur går det med den svenska servicen då? Utbildningsrådet Anna-Kaisa Mustaparta från Utbildningsstyrelsen tyckte å sin sida att en enspråkig identitet känns väldigt förlegad i dag när de flesta behärskar fler än ett språk och många har en mångspråkig identitet.

Många i publiken tycktes vara överens om att det vore värt att pröva på en tvåspråkig skola i stil med Deutsche Schule eller Franska skolan i Helsingfors. Det finns absolut inget att förlora om man satsar på en dylik skola och ser vad en sådan skola skulle kunna göra.

I slutet av januari, ett par månader efter Magmaseminariet, lämnade fullmäktigeledamoten Marcus Rantala (SFP) in en motion till Helsingfors stadsstyrelse om att man borde utreda möjligheterna att grunda en tvåspråkig nordisk skola i Helsingfors. Fullmäktigemotionen undertecknades också av andra partiers fullmäktigemedlemmar.

Den nordiska skolan skulle vara en del av det finska skolväsendet, vilket innebär att skolans officiella språk är finska. Undervisningen skulle ske både på finska och svenska, och eleverna skulle få möjlighet att också bekanta sig med de övriga nordiska språken och kulturerna.