Människans språkförmåga och språkliga oförmågor
4/2002

Sandra Bernas

Människans språkförmåga och språkliga oförmågor

Har du undrat över om människans språkförmåga är medfödd eller helt inlärd, och om (och i så fall, varför) den är förbehållen just människan? Finns det något fog för påståendet att man aldrig kan lära sig ett språk fullständigt om man inte lär sig det som barn? Hur går det till när vi läser – och dessutom förstår det vi läser? Och vad innebär utvecklingsdyslexi, dysgrafi och fonemisk felsägning eller andra liknande störningar i språkbruket som vi språkbrukare kan drabbas av?

Den som söker svar på grundläggande frågor inom språkpsykologins olika områden kan ha nytta av att läsa Dariush Araïs Språkpsykologi, som ger en introduktion till de mest centrala begreppen både inom lingvistiken och språkpsykologin. Författaren presenterar bland annat de processer som är involverade i människans ordproduktion och språkförståelse. De gåtfulla läs- och skrivsvårigheter som är till hinder för en del läsande och skrivande människor behandlas också, samt den viktiga relationen mellan språk och tänkande.

En introduktionsbok kan aldrig bli uttömmande, men den oinvigde läsaren ges i den en inblick i ett forskningsfält som ligger till grund för allt utarbetande av framgångsrika metoder för språkinlärning, specialundervisning och rehabilitering vid hjärnskador. Hos en lekman på det språkpsykologiska området väcks nyfikenheten när man läser om fall som den 13-åriga Genie som på 1970-talet räddades från en fruktansvärd tillvaro i sitt hem i Kalifornien, där hon i hela sitt liv hållits inlåst och fastkedjad och berövats från all tänkbar mänsklig kontakt och språklig stimuli. Hur lär man en sådan underutvecklad människa ett språk och att överhuvudtaget förstå mänsklig kommunikation?


Dariush Araï: Språkpsykologi. Studentlitteratur, Lund 2002. ISBN 91-44-04098-9, 120 s.

Sandra Bernas