Metaforer och metaforkrockar
3/2018

Monica Äikäs

Metaforer och metaforkrockar

En stor del av de uttryck vi dagligen använder är metaforer. Ofta följer metaforerna ett slags logik, men det händer också att de krockar och ger upphov till metaforisk inkonsekvens.

Metaforer definieras i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO) som ’uttryck som används om något som liknar det som uttrycket egentligen står för’. Vi använder metaforer när vi kallar kamelen öknens skepp och när vi talar om en het diskussion i betydelsen ’en livlig diskussion’. Det är lätt att tänka på metaforer som enstaka mer eller mindre poetiska bilder, men i själva verket är de något som genomsyrar allt språk. Att använda metaforer är att låta en sak symbolisera en annan, och detta är en grundläggande egenskap hos mänskligt språk över huvud taget. Språket är ju ett symbolsystem där ljudsekvenser eller bokstavskombinationer representerar innehåll.

Vi är inte medvetna om att en stor del av de ord vi dagligen använder ursprungligen är metaforer.

Vi är inte medvetna om att en stor del av de ord vi dagligen använder ursprungligen är metaforer. Det gäller i synnerhet abstrakta ord som ofta är metaforiskt bildade av konkreta ord. Det vanliga adverbet bara ’endast’ är till exempel troligen en form av adjektivet bar ’blottad, naken’ och substantivet lystmäte är en sammansättning av lust och mat. Vi tänker inte heller på att vi använder metaforer när vi säger att klockan går, att vi känner oss slutkörda, att vi ser fram emot någonting eller att något är inne när det är modernt.

Den här artikeln bygger på böckerna Metaphors we live by av George Lakoff och Mark Johnson samt Metaforer – från vetenskap till psykoterapeutiska verktyg av Niklas Törneke.

Konceptuella metaforer

Metaphors we live by är en banbrytande bok från 1980 där lingvisten George Lakoff och filosofen Mark Johnson hävdar att metaforer inte endast är utmärkande för språket utan att vårt begreppssystem till stor del är metaforiskt till sin natur och att våra tankeprocesser i hög grad är metaforiska. Lakoff och Johnson talar om konceptuella metaforer (conceptual metaphors), ett slags metaforiska begrepp i vårt medvetande som ligger till grund för vårt sätt att tänka och agera och som också är utgångspunkten för de språkliga metaforerna. De konceptuella metaforerna är ett slags underliggande strukturer. En konceptuell metafor är till exempel tid är pengar, som har gett upphov till uttryck som slösa med tid, spara tid, spendera tid, ha tid kvar, hushålla med sin tid och så vidare. Ofta återfinns samma konceptuella metaforer i flera språk och kulturer. Därför passar Lakoffs och Johnsons resonemang kring engelska metaforer ofta väl in också på svenskans metaforer.

Orienterande metaforer

En grupp bland Lakoffs och Johnsons konceptuella metaforer är de orienterande metaforerna (orientational metaphors), begrepp som baserar sig på rumsliga förhållanden: uppner, inut och så vidare. Dessa metaforer har att göra med hur vi uppfattar vår kropp i rumsligt hänseende och hur vi orienterar oss i den fysiska omgivningen. De är rotade i den fysiska och kulturella erfarenheten, och de går igen i många kulturer och språk. Viktiga konceptuella metaforer av detta slag är upp är bra och motsatsen ner är dåligt. Det är dessa begrepp som ligger bakom uttryck som hon har en hög moral; det går uppåt respektive han har låg självkänsla; verksamheten ligger nere. Begreppen ligger också bakom gester som tummen upp och tummen ner.

Som specialfall av den konceptuella metaforen upp är bra nämner Lakoff och Johnson hälsa är upp och lycka är upp. Exempel: hon är i toppform; jag känner mig uppåt; det var hans högsta lycka. Exempel på motsatsen är jag känner mig nere; sjunka ner i depression; smitta ner någon. Den fysiska bakgrunden är här enligt Lakoff och Johnson att vi står upprätta när vi är friska (han är på fötter igen) och rätar på oss när vi är lyckliga men ligger ner när vi är sjuka och sjunker ihop när vi är deprimerade. Liknande konceptuella metaforer är upp är mer och ner är mindre med exempel som ha hög/låg lön; skruva upp/ner värmen. Dessa begrepp bygger på att en större mängd av någonting bildar en högre hög eller, när det gäller vätska, når en fysiskt högre nivå än en mindre mängd.

Krockande metaforer

En kulturs konceptuella metaforer, som bygger på kulturens värden, passar oftast ihop med varandra på ett systematiskt sätt. I allmänhet passar till exempel upp är bra ihop med upp är mer. Det är i allmänhet bra om lönen stiger och dåligt om lönen sjunker. Det finns dock fall där det uppstår en konflikt. Säger vi till exempel dödssiffran stiger efter jordbävningen är det inte fråga om något positivt trots att riktningen (stiger) är uppåt. Det är snarare fråga om mängd, alltså upp är mer. Enligt Lakoff och Johnson är det en allmän trend att upp är mer kör över upp är bra eftersom upp är mer är tydligare förankrat i den fysiska erfarenheten.

Uppförsbacke och nedförsbacke

En gång råkade jag själv ut för en metaforkrock, ett intressant fall av metaforisk inkonsekvens i svenskan. I en tidningstext läste jag följande mening: Angela Merkels kristdemokratiska parti har uppförsbacke i opinionen. Jag var osäker på hur uttrycket ha uppförsbacke skulle tolkas. Spontant tyckte jag att innebörden borde vara positiv eftersom riktningen uppåt i allmänhet anger något positivt: jag känner mig uppåt; det går uppåt. Men jag visste ju att det inte gick bra för Merkels parti, och när jag kollade i ordböckerna fick jag bekräftelse på att ha/vara i uppförsbacke de facto används bildligt för att beteckna ’ansträngande eller ogynnsamma förhållanden o.d.’ (Svenska Akademiens ordbok). Ordboken ger bland annat exemplet Jag jobbade i uppförsbacke under hela (tennis)matchen. Det är alltså definitivt inte fråga om något positivt.

Riktningen nedåt anger i allmänhet något negativt, och ordet nedförsbacke används mycket riktigt ’bildligt i uttryck för motgångar etc.’

Hur förhåller det sig då med uttrycket nedförsbacke? Riktningen nedåt anger i allmänhet något negativt, och ordet nedförsbacke används mycket riktigt ’bildligt i uttryck för motgångar etc.’: laget verkade vara i brant nedförsbacke (SO). Även ordet utförsbacke används ’bildligt i uttryck för negativ utveckling e.d.’: ett lag som befinner sig i utförsbacke (SO). Kanske skulle det rent av gå att ersätta uppförsbacke i den tidningstext jag läste med nedförsbacke eller utförsbacke: Angela Merkels kristdemokratiska parti har nedförsbacke/utförsbacke i opinionen.

Många metaforer bygger på principen ”upp är bra”, men när ordet uppförsbacke används metaforiskt är det i betydelsen ”uppåt är ansträngande”.

Kuva: Pixabay

Både uppförsbacke och nedförsbacke har alltså en negativ innebörd i metaforiska uttryck. Här är det något som krockar åtminstone i mitt medvetande. När metaforer krockar ska orsaken enligt Lakoff och Johnson sökas i den fysiska erfarenhet som ligger bakom dem. Vår fysiska erfarenhet av uppförsbackar är naturligtvis att de är ansträngande. Därför måste förklaringen till metaforkrocken vara att den konceptuella metafor som ligger bakom ha uppförsbacke inte är upp är bra utan snarast uppåt är ansträngande (hon släpade sig upp för trapporna). Uppåt är ansträngande kör alltså över upp är bra.

Det kan påpekas att satser där ordet uppförsbacke används bildligt med negativ innebörd inte alltid är fullt så förvirrande som den jag läste. Det kan nämligen finnas något i satsen som avslöjar att tanken är negativ, som verbet kämpar i följande exempel: personalen på sjukhuset kämpar i ständig uppförsbacke (exemplet taget ur Svenskt språkbruk). Men trots detta kan jag inte låta bli att tycka att uttrycket ha/vara i uppförsbacke inte fungerar väl som negativ metafor. I konsekvensens namn borde ju då nedförsbacke och utförsbacke stå för något mindre ansträngande och mindre negativt. Det är ju ofta mödolöst att åka utför.

Samtidigt som jag funderar på inkonsekvensen i den metaforiska användningen av uppförsbacke och nedförsbacke råkar jag läsa en passus i en bok där författaren, som rapporterar från en pilgrimsvandring, påpekar att det egentligen är mer ansträngande att gå nedför backar än uppför backar trots att man skulle tro motsatsen. Den fysiska erfarenheten är inte alltid så rätlinjig den heller.

Litteratur

Lakoff, George och Johnson, Mark, 1980: Metaphors We Live By. The University of Chicago press, Chicago.

Törneke, Niklas, 2016: Metaforer från vetenskap till psykoterapeutiska verktyg. Studentlitteratur AB, Lund.

Monica Äikäs
Monca Äikäs är språkvetare och har tidigare arbetat på Institutet för de inhemska språken.