Minne, jag har tappat mitt minne!
2/2011

Bosse Österberg

Minne, jag har tappat mitt minne!

Ibland undrar man hur skalderna egent­ligen har formulerat sig, och då är det bra att kunna fråga dem så länge de lever och har hälsan och minnet i behåll. Ska vi i Bosse Österbergs snapsvisa ”Minne” sjunga ”men besinne, man tätar med det brännvin man får” eller ”men besinn’ er, man tätar med det brännvin man får”? Är det konjunktiv eller imperativ eller vad är det?

undrar Pia Forssell, textkritiker vid Sven­ska litteratursällskapets utgåva Zacharias Topelius Skrifter.

Det var en bra fråga, som politiker säger. Framför allt kan man säga att båda variant­erna är rätta.

Ursprungligen utgick jag i diktandet från ordet ”besinna” – tänka efter – för det var det enda ord som man med en viss ordböjning kunde få att rimma på ”minne”. Det blev emellertid lite ålderdomligt med uttrycket ”besinnen eder” (imperativ, uppmaning) och ”eder” som artighetsform används ju inte heller, så ”eder” blev ”er”.

Härifrån skulle ”besinnen” trimmas in för att passa taktfötterna och då blev det ”besinn’ er”. Apostrofen sväljer praktiskt den plyschiga pluralformen.

Så långt hade jag tacklat utgångspunkterna, men nu kommer vi till sagan om ”Hur gick det sen?”

Jo, folk hör ju som de vill och i visvärlden finns alla möjliga besynnerligheter och ”licentia poetica”, som oreflekterat sväljs med hull och hår. Jag sjöng i flera år (visan är skriven 1986) ”besinn’ er”, men det upprepades aldrig rätt. I snapsvisesammanhang är inte tydlig artikulering det primära, utan stämningen och gärna högljutt. Utvecklingen ledde till ”besinne”, som inte är ett ord alls. Överraskande nog begrips det i alla fall. För säkerhets skull checkade jag med min viskompis i Sverige, trubaduren, entertainern och folklivshumoristen Sid Jansson i Rättvik, huruvida ”besinne” kan förstås i Sverige. Här i finlandssvenska Finland är det redan etablerat och registrerat i snapsviselitteraturen. Jovisst, det var fullt förståe­ligt i Sverige också. Han hade testat visan med lyckat resultat. Med Sids välsingnelse blev ”besinne” därmed den auktoriserade versionen i hela Norden och har varit det sedan 1999. Det blev enklast så.

Genom sin breda spridning kan ordformen säkert i snävare filologiska kretsar arkiveras under samlingsrubriken ”Diverse”.

En liten detalj i vishistorien är att hovsångerskan Birgit Nilsson hade Minne som sin favoritnubbevisa och hon sjöng den också i ett TV-program, där Härjedalstrubaduren Ewert Ljusberg var programvärd. Det värmde en luttrad diktares själ. Visan Minne började snart efter introduktionen leva ett självständigt liv och den kommer emot i de mest överraskande sammanhang. Senast hörde jag att den var en ”folkvisa från södra Sverige”. Varsågod, jag bjuder på det. Snaps­visor är bruksvara och det är inte ändamålsenligt att svartsjukt bevaka sin upphovsmannarätt, men om någon kommer ihåg diktaren så blir han tacksamt rörd.

Denna lilla tillbakablick, som gäller endast ett litet ord, visar att seriös diktning i humorns tjänst inte är något som man så där bara skakar ur ärmen, fast det låter lättsamt, improviserat och lustigt. Intressant och kontroversiellt nog kan man emellertid dra pärlor ur ärmen improviserat också, det har tävlingarna i nyskrivna snapsvisor, som Finlandssvenska Rimakademin ordnar varje år, visat.

Bosse Österberg

I denna tidskrift: 2/2011