Minoritetens många identiteter
3/2012

Minoritetens många identiteter

Pol. mag. Anna Henning-Lindblom disputerade den 25 augusti vid statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet. Hennes avhandling har titeln Vem är jag, vem är vi, vem är vem i vårt land? Kontextens betydelse för gruppidentifikation och stereotypier bland svensk- och finskspråkiga i Finland och Sverige.

I den första delen av sin avhandling granskar Anna Henning-Lindblom finlandssvenska ungdomar från tre orter där andelen svensktalande varierar: Ekenäs, Borgå och Esbo. Ungdomarna fick bl.a. svara på frågor om sitt dagliga bruk av svenska, sitt sociala nätverk och sina kunskaper i finska. Ungdomarna ombads också ange i vilken grad de upplevde sig vara finlandssvenska, tvåspråkiga och finskspråkiga. Materialet samlades in år 2002. I den andra delen av avhandlingen undersöker Henning-Lindblom två minoritets-majoritetspar: finlandssvenskar och finskspråkiga i Finland, samt sverigefinnar och svenskspråkiga i Sverige. Över 2 500 personer fick bedöma hur väl olika positiva och negativa attribut stämde på den egna gruppen samt på den andra gruppen från samma land. Materialet samlades in år 2000.

Språkgruppsidentifikationen hos en minoritet är komplex. Finlandssvenskar identifierar sig ofta samtidigt som tvåspråkiga och/eller finskspråkiga, och de flesta upplever sig starkt som finländare. En del av ungdomarna identifierade sig enbart som finlandssvenskar, men upp till 70 procent såg sig samtidigt som två- eller finskspråkiga.

– Finlandssvenskarna tänker alltså olika i denna fråga, och det kan göra det svårare att hitta gemensamma strategier för att bevara minoritetens livskraft, säger Henning-Lindblom.

Ungdomarnas nätverk av språkkontakter visade sig spela en stor roll för identifikationen.

– Att umgås med vänner på svenska, använda svenskspråkiga medier och använda svenska i och utanför hemmet stärker identifikationen som finlandssvensk, förklarar Henning-Lindblom.

Identifikationen som finlandssvensk var ändå inte svagare hos de ungdomar som bodde i kommuner med färre svensktalande och påverkades inte av deras kunskaper i finska. Ungdomar som uppgav att de hade starkare kunskaper i svenska identifierade sig i högre grad som finlandssvenskar. Bättre subjektiva kunskaper i finska stärkte också identifikationen som två- och/eller finskspråkig.

– Detta är förstås inget oväntat, men ett intressant resultat med tanke på debatten om de obligatoriska skolspråken, säger Henning-Lindblom.

I materialet som ligger som grund för avhandlingen framgår att så gott som samtliga finlandssvenskar identifierade sig som finländare.

– Detta står i kontrast till vissa åsikter i den offentliga debatten, där man ifrågasatt huruvida finlandssvenskarna är ”riktiga finländare”, säger Henning-Lindblom.

Henning-Lindblom påpekar att det på svenska går att skilja mellan nationalitet, finländare, och språket finska. På finska däremot innefattar ordet ”suomalainen” både nationalitet och majoritetens språk. Henning-Lindblom efterlyser därför en ny slags terminologi.

– Det vore viktigt att hitta ord som inte sätter ett likhetstecken mellan nationaliteten och majoritetsgruppen.

Annars finns det en risk att majoriteten ser på den gemensamma nationella identiteten på ett snävare sätt – vi är alla finnar (suomalaisia) och talar därmed alla finska.

Avhandlingen publiceras i serien SSKH Skrifter. Den finns också att läsa på universitetets databas E-thesis: http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-10-5234-7

I denna tidskrift: 3/2012