Mission: fackböcker för sofflocksläsare
3/2007

Marit Lindqvist

Mission: fackböcker för sofflocksläsare

Vad kännetecknar god facklitteratur, rent språkligt sett? Marit Lindqvist talade med två förlagsredaktörer som båda arbetar med facklitteratur; Thomas Westerbom på Schildts och Hanna Lahdenperä på Söderströms.

”Lära män leva – i ledarskapets dilemma”, ”Tillsammans – om medkänsla och bekräftelse”, ”Maximera ditt självförtroende”, ”När allt gick fel – Viborgs fall”, ”Finlandssvenska dräktboken”, ”Den sexbente fienden. Leddjurens inverkan på västerländsk krigföring”, ”Viirusboken 1987–2007”, ”Apollon i Daphnes famn. Göran Schildts konstsyn”, ”Heartlands. Anteckningar från en resa genom USA” – bläddrar man igenom höstens bokkataloger från de svenska förlagen respektive de finlandssvenska förlagen kan man konstatera att genren lever. Om den mår bra kan man däremot ha olika åsikter, beroende på vilka ämnen man finner intressanta och vilka företeelser man vill framhäva i dagens samhälle.

Faktum är i alla fall att högen med böcker om personlighetsutveckling, inredning, mat och fritid vuxit enormt under de senaste åren, liksom faktaböcker som anlägger ett mer populärvetenskapligt perspektiv på olika frågor.

Sedan fyra år tillbaka ansvarar historikern Thomas Westerbom för fackböckerna på Schildts förlag, vilket i praktiken betyder att han ser till att förlaget ger ut ungefär dussinet nya böcker i den genren per år. Av dessa utgör kategorin biografier och historiska böcker ungefär hälften och resten består av samhällsvetenskapliga alster i vidare mening.

Årligen landar ett trettiotal manuskript på Westerboms bord, men endast en tredjedel antas för utgivning. De manuskript som avslås är i regel förhållandevis begränsade till alltför små och smala ämnesområden som inte antas nå en tillräckligt bred läsekrets i Svenskfinland. 

Hanna Lahdenperä började sin bana som förlagsredaktör på Söderströms förlag för tre år sedan och i dag jobbar hon huvudsakligen med förlagets utgivning av fackböcker. Enligt Lahdenperä är år 2007 är ett gott år för facklitteraturen på Söderströms förlag, som brukar räkna med att på årsbasis ge ut mellan fem och tio böcker i den kategorin.

En del av fackboksproduktionen på Söderströms förlag kommer till i samarbete med finska förlag såsom WSOY, Otava eller Tammi och oftast är det den svenska versionen som översätts till finska.

Såväl Westerbom som Lahdenperä understryker att respektive förlag måste ta kommersiella aspekter i beaktande när man beslutar sig för att ge ut en viss bok och därför avvisar man till exempel så gott som samtliga akademiska lärdomsprov. På respektive förlag är man däremot aktiv med att initiera diverse bokprojekt i ämnen som kan tänkas vara intressanta för olika typer av läsare.

Efterlyses: ämnesexpert och stilist i samma förpackning

När Westerbom kom till Schildts förlag axlade han själv en stor del av ansvaret för hur språkdräkten såg ut i de böcker som gavs ut. Än i dag är han det första språkfiltret, vilket innebär att han korrigerar språkgrodor och rättar till en del stilistiska klumpigheter innan han skickar manuskriptet till en språkgranskare som gör en noggrannare genomgång av materialet.

Westerbom sticker inte under stol med att han stundvis måste lägga ner mycket arbete på att rätta till språkliga otympligheter och justera stilistiska nivåer.

– Men jag kan ju inte skriva om böckerna, säger Westerbom och påpekar att det är ytterst viktigt att hitta goda språkgranskare, liksom översättare. Många av de krigshistoriska böcker som förlaget ger ut översätts nämligen från finska till svenska.

– För en språklig minoritet som vi finlandssvenskar är det är livsviktigt att satsa på goda språkkunskaper, understryker Westerbom.

Den som språkgranskar en fackbok bör givetvis vara lyhörd inför språkets nyanser och regelmässighet, men därutöver förväntas granskaren också ha en viss insikt i ämnet i fråga och Hanna Lahdenperä på Söderströms förlag betonar att man gärna väljer språkgranskare beroende på bokens ämne och vid behov kopplar man också in experter som granskar och utvärderar innehållet.

– Men i likhet med varje skönlitterär författare har den enskilda fackboksförfattaren givetvis sin egen stil, sitt personliga uttryckssätt, som man måste ta i beaktande, understryker Lahdenperä.

Enligt Thomas Westerbom utgör den fackliga terminologin ett mindre problem i sammanhanget och han ser en stor skillnad mellan skönlitterära författare och fackboksskribenter:

– De förra har språket som sitt primära verktyg, medan fackboksförfattarna i första hand är fackmän på sitt område och det språkliga uttryckssättet kommer i andra hand. Många av fackboksförfattarna har gått i skola för 25–30 år sedan och de senaste decennierna har de tillbringat i en mer eller mindre tvåspråkig yrkesmiljö, vilket också färgar av sig i deras språk, säger Westerbom.

– De behärskar terminologin, men deras svenska är ofta rätt så ovårdad.

Hanna Lahdenperä instämmer i att det är svårt att hitta en fackboksskribent som är såväl expert på sitt område som en god stilist. 

Tradition och förnyelse

En stor del av Schildts förlags fackboksutgivning består av biografier, historiska böcker och militaria, och sedan ett antal år tillbaka samarbetar man intensivt med Svenskt militärhistoriskt bibliotek, en militärhistorisk bokklubb som specialiserat sig på böcker om krigshistoria. I bokklubben har Schildts förlag en stor kund – många av de böcker som har militärhistorisk anknytning brukar sälja i cirka 5 000–10 000 exemplar via klubben. I och med att förlaget har en så pass stor del av sina kunder i Sverige vinnlägger man sig lite extra om att den tilltänkta publiken inte stöts bort av otympligheter och oklarheter i den svenska språkdräkten.

Westerbom nämner som exempel ett antal specifikt finlandssvenska militära ord som kan missuppfattas i Sverige, som sanitärer och pionjärer. I Sverige talar man om sjukvårdare ochWesterbom framhåller att det är lättare för en finlandssvensk läsare att uppfatta innebörden i ett allmänsvenskt ord, än vad det är för en rikssvensk läsare att uppfatta innebörden i ett specifikt finlandssvenskt ord eller uttryck.

Söderströms förlag samarbetar för sin del med Atlantis bokförlag i Sverige och en del av förlagets böcker kommer ut i delupplaga i Sverige. Men enligt Hanna Lahdenperä sker ingen extra språktvätt av de finländska manuskripten i Sverige, utan man nöjer sig med den språkgranskning som genomförts i Finland.

De flesta fackboksförfattare är glada och tacksamma över att få hjälp med sin text och ju fler par ögon som läser igenom och kommenterar desto bättre, säger Lahdenperä. Den slutliga produkten är resultatet av samarbete mellan den ansvariga redaktören och författaren där man gått igenom texten kapitel för kapitel och diskuterat sig fram till alternativa lösningar och avvägt olika rättelseförslag mot varandra.

– Ingenting tvingas fram med våld, båda parter ska vara nöjda, framhåller Lahdenperä.

Den populärvetenskapliga trenden som sköljt över vårt västra grannland de senaste åren hoppas såväl Thomas Westerbom som Hanna Lahdenperä ska skicka några svallvågor över Bottenhavet också.

Enligt Westerbom skriver många fackboksskribenter i dag en förhållandevis traditionsbunden text och han skulle gärna se att skribenterna fick lära sig att skriva en mer lättillgänglig, tydlig och tilltalande text. Tanken på skrivarkurser för fackboksförfattare känns inte helt främmande, tycker Westerbom, som också gärna ser att fler yrkesskribenter skulle försöka sig på att skriva fackböcker.

– Jag drömmer om fler debattböcker och naturvetenskapliga manuskript, säger Lahdenperä och hänvisar bland annat till professor emeritus i ekologisk zoologi, ornitologen Staffan Ulfstrand i Sverige som gett ut ett par hyllade populärvetenskapliga böcker om såväl flugsnappare som livet på savannen.

– Om jag har någon mission i det här jobbet är det att vaska fram fackböcker för sofflocksläsare, säger Hanna Lahdenperä och påpekar att det inte behöver innebära att man tummar på fakta och saklighet, men att man som skribent lägger ner lite mer möda på att göra texten begriplig för en större allmänhet och att man satsar lite extra på det dramaturgiska berättandet.

Marit Lindqvist