Jag har intervjuat femton finlandssvenska gymnasieelever och fem sverigesvenska gymnasieelever med syftet att ta reda på deras tankar om modersmålsämnet svenska. Även om antalet intervjuade inte är jämförbart, kan den här kvalitativa undersökningen belysa elevers tankar om modersmålsundervisningen. Eftersom gymnasiestudierna i Finland fungerar som förberedande studier inför högskolestudier har jag valt att intervjua elever i Sverige som går på naturvetarprogrammet som är ett av de högskoleförberedande programmen på gymnasiet där.

Jag analyserar intervjumaterialet med hjälp av Roz Ivani?s (2004) ramverk som hon utarbetat för att analysera skrivdiskurser. I denna artikel vill jag försöka belysa elevers utsagor om modersmålsundervisningen med hjälp av ramverket.

Ivani?s ramverk

Roz Ivani? (2004) har utarbetat ett ramverk som består av sex diskurser eller typiska sätt att tala om skrivande på: färdighetsdiskursen, kreativitetsdiskursen, processdiskursen, genrediskursen, diskursen om sociala praktiker samt den sociopolitiska diskursen.

I färdighetsdiskursen är texten och dess form i fokus. Inom undervisningen handlar det mycket om grammatikundervisning, och korrekthet är det som eftersträvas.

Kreativitetsdiskursen fokuserar såväl på texten som på individens kognitiva processer. Den skiljer sig från färdighetsdiskursen genom att det inte är formen, utan innehållet, som är det väsentliga. Skribentens kreativa förmåga står i centrum och den personliga rösten är viktig.

I processdiskursen är det inte produkten utan själva processen som står i fokus. Inom undervisningen blir då planering, disposition, utkast, respons och bearbetning av texten viktigt.

Det viktiga i genrediskursen är som namnet säger själva genren. Här är produkten det viktiga, men det centrala är att texten kopplas till sin kontext och därför är textens utformning och innehåll beroende av både syfte och sammanhang.

I diskursen om sociala praktiker står skrivhändelsen och viljan att kommunicera i fokus. Den sociala kontexten är viktig och texter skrivs för ett bestämt syfte och för en bestämd mottagare. I skolan betyder det att eleverna får kommunicera i meningsfulla, ”verkliga” sammanhang och inte enbart skriva för läraren och för att bli bedömda.

Den sociopolitiska diskursen betonar språkets roll för identiteten, den sociokulturella aspekten blir viktig och skrivandet får en kritisk infallsvinkel.

Önskas: mer muntlig färdighet

I mina intervjuer diskuterar jag modersmålsundervisningen med tjugo elever som går på gymnasiet i Sverige och Finland. I intervjuerna kommer det fram att lärarna i de finlandssvenska skolorna främst använder kompendier som de själva gjort, medan de sverigesvenska lärarna använder läroböcker. Bland annat här syns minoritetsaspekten, orsaken till detta är ganska säkert att det inte finns samma utbud av undervisningsmaterial och läroböcker för en minoritet som för en majoritet.

Då vi diskuterar undervisningsmetoder menar både de finlandssvenska och de svenska eleverna att undervisningen främst består av ”power point-genomgångar” som eleverna kallar det, dvs. en typ av föreläsning. Undervisningsmetoderna i de sverigesvenska klassrummen verkar ändå ha mera bredd än i de finlandssvenska. De svenska eleverna säger att förutom att de har ”power point-genomgångar” jobbar de med texter i grupp, de har också olika temaarbeten och drama är vanligt inom svenskundervisningen.

Även några finlandssvenska elever säger att de har haft muntliga anföranden och debatter i någon av modersmålskurserna och två finlandssvenska elever minns att de haft drama i en kurs, men av femton elever är det rätt få som nämner att de jobbat med drama eller övat muntlig färdighet. Detta betyder förstås inte att så här få har jobbat med muntlig färdighet, men det verkar som eleverna inte minns det som kanske inte får så stort fokus i undervisningen. En orsak till det kan vara att det inte är en obligatorisk del i studentexamensprovet.

Då jag analyserar materialet enligt Ivani? ramverk tänker jag att drama, teamarbeten och debatter ingår i kreativitetsdiskursen, eftersom innehållet är i fokus och eleverna får träna på att föra fram egna personliga åsikter. Jag tänker mig att någon av de andra diskurserna också inryms i metoderna, men det beror i sin tur på vilket material eleverna jobbar med, dvs. innehållet och inte metoden.

Flertalet av de finlandssvenska eleverna jag intervjuade önskar mera muntlig argumentation i undervisningen och det är även muntlig färdighet som de anser att de kommer att ha nytta av i framtiden och i sitt kommande yrke. En finlandssvensk elev säger exempelvis så här:

uttrycksförmåga och att man kan argumentera och tänka själv […] det är ju det att det borde ju inte bara handla om att ha ett vårdat språk det borde ju handla om det handlar ju också om att tala att få fram vad man tycker att debattera

Här framkommer det att hon anser att undervisningen fokuserar på vårdat språk (färdighetsdiskursen), medan hon saknar det som med hennes ord uttryckt är att ”få fram vad man tycker”, det vill säga få uttryck för den personliga rösten (kreativitetsdiskursen).

Vad gäller skrivundervisningen säger de flesta finlandssvenska elever att de skriver essäer och textkompetens inom modersmålsundervisningen, det vill säga de texttyper som utgör provet i studentskrivningarna i modersmål och litteratur. Vidare säger de att skrivundervisningen mycket handlar om hur studentuppsatser byggs upp och vad som krävs vad gäller form.

Det här betyder att även skrivandet till stor del positioneras till färdighetsdiskursen enligt de finlandssvenska eleverna. Fokus är på studentexamen och man fäster stor vikt vid språkets form och korrekthet. Att språklig korrekthet framhävs i den finlandssvenska skolan beror säkert till en del på att minoriteten värnar om det egna språket och därför mera ser över grammatik och struktur.

De finlandssvenska eleverna talar enbart om textkompetens och essä då jag frågar vilka texttyper de skrivit inom modersmålsundervisningen. De nämner inte andra genrer självmant, utan det är först då jag namnger olika genrer som de säger att de även har skrivit artiklar, annonser och dikter. Uppgifterna i textkompetensprovet i studentexamen är ibland utformade så att eleverna ska skriva i en viss typ av genre, men det tycks inte vara väsentligt för eleverna då de enbart talar om textkompetens.

De sverigesvenska eleverna svarar däremot genast att de har skrivit tal, artiklar, intervjuer, krönikor, noveller, referat, reportage, bokrecensioner och argumenterande texter då jag frågar vad de skrivit på gymnasiet inom svenskundervisningen. Eleverna är mycket genremedvetna och vet hur olika genrer byggs upp, vilket betyder att skrivandet i skolan enligt de svenska eleverna till stor del faller inom ramen för genrediskursen.

Enligt Ann-Christine Randahl som forskat i gymnasieelevers skrivande i Sverige är det nationella provet i svenska utformat enligt genrediskursen, vilket tyder på att det nationella provet i Sverige, precis som i Finland, styr skrivundervisningen i hög grad.

Då eleverna får säga vad de helst skriver är det texttyper där innehållet och den personliga rösten är viktig (kreativitetsdiskursen). De finlandssvenska eleverna föredrar att skriva essä framför textkompetens av de två provtyperna i studentexamensprovet, och både de finlandssvenska och de sverigesvenska eleverna säger att de gillar att skriva argumenterande texter. De sverigesvenska eleverna skriver även gärna krönikor. Enligt eleverna är orsaken till att de gillar att skriva essäer, krönikor och argumenterande texter att de i dessa texter får vara subjektiva och uttrycka egna åsikter.

En slutsats är att både de finlandssvenska och svenska eleverna överlag önskar mera av kreativitetsdiskursen inom modersmålsundervisningen, medan undervisningen enligt de finlandssvenska eleverna fokuserar på skriftlig färdighet och färdighetsdiskursen. Enligt de sverigesvenska eleverna är undervisningen mera mångsidig överlag, men skrivandet fokuserar mest på genrediskursen.

Vad ger modersmålsundervisningen för framtiden?

Då eleverna diskuterar vad modersmålsundervisningen ger dem för framtiden menar en stor del av de finlandssvenska eleverna att det är skrivkunskaper de lär sig på gymnasiet. Undervisningen fokuserar på skrivande, framför allt att skriva argumenterande texter.

De finlandssvenska eleverna menar att deras modersmålslärare vill att de ska lära sig att uttrycka och motivera sina åsikter i skrift (sociopolitiska diskursen). Det är också viktigt att skriva korrekt och att inte använda finlandismer poängterar de finlandssvenska eleverna (färdighetsdiskursen). En finlandssvensk elev säger så här:

att vi ska lära oss att använda ett vårdat språk när vi skriver och att vi ska kunna argumentera och uttrycka oss i text.

De finlandssvenska eleverna uttalar sig dock endast om att kunna uttrycka sig i skrift, inte muntligt. De sverigesvenska eleverna tar däremot upp både muntlig och skriftlig färdighet då vi diskuterar vad svenskundervisningen ger dem för framtiden. Eleverna anser att det är viktigt att kunna både tala och skriva korrekt och påpekar att det är viktigt att lära sig korrekt svenska för att språket inte ska ändras allt för mycket (färdighetsdiskursen). Så här uttrycker sig två sverigesvenska elever:

Elev 1: alltså nästan i alla jobb så behöver man ju skriva grejer så det är bra att kunna typ skrivregler och sånt och sen
Elev 2: fast ändå när man pratar att man använder rätt grammatik ord och att man inte säger helt fel i sammanhanget
Elev 1: för om man inte lär sig så kanske det finns risk att hela svenska språket förändras så att det blir mer så här slarvigt även om det hela tiden förändras men det kanske försvinner liksom

Precis som de finlandssvenska eleverna anser de sverigesvenska eleverna att de inom modersmålsundervisningen lär sig att argumentera och uttrycka sina egna åsikter(sociopolitiska diskursen) samt att detför framtiden är viktigt att lära sig att uttrycka sig språkligt korrekt både skriftligt och muntligt (färdighetsdiskursen). Det betyder att samma diskurser lyfts fram i modersmålsundervisningen i Sverige och Finland. Skillnaden är att de finlandssvenska eleverna menar att undervisningen fokuserar på det skriftliga, medan de svenska eleverna säger att både muntlig och skriftlig färdighet är viktigt.

Då jag frågar eleverna om deras framtidsplaner har de finlandssvenska eleverna en klarare studie- och yrkesplan än de svenska eleverna. Ingen av de svenska eleverna jag intervjuade vet ännu vad de vill göra efter gymnasiet, och därmed tycker de att det är svårt att svara på frågan vad de kommer att behöva för färdigheter i framtiden. I och med att de finlandssvenska eleverna vet vad de vill jobba med har de även en klar åsikt om vilka färdigheter de behöver i sitt kommande yrke.

Trots att majoriteten av de elever jag intervjuade tror att de själva kommer att behöva mera muntlig färdighet inom sin yrkesbana, anser eleverna att det är viktigt att öva både muntlig och skriftlig färdighet på gymnasiet med tanke på studier och arbetsliv.

Vad vill vi lära eleverna?

Eftersom materialet är begränsat kan inga generella slutsatser dras, men de intervjuade elevernas utsagor representerar ändå två olika skolkulturer. Slutsatsen är att de nationella proven i rätt hög grad styr undervisningen i modersmålsämnet svenska både i Finland och i Sverige, men eftersom de nationella proven är olika utformade i de två länderna innebär det även att fokus i undervisningen är olika.

Enligt de finlandssvenska eleverna fokuseras det mycket på det skriftliga inom modersmålsundervisningen, medan bland annat även muntlig kommunikation får stort utrymme i de svenska klassrummen. Detta tolkar jag som att undervisningen avspeglar de nationella proven då det i det svenska nationella provet ingår både en muntlig och en skriftlig del, medan det ingår två skriftliga delar i det finlandssvenska studentexamensprovet.

Skrivundervisningen i de två länderna har enligt eleverna i min undersökning även olika fokus. I den finlandssvenska skolan är korrekt språkbruk (färdighetsdiskursen) i fokus, vilket jag tror i alla fall till en del beror på minoritetsperspektivet och vikten att värna om det egna språket, medan skrivandet i Sverige går ut på att eleverna ska bli genremedvetna (genrediskursen).

Syftet med min artikel är inte att värdera vilket system som är bättre, utan visa på att det finns två olika system. Att de nationella proven har så stor betydelse för undervisningen tycker jag man ska fundera på, och utforma proven till det vi vill att våra elever ska lära sig inom modersmålsundervisningen.

I ett samhälle där vi skriver mer än någonsin, men där det språkligt korrekta får allt mindre betydelse (sms, chat, whatsapp), kan skolan och modersmålsundervisningen vara det enda stället där elever får öva att skriva korrekt.

Vi bör också utbilda elever i att säga sin åsikt, tänka själva och tänka kritiskt samt kunna uttrycka det både muntligt och skriftligt. I de allra flesta jobb ska du kunna presentera muntligt och sälja dina idéer. Samtidigt är du inte speciellt pålitlig om du inte kan skriva korrekt, och i allt fler jobb fungerar vi som informatörer och producerar text, speciellt texter för webben. Hurdan bild ger du av ditt företag/din institution om du inte kan skriva korrekt?

I vårt samhälle där all information finns på internet behöver våra ungdomar även god läsförmåga. Det erbjuds inte längre personlig service utan du ska själv klara av att läsa instruktioner, avtal, köpvillkor etc. på nätet.

Samtidigt vet alla som har undervisat hur mycket annat vi också ska hinna med i skolvardagen. Så var ska fokus finnas? Även om modersmålsundervisningen i dag övar i läsförmåga, skrivförmåga och muntlig förmåga, visar min undersökning att de nationella proven trots allt styr fokus i undervisningen, i alla fall som eleverna uppfattar det.

 

Ivani?, Roz (2004) Discourses of Writing and Learning to Write. I: Language and Education, 18/3: 220–245