Namnbruk och variation
1/2012

Terhi Ainiala

Namnbruk och variation Den socioonomastiska forskningen i Finland

 

Vem säger Hesa i stället för Helsingfors? När och varför? Finns det skillnader i människors ortnamnskunnande? Hurdana och varför? Vad för slags förnamn har föräldrar gett sina barn under olika tider och hur har de motiverat sitt namnval? Hurdana är attityderna till olika namn, t.ex. slangnamn? Detta är exempel på frågor som undersöks inom socioonomastiken.

Att namnforskningens uppgift är att undersöka namnbildning och namnbruk som en del av språket och språkbruket sade professor Eero Kiviniemi redan 1979, och det är något som jag gärna håller med om.  Man forskar i alla slags egennamn: inte enbart i ortnamn och personnamn utan också i kommersiella namn, husdjursnamn, litterära namn och i många andra namn.

Traditionellt har namnforskningen koncentrerats på etymologi. Då undersöker man namnens ursprung, historia, ålder och t.ex. hur namnen under tidernas lopp har lånats från ett språk och en kultur till ett annat språk och en annan kultur. Detta motsvarar i hög grad gemene mans föreställning om namnforskningen och dess uppgifter. Men det är mycket mera man undersöker inom namnforskningen – eller onomastiken, som den också kallas.  

I slutet av 1900-talet blev namnens strukturer och namngivningssystem centrala forskningsobjekt i stället för enskilda namn eller namnleder och deras etymologi. Man försökte skaffa sig en bild av namnförrådet som helhet och undersökte t.ex. namnens typologi och namngivningsgrunder.  Vid sidan av Eero Kiviniemi har Kurt Zilliacus gjort ett imponerande arbete inom detta område. Ett intensivt samarbete mellan finska och finlandssvenska forskare påbörjades på 1970-talet.

Under de senaste årtiondena har den socio­onomastiska forskningen blivit populär i Finland.  Den är inriktad på användning av och variation och förändring i namn med beaktande av namnens hela sociala och situationella kontext. Inom socioonomastiken, liksom inom sociolingvistiken, är variation ett centralt begrepp och forskningsobjekt.

Den socioonomastiska forskningen är en naturlig fortsättning på den systematiska forskning som inleddes på 1970-talet. Innan man kunde undersöka namn med sociolingvistisk utgångspunkt, var det nödvändigt att konstruera en allmän strukturell och semantisk bild av namnförrådet. En stor fördel speciellt inom ortnamnsforskningen har varit att man har kunnat bygga på den finländska namnforskningens styrka, nämligen fältarbetstraditionen och det konkreta materialet.

I det följande ger jag en bild av socioonomastiken i Finland med hjälp av några enstaka studier. Hela forskningsfältet lyckas jag inte beskriva här. Jag koncentrerar mig främst på ortnamnsforskning, även om jag också exemplifierar med personnamnsstudier.

Variation i ortnamnsbruk

Ett banbrytande verk inom socioonomastiken var Sociologiska namnstudier av Peter Slotte, Kurt Zilliacus och Gunilla Harling, som utkom redan 1973. Där klarläggs hur väl män och kvinnor i olika ålder i tre finlandssvenska exempelbyar behärskar ortnamnen i sin egen by. De teser som hade ställts upp visade sig hålla streck: gamla människor kunde fler namn än unga och män fler än kvinnor. Man kunde namnen på platser nära hemmet bättre än namnen på mer avlägsna platser, och medlemmar av samma familj kunde samma namn. Namnkunnandet föreföll vara mer beroende av kön än av ålder: vuxna män kunde ungefär en fjärdedel fler namn än kvinnor i samma ålder.

Undersökningar av namnkunnande har sedan 1990-talet gjorts också på finskt håll. Bland annat har nedärvningen av namnkunnandet och yrkets inverkan på namnkunnandet, samt barns och ungas namnkunnande undersökts. I artikeln Paikannimien käyttö ja osaaminen – nimitaito Pälkäneen Laitikkalassa (Terhi Ainiala, Johanna Komppa, Kaija Mallat och Ritva Liisa Pitkänen, 2000) studeras namnkunnandet hos bybor i byn Laitikkala i relation till ålder, kön och yrke. Också i Laitikkala kan männen i medeltal fler namn än kvinnorna och de äldre fler än de yngre. Ålder och kön räcker dock inte som förklaring, för de individuella skillnaderna är stora. Namnkunnandet påverkas ofta i högre grad av yrke och intressen än av ålder och kön.

När man undersöker namnkunnande studerar man således social variation. Inom socioonomastiken är också den situationella variationen ett forskningsobjekt. När man undersöker t.ex. namnförrådet i städerna, märker man snabbt hur stadsborna i olika kontexter använder olika namn och namnformer för viktiga platser i sin omgivning. Officiella gatunamn och liknande används naturligtvis ofta, men vid sidan av dem finns det gott om inofficiella namn som hör hemma i mer vardagliga och informella sammanhang (Kronan < KronohagenFredan < Fredriksgatan, Högis < Högholmen, Svenskis < Svenska Teatern).  En del av de inofficiella namnen eller slangnamnen är i allmänt bruk bland många stadsbor, till och med bland finländare över huvud taget och även i media (t.ex. Espen, Alexen), medan andra används endast inom små grupper. De inofficiella stadsnamnen utgör ofta en fast beståndsdel i en viss grupps språk och bidrar till gruppidentiteten.

Ett specialområde inom socioonomastiken är den folkonomastiska forskningen. Inom detta område undersöker man attityder till och föreställningar om namn och namnbruk. Speciellt bland slangnamnen finns det gott om namn som illustrerar namnbrukares attityder – eller som åtminstone vid namngivningen har illustrerat dessa. Sådana namn kan hänvisa till platser i sig och ofta till människor som bor på eller använder platsen. Som exempel kan nämnas namn som Dorkis, Fylloparken och Yuppiestället; samma och motsvarande namn hittar man i olika städer och kommuner i Finland. Även metaforiska namn som Harlem och Mogadishu Avenue som inofficiella stadsdelsnamn hör till den här gruppen: namngivarna har tyckt att de här orterna på något sätt påminner om de ursprungliga namnbärarna. I de här speciella fallen är det fråga om att det bor många invandrare på områdena i fråga. Mogadishu Avenue är ett inofficiellt namn för en stadsdel (Havsrastböle) i Helsingfors. Namnet har sitt upphov i den rasistiska diskussionen på 1990-talet när flyktingar från Somalia blev placerade i hyreslägenheter på området. Namnet användes först av lokala finska invånare och blev genom medierna snabbt känt i hela landet. Senare har namnet blivit en del av somaliernas eget språkbruk och identitet. De kan se namnet som ett bevis för områdets somaliska karaktär. (Läs mer om detta i tidskriften Virittäjä 2/2011.)   

Inom folkonomastiken studerar man också namnbrukarnas attityder och inställningar till olika slangnamn. Ett intressant fall är namn som man använder om huvudstaden Helsingfors. Gamla slangnamn, speciellt bland finskspråkiga, är Hesa och Stadi (Stadin bland svenskspråkiga). Eftersom Hesa har blivit stämplat som en variant som används av inflyttade helsingforsare och lantisar, är Stadi känt som ett namn som infödda, främst finska, helsingforsare använder. De inofficiella normer som i detta fall reglerar namnets användning är väl kända, och många helsingforsare hänvisar till denna norm när de beskriver sitt eget namnbruk. Om man t.ex. som inflyttad helsingforsare använder namnet Stadi, känner man ofta ett behov av att ursäkta bruket. En annan möjlighet är att man genom att använda Stadi (och kanske med namn- och språkbruket över huvud taget) visar att man är en ”riktig” helsingforsare. Man kan alltså med valet att använda eller att inte använda ett visst namn påvisa sin identitet – eller åtminstone den identitet som man upplever som eftertraktansvärd. 

Personnamnstrender


Det finns ett flertal intressanta socioonomastiska forskningsområden som rör personnamn. De mest undersökta ämnena i Finland är förnamnens namngivningsgrunder och förnamnens popularitet. I Finland är det Eero Kiviniemi (på finskt håll) och Marianne Blomqvist (på svenskt håll) som har forskat mest i dessa ämnen. Däremot har man bara i begränsad utsträckning undersökt den situationella variationen i personnamnsbruk. Det vore oerhört spännande att se och analysera vad för slags skillnader det finns t.ex. i bruket av förnamn, efternamn, smeknamn och olika namnfraser i olika kontexter. När talar vi om president Sauli Niinistö och när bara kort om Niinistö? Och i vilka situationer kan vi säga bara Sauli och vad berättar det om vårt förhållande till honom? 

Låt mig i detta sammanhang nämna en nyligen utkommen studie om variation i kvinnors namnfraser i historisk tid: Minna Nakaris doktorsavhandling Variation i kvinnors namnfraser i officiella dokument i Helsingfors 1780–1930. (2011; se även en recension i Språkbruk 3/2011). Materialet för Nakaris avhandling är hämtat ur skriftliga källor. 

När vi undersöker förnamnens popularitet och variation, forskar vi samtidigt i förnamnsmode. Även om föräldrar ofta försöker hitta ett ovanligt eller speciellt namn till sina barn, tenderar namnvalen ofta att följa tidens namntrender. Vi kan tala om en osynlig känsla, som leder till att många föräldrar ofta omedvetet väljer samma eller likartade namn till sina barn. Förnamnsval har ofta en anknytning till namngivarnas värderingar: nationalitet, modersmål, religion, socialgrupp och and­ra sociala omständigheter osv. I några europeiska studier har man t.ex. noterat att föräldrar med högre utbildning föredrar traditionella och ”inhemska” namn medan lägre utbildade föredrar trendiga och populära namn som nödvändigtvis inte följer den inhemska namnpraxis­en. (Se recensionen av Emilia Aldrins avhandling om namngivningen i Göteborg i Språkbruk 3/2011.) I Finland saknar vi än så länge motsvarande studier.  


Socioonomastisk litteratur i urval
Ainiala, Terhi 2008. Socio-onomastics. I: Jan-Ola Östman & Jef Verschueren in collaboration with Eline Versluys (red), Handbook of Pragmatics 12, 2008 installment, s. 1–18. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins.

Akselberg, Gunnstein 2010. Socioonomastik – framlegg til avgrensning. I: Staffan Nyström (red), Namn – en spegel av samhället förr och nu. Uppsala: Språkvårdssamfundet.

Aldrin, Emilia 2011. Namnval som social handling. Val av förnamn och samtal om förnamn bland föräldrar i Göteborg 2007–2009. (Namn och samhälle.) Uppsala: Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.

Nakari, Minna 2011. Variation i kvinnors namnfraser i officiella dokument i Helsingfors 1780–1930. Socioonomastiska synvinklar på makt och identitet. (Nordica Helsingiensia 25.) Helsingfors: Finska, finskugriska och nordiska institutionen, Helsingfors universitet.

Slotte, Peter, Kurt Zilliacus & Gunilla Harling 1973. Sociologiska namnstudier. I: K. Zilliacus (red.), Synvinklar på ortnamn. Helsingfors, Svenska litteratursällskapet i Finland, s. 97–181.

Vidberg, Maria 2010. Orientering i stadsmiljö med hjälp av ortnamn. Språkbruk 2/2010, s. 19–22.
 

Terhi Ainiala
Skribenten är universitetslektor i finska språket vid Helsingfors universitet. Hon har studerat namn ur olika synvinklar i över 20 år.

I denna tidskrift: 1/2012