När klockan slår halv elva
2/2015

Magnus Londen

När klockan slår halv elva

Ska du på fest? Perfekt! Nu gäller det att inte komma för sent.

Varför det?

För att lyssnande och berättande är bäst på fest.

Låt oss säga att festen börjar klockan 19. Då är de bästa lyssnartimmarna mellan kl. 21 och 24, klimax nås kanske vid halv elva. Efter midnatt går det oberoende oftast neråt, kvalitetsmässigt, även om det i folks medvetande, inklusive mitt, brukar kännas som om lyssnar-höjdpunkten infinner sig vid typ 02 (det kallas dock festhybris och är en obotlig åkomma).

Men tillbaka till klockan halv elva. Det är då den osynliga lägerelden tänds, vi flockas kring varandra, någon kastar fram ett bete, en annan nappar på, en tredje lyssnar för att plötsligt omkullkasta allt, det blir skratt eller rynkade pannor, suckande eller jubel, eller allt på en gång, men poängen är att när klockan är halv elva så lyssnar vi fortfarande på varandra (i motsats till några timmar senare).

Vi är ivriga att föra fram våra mest intrikata vardagshistorier, våra djupaste tankar och bästa skvaller. Men vi är samtidigt helt införstådda i att andra människor kan se på saken på ett helt annat sätt, precis, vi ser det härliga i att det inte finns en enda sanning i världen. Och vi är till råga på allt osannolikt ödmjuka: vi gapskrattar och nickar hysteriskt även när någon tar över vår bästa story.

Varför klarar vi av allt detta – saker som vi i den gråa vardagen kan uppleva som nästan omöjliga –  under dessa magiska timmar?

För att vi är där och ingen annanstans. Vi är extremt närvarande eftersom vi trivs just precis där. Och när vi känner så är våra huvuden tomma, befriade från stresstankar, osäkerhetskänslor och meningslösa ”jag borde”-loopar.

Ett tomt huvud lyssnar nämligen bäst. Tomt huvud betyder inte att man är ding-dong i skallen och så vidare. Tomt huvud betyder att man (omedvetet, utan några ritualer) är förankrad i nuet. Man insuper nyfiket alla detaljer och alla nyanser hos folk omkring en, man spinner vidare, man ser det vitsiga och smarta både hos sina medmänniskor och hos sig själv.

I det här tillståndet har man inget behov av att briljera, aggressivt avbryta eller ha nästa sats färdigt laddad på tungan. Och det är fullt möjligt att grannen har en så pass perfekt story på gång att ditt bidrag begränsar sig till entusiastiska utrop i stil med På riktigt??? eller Va, näää ...

Men tro mig: dylika utrop kan aldrig övervärderas. De bär storyn vidare och är livsviktiga för festen.

Så vad behövs mer? En flaska vin, ett upphaussat humör, ett vänligt smil?

Sekundärt.  Vad en god fest och en god berättelse ytterligare behöver är ögonkontakt. Riktig ögonkontakt som får dig att se människan bakom fejset.

För senast i den sekunden slås du av hur socialt umgänge och goda berättelser är det finaste vi belönats med.

Såja ... bara nu någon skulle orka ordna hemmafester igen.

Magnus Londen
Skribenten är författare och journalist.