När språk möts
1/2014

Nina Martola, Leila Mattfolk, Caroline Sandström

När språk möts

Här startar vår nya artikelserie om språkkontakt. Den första delen beskriver hur och varför språkkontakt uppstår och vad den kan innebära för ett språk. I de följande delarna presenteras bland annat lånord i svenskan, svenska lån i finskan och lån i de svenska dialekterna i Finland (finska, ryska, franska m.fl.).

I alla situationer där talare med olika modersmål möts uppstår någon form av språkkontakt, dvs. ett läge där språken potentiellt påverkar varandra. Hur, i vilken grad och i vilken riktning denna påverkan sker beror dels på talarnas förhållande till varandra, dels på språkens prestige och inbördes dominansförhållande. Vilken prestige ett språk har uppfattas inte på samma sätt av olika grupper av talare. På skolgårdarna i huvudstadsregionen har finska hög prestige, medan ungdomarna i Mariehamn eller i Korsnäs mera sällan lånar in finska ord.

Det finns knappast något känt språk som skulle vara fullkomligt opåverkat av ett annat språk; språk har varit i kontakt så länge människan har haft språk att kommunicera med, eller närmare bestämt så länge det har funnits åtminstone två grupper människor med olika språk som har haft orsak att kommunicera med varandra. Det normala är att kontaktfenomen uppstår vid tvåvägskommunikation men påverkan kan också ske bara en väg, t.ex. via litteratur, tidningar, film, tv och musik.

Förutsättningar för språkkontakt

Något förenklat uttryckt är språkkontakt användningen av mer än ett språk vid samma tidpunkt och på samma plats. Men för att språken eller noga taget språkbrukarna ska kunna påverka varandra måste en inbördes kommunikation mellan grupperna pågå. Talarna behöver inte vara flytande två- eller flerspråkiga, men någon form av kontakt mellan talare med två olika modersmål är nödvändig.

Ett nyckelord för språkkontakt är alltså tvåspråkighet. Det är i första hand individuell två- eller flerspråkighet som är en förutsättning för kontaktfenomen, men ju fler de två- eller flerspråkiga talarna är desto sannolikare är det att språkkontakt sker.

Det är viktigt att komma ihåg att språk inte är levande organismer. Det inte är språken i sig som är i kontakt med varandra utan människor med olika modersmål. När ett språk ändras eller påverkas av ett annat språk är det fråga om språkbrukarnas (medvetna eller undermedvetna) preferenser.

Språkpåverkan sker talare emellan och kontaktfenomen uppstår i talat språk. Så har det varit och så är det nu. I våra dagar när skrivet språk spelar en så stor roll och när gränsen mellan tal och skrift har luckrats upp på grund av de sociala medierna, kan vissa språkliga nyheter, särskilt nya ord, spridas också via skrift.

Orsakerna till att talare av olika språk är i kontakt med varandra är många. Här kan nämnas bl.a. kulturella (en strävan efter att identifiera sig med en viss etnisk, kulturell eller social grupp) och ekonomiska orsaker (många flyttar till andra länder för att söka arbete) men också politiska (t.ex. genom kolonialisering) och religiösa (t.ex. folk som flyttar till ett nytt land på grund av religiös övertygelse).

På ett individuellt plan finner vi mer vardagliga orsaker till att individer med olika modersmål umgås med varandra (äktenskap, fritidsaktiviteter, arbete). Sociala medier möjliggör dessutom omedelbar kommunikation mellan personer i vitt skilda delar av världen, ofta med olika modersmål.

Resultatet av språkkontakt är det som syns i form av förändringar i ordförråd, stavning, uttal, ordbildning och böjning.

Förändringsprocesser

Det vanligaste tecknet på språklig påverkan brukar vara lexikala lån. Den typ av ord som lättast lånas in i ett språk är innehållsord, och mestadels handlar det om att vi får in ett nytt ord i språket tillsammans med ett nytt fenomen (t.ex. blogg på svenska). För att ord ur basordförrådet (t.ex. hand, fot; hund, ko; bror, moster; räkneorden 1–10 m.m.) ska lånas in ska kontakten mellan språkbrukarna vara intensivare, och detsamma gäller lån av funktionsord, t.ex. konjunktioner (och, men) eller prepositioner (av, om, på).

Ett exempel på ett inlånat basord i svenska är ordet kusin. Det har kommit in från franska och ersatt de inhemska orden brylling och syssling som ursprungligen avsåg kusin på fädernet respektive mödernet. I detta fall har de tidigare orden fått nya betydelser, men ibland faller de undanträngda orden helt och hållet ur bruk, vanligen efter att först under en period ha tillhört en högtidligare stilnivå.

Andra drag som också lånas in är de pragmatiska, ett faktum som har uppmärksammats rätt lite i den språkvetenskapliga litteraturen. Så kallade pragmatiska partiklar som svenskans vet du och finskans tietsä har troligen fått en ökad användning efter modell av engelskans you know. Den finländska användningen av som inledning i yttranden påminner delvis mer om det finska sättet att använda ordet än det sverigesvenska. Språköverskridande gester som olika handtecken (t.ex. segertecknet eller att ge någon fingret) hör likaså till denna kategori.

Strukturell påverkan innebär att språkljud eller grammatiska drag ur ett språk lånas in i ett annat. Vanligtvis handlar det om att ett främmande språkljud följer med in i ett språk tillsammans med inlånade ord (som att webb av vissa svenskar uttalas på engelskt vis) eller att en främmande böjningsform förekommer i lånord (t.ex. ‑s i flertal i svenska – hobbies, spaniels).

För att ljudsystemet eller den grammatiska uppbyggnaden i ett språk ska rubbas i någon större utsträckning krävs det dock intensiv kontakt. En period som så småningom ledde till stora förändringar i svenska var medeltiden då lågtyska handelsmän (Hansan) utgjorde ett ledande skikt i många städer. Det uppstod sannolikt ett kontaktspråk med förenklad grammatik och vissa språkdrag spred sig från städerna. I dagens standardsvenska är böjningssystemet kraftigt förenklat jämfört med äldre former av svenska. Vi har bl.a. två genus i stället för tre på sakord: maskulinum han (stol, fot, stege) och femininum hon (dörr, gran, skopa) har sammanfallit till utrum den. Språkförändringar börjar vanligen i ett centrum och sprider sig under en period och avtar kanske sedan innan de nått alla delar av språkområdet. Det finns fortfarande varieteter av svenska med tre genus och med mer komplicerad böjning än den standardsvenska.

Genomgående förändringar i ett språk är alltid långsamma processer ur talarnas synvinkel, även om förändringar periodvis kan ske snabbt. Vi kan fortfarande relativt obehindrat läsa en text från 1800-talet även om vi kan tänkas missuppfatta vissa saker och säkert tycker att språket är rätt snirkligt. Att vi tror att språket förändras så mycket beror på att vi fäster oss vid det speciella (nya ord och uttryck som dyker upp) men inte tänker på allt det språkgods som inte rubbas det minsta under vår livstid.  

Resultat av språkkontakt

Resultatet av språkkontakt kan delas in i olika typer: förutom språkförändring talar man om språkblandning och språkdöd.

Medan språkförändring grovt taget kan anses vara förändringar inom ett och samma språk – oavsett om det är språkkontakt som är upphovet – så är språkblandning resultatet av att ett språk påverkas så kraftigt av ett annat att det inte längre ses som samma språk eller att ett nytt språk uppstår ur kontakten. Men någon entydig gräns mellan processerna finns inte och ofta kan det vara skeenden i samhället som avgör vad vi kallar resultatet.

Språkförändring kan vara kraftig över tid. Den äldsta formen av det vi kallar svenska talades på vikingatiden, och språkligt har runsvenska mycket mer gemensamt med det som vi kallar urnordiska än med modern svenska. Vi har heller inga belägg för att språket under runsvensk tid skulle ha kallats svenska av talarna själva. Att svenska fortfarande kallas svenska har också mycket att göra med att riket Sverige har bestått. Om den politiska utvecklingen efter Hansatiden hade gått en annan väg kunde resultatet av den lågtyska påverkan på svenskan rentav ha definierats som språkblandning av eftervärldens lingvister.

Det mest extrema resultatet av språkblandning på grund av språkkontakt är pidginspråken. De är nya språk som uppstår i kontaktsituationer där folk inte förstår varandra, men måste kommunicera på något vis. Ordförrådet i ett pidginspråk härstammar nästan alltid från det språk som har högre prestige, medan språkstrukturen kan sägas vara en kombination av de grammatiksystem som finns i de språk som är i kontakt men som också innehåller mer universella grammatiska drag. Ett exempel på pidginspråk är russenorsk som ända in på 1900-talet användes i gränstrakterna mellan Norge och Ryssland, huvudsakligen för handel. Exempel på russenorska fraser är kak sprek? ’vad säger (du)?’ och moja njet forsto ’jag förstår inte’.

Kreolspråk är till skillnad från pidginspråk blandspråk som blivit modersmål för en grupp invånare inom ett område, vanligen ett koloniserat område. Liksom hos pidginspråken härstammar största delen av ordförrådet från kolonisatörernas språk (t.ex. engelska eller franska), medan grammatiken är förenklad i relation till grammatiken i de långivande språken. I vissa fall kan ett kreolspråk ha sitt ursprung i ett pidginspråk. I och med att ett språk blir modersmål för talare börjar det utvecklas och förändras.

När föräldrarna inom ett språksamhälle inte längre lär sina barn det språk som de själva har som modersmål riskerar språket att dö ut. De väljer i stället att lära barnen ett annat språk eller en annan varietet, och språket byts ut på några generationer. Processen kan också vara långsam och ske genom att det språk som ”byts bort” så småningom nöts ner. Det egna ordförrådet minskar, t.ex. genom att man för nya fenomen tar in ord från andra språk i stället för att skapa egna ord och språkets grammatik förändras.

Strukturen anpassas också, t.ex. genom att man låter bli att anpassa de inlånade orden till det egna språkets struktur. Med en förändrad grammatik blir motståndet mot andra språkstrukturer mindre och man kan även anta att en instabil grammatik kan föra med sig en språklig osäkerhet bland talarna, något som i sin tur ytterligare sänker ribban för främmande ord och strukturer. Enligt Unesco är närmare hälften av språken i världen hotade på något plan. Bland de knappt 600 allvarligt hotade finns t.ex. skoltsamiska och de östersjöfinska språken liviska och votiska.

Kodväxling

Med kodväxling avses vanligen att en talare växlar mellan flera koder inom samma taltur. De olika koderna kan vara olika språk, men de kan även stå för olika varieteter (t.ex. dialekter) av samma språk. För att kunna kodväxla måste en talare vara (delvis) tvåspråkig, och även lyssnaren måste behärska de båda koderna för att (den avsedda) kommunikationen ska fungera. Gränsdragningen mellan kodväxling och lån är ibland svår.

Orsakerna till att talare kodväxlar kan vara att de eftersträvar en viss effekt – genom att ta in ett ord ur det ena språket i ett samtal på det andra kan de utnyttja att orden i de olika språken kan ha olika laddning. Ett exempel på detta är svordomar, som kan ha större känslovärde i det ena språket än i det andra. En viktig funktion är också att en talare genom kodväxlingen markerar sin identitet eller väljer att inkludera (eller ibland rent av exkludera) någon som lyssnar genom att använda en kod som denna (inte) behärskar. Kodväxling används ofta också för att helt enkelt leka med språken.

Kodväxling kan också bero på att en tvåspråkig talare råkar ut för en så kallad semantisk lucka i det ena språket. Det kan bero på att talaren inte kommer på ett ord i talsituationen – ”vad katten heter tandkött på finska” (det heter ien) – men det kan också handla om att det faktiskt inte existerar något ord för ett visst begrepp på det andra språket. Det finns inget enskilt finskt ord som skulle motsvara kallsup, konsekvensbedöma eller långtidssjukskriven, och på svenska har vi inget exakt ord för  kärrynpyörä (i gymnastik) eller tuppisuu.

Det här innebär sällan att man inte skulle kunna uttrycka samma tankeinnehåll på båda språken utan det betyder att samma tanke uttrycks via olika strukturer.  Semantiska luckor är ofta skenbara, eftersom vi aldrig kommunicerar med enstaka lösryckta ord utan i kontext, t.ex. Osaatko kärrynpyörän? – Kan du hjula? och Siellä istuimme tuppisuina  – Där satt vi och teg.

Kulturella fenomen som är specifika för en viss kultur kan dock vara svåra att överföra till ett annat språk.

Språkkontakt och globalisering

På senare år har diskussionen kring språkkontakt och språkpåverkan ofta kopplats samman med engelskans inflytande. Den angloamerikanska världsbilden får ett allt större inflytande på vår kultur och våra uppfattningar och den sprider sig till alla delar av världen. Populärkulturens och vetenskapens språk blir i allt högre grad engelska och engelska lån kommer in i våra språk.

Anglifieringen går hand i hand med globaliseringen och globaliseringen ökar i sin tur behovet av interspråklig kommunikation och därmed behovet av gemensamma internationella språk.  Det gemensamma språket blir i allt högre grad engelska.

För små språk kan anglifieringen betyda språkdöd, dvs. talarna upplever att fördelarna med att tala engelska på modersmålsnivå är större än nackdelarna med att ge upp det egna språket. För språken i Norden innebär globaliseringen främst domänförluster, dvs. att man inom vissa områden, domäner, använder engelska till den grad att de egna fackspråken inte längre utvecklas, t.ex. inom vissa vetenskaper eller inom företagsvärlden.

****

Vi har sett att språkpåverkan kan ske på olika sätt och ha olika följder. Språk påverkar alltid varandra där det vid samma tidpunkt och parallellt finns två eller flera språk i användning. Vilket språk som påverkar det andra beror på statusförhållandena mellan språken. Den mest extrema följden är språkdöd, men med alla former av språkkontakt följer någon form av språkpåverkan. Det är bara döda språk som inte förändras, alla levande språk förändras ständigt.

Artikelskribenterna är alla forskare på Institutet för de inhemska språken.
Nina Martola
Leila Mattfolk
Caroline Sandström

I denna tidskrift: 1/2014